Ingen är gladare än jag att lek och poetik, dikt och teori diskuteras i svensk dagspress. Och Jonathan Brott har rätt i att diskussionen om lek och konst är gammal. ”Lek med allvar”, skrev Strindberg redan 1902, ”men inte arbete och inte vetenskap i konsten!” Men frågan är: Vem får leka?
I sitt svar på Rasmus Landströms lite ofokuserade kåserande om nonsenspoesi och olika poeters egenartade svar på samtidens fascistiska strömningar slår Jonathan Brott ett slag för lekens ”radikala potential”. Landström, skriver Brott, är bara bitter.
Han skriver också: ”Den här frågan är inte ny på något vis. Adorno noterar i essän ’Commitment’ (1962) hur konsten i högre utsträckning kommit att instrumentaliseras av världsmakterna, och bli ett redskap för politiken.”
Adorno skrev inte det Brott tror. I essän, som på tyska heter ”Engagement” och som publicerades i Noten zur Literatur, inleder Adorno med att beskriva ett slags objektivitetsstrid, två olika förhållningssätt till världen. På ena sidan den ”engagerade”, politiska konsten som, genom att insistera på att bara explicit politisk konst tar världen på allvar, cementerar skillnaden mellan konst och värld. På den andra sidan den ”autonoma” konsten som, genom att insistera på sin oavhängighet av världen, förhåller sig till världen som sin konstitutiva motpol.
Frasen som Brott hakar fast i – ”Keinen mehr schone der Konflikt der beiden großen Blöcke.” (Ingen undslipper längre konflikten mellan de två stora blocken) – är inte en utsaga från Adorno. Det är hans beskrivning av det antagande som den engagerade konstens förespråkare utgår från. Det är alltså missvisande att mena att Adorno beklagade sig över att konsten (den engagerade, politiska å ena sidan, den abstrakta, avantgardistiska å andra) hade tagits över av sovjetisk och amerikansk imperialism.
Men även om man skulle ha överseende med Brotts läsning – man behöver ju inte nagelfara allt – måste man fråga sig: Vilka samtida världsmakter talar Brott om? Den amerikanska imperialismen står visserligen stark i kulturen. Men det finns ingenting annat. Den ”engagerade konst” som Adorno polemiserar mot, med Bertolt Brecht som fågelskrämma och måltavla, existerar inte i dag.
Och den här frånvaron ringar också in det mest väsentliga i Adornos essä: frågan om konstens roll efter katastrofen.
En ofta citerad mening från Adorno, som också förekommer i ”Engagement”, är: ”Det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz.” Poängen för Adorno är dock inte att man ska förkasta konsten eller de som skriver poesi. I stället ville han insistera på konstens fortlevnad trots – till och med på grund av – denna omöjliga motsägelsefullhet (det vill säga att dikten måste finnas, utan att ”överlämna sig åt cynismen”, på trots av det som har hänt). Konsten måste överleva för att den, enligt Adorno, både är knuten till och värjer sig mot världen och dess hemskheter. Den radikala konsten utgör ett slags för makten olösligt problem, som i detta olösliga bevarar tanken om ett annat, värdigare liv.
Samma fråga är relevant för oss i dag: Hur skriver vi i ljuset av våra katastrofer? Folkmordet i Gaza är det mest smärtsamt uppenbara, eftersom våra makthavare och vi själva är ansvariga för det. Men katastroferna är många. Hur skriva i en tid då en soldats värld befolkas av begreppet ”tjugoen rosor” (se Ida Börjels Ringa hem)? Hur skriva i en värld där pristagare av Nobels fredspris låter drönare skjuta civila barn (Barack Obamas bombningar av Afghanistan, Somalia, Jemen och Pakistan), och utrotar hela familjer (Abiy Ahmeds folkmord i Tigray)?
Den vita fläcken i Adornos resonemang är vad som händer med den konst, den litteratur, som – av rädsla för att smutsa ned sig med verklighetens lögner – aldrig tar maktens, våldets eller världens språk i munnen. Invändningen som Adorno har – att litteratur om offren också hånar dem, i det att all konst i någon mån möjliggör njutning, och att det är groteskt att njuta av andras nöd – är riktig.
Men alternativet, att offren inte alls ska höras, är värre. Deras frånvaro leder bara till en märklig tystnad i konsten. En tystnad som inte alls är någon fristad för hoppet, utan ett dystert kvitto på vilka som har fått tala, och leka, och vilka som inte har fått det.
Jonathan, jag tror inte att leken räcker. En radikal potential är inte i sig bra. Frågan är vad det blir när den aktualiseras. Och oavsett om det är Adornos ”icke-funktionella, hermetiska” konstverk (”zweckferne, hermetische Kunstwerk”) eller en ny sorts ”engagerad” konst så måste man i alla fall slå fast: Vi behöver skriva mer än böcker folk ”pallar läsa”.
Artikel publicerad 20 oktober, 2025.