Det var bland annat därför jag varnade för en reformpolitik som begränsar sig till att vädja till kapitalistklassen och underströk behovet av en alternativ ekonomisk politik som utgår från arbetarklassens, inte kapitalisternas, intressen. För det andra har jag aldrig påstått att en radikal vänsters politik borde syfta till något så klasslöst som att ”rädda Sverige”. Större delen av mitt inlägg var en polemik mot detta. Jag sammanfattade: ”Inte frågan ”Vad gagnar Sverige?”, utan den politiska frågan ”Vad bidrar bäst till att skapa en stark och kampmedveten arbetarklass?” måste vara grunden för vänsterns syn.” Kan det skrivas så mycket tydligare? För det tredje försöker FT misstänkliggöra de numera rätt många och samstämmiga rapporterna om en tilltagande brist på yrkesutbildad arbetskraft, genom att påstå att de bygger på intervjuer med arbetsköpare som i eget intresse ljuger och överdriver. Det stämmer inte. Så vitt jag vet bygger de flesta på SCBs prognoser. När det gäller vård, skola och omsorg grundar de prognoserna sig i modeller som baserar sig på befolkningsprognoser, antaganden om vårdkonsumtion, pensionsavgångar, inflödet till utbildningarna utifrån hur stora ungdomskullarna väntas bli och en del andra liknande prognoser. Eftersom dessa branscher till stor del finansieras av det offentliga, finns det emellertid inget som garanterar att de prognosticerade behoven uppfylls genom nyanställningar. Det är ännu ett skäl till att vänstern också måste resa diskussionen om en alternativ ekonomisk politik som utgår från arbetarklassens behov och intressen. När det gäller övriga branscher inom det privata näringslivet utgår SCBs modeller från liknade antaganden beträffande tillgången på arbetskraft. Efterfrågan beräknas på basis av långtidsutredningens makroekonomiska prognoser. Naturligtvis har alla prognoser brister. De tar, som FT påpekar, inte hänsyn till möjligheten av kapitalistiska kriser. De tar heller inte hänsyn till möjligheterna av det FT kallar ”någon slags inomkapitalistisk reformpolitik” som skapar nya jobb. Med dessa begränsningar är emellertid SCBs prognoser det säkraste vi har. Det intressanta med Fred Torssanders invändningar ligger på ett annat plan. Han har tydligen insett att en reformpolitik som skapar nya jobb och annat kan vara möjlig. Men han verkar anse att vänstern ska sitta med armarna i kors och vänta på att den – eventuellt – ska falla ner som en gåva från himlen eller från borgarklassen. Poängen med mina inlägg är att vänstern tvärtom måste ta upp kampen för att skapa en sådan reformpolitik. Som måste utgå från arbetarklassens, inte kapitalistklassens eller ”Sveriges”, intressen och således vara en politik för reformer på klasskampens grund. I kampen för en sådan politik har den svenska arbetarklassen – både de som har jobb och de som är arbetslösa – gemensamma intressen med invandrare och flyktingar.

Artikel publicerad 19 januari, 2017.