Nästa nummer av Clarté, #3-2025 innehåller en djupgående artikel av Hana Al-Khamri om arabvärldens senaste stora socialistiska revolution – Dhofarupproret. Prenumerera för att ta del av den och allt annat material från tidskriften. Som komplement publicerar Clarté här också en intervju med Mohammed Al-Shahri – författare, romanförfattare, forskare inom kultur och regimkritiker från Salalah, Oman – om upprorets betydelse, arv och koppling till dagens kamper.
Hur var situationen för folket i Oman när revolutionen bröt ut 1963 och vilka omständigheter ledde till födelsen av upproret?
”Folkets situation var närstan ofattbart dålig. Ingen kan i dag tro att en härskare under andra halvan av 1900-talet förbjöd sina medborgare att bära sandaler eller cykla, utöver de miserabla sociala och ekonomiska förhållandena. Sultanen Said bin Taiumur beskattade allt som producerades och gav inget som helst i gengäld till folket. På grund av sultanens järngrepp över befolkningen emigrerade många till Gulfstaterna för att arbeta. Till och med hans närmaste släktingar emigrerade; till exempel Faisal bin Ali bin Faisal, som skrev boken Mörkrets sultan. Dessa förhållanden påskyndade utbrottet av Dhofar-revolutionen, vars första celler bildades i Kuwait. Dhofaris som arbetade i Gulfstaterna, både civila och militärer, anslöt sig till rörelsen.”
När hörde du först talas om revolutionen? Och deltog någon från din familj eller stam i den?
”Jag är född 1979 så jag hörde om den första gången i mitten av 1980-talet. Det var den första och längst pågående folkliga revolutionen i regionen. Många martyrer, både män och kvinnor, från olika samhällsgrupper i Dhofar deltog och föll i kampen. Även många från vår stam deltog, två blev martyrer, en annan skadades och flera sattes i fängelse.”
Dhofar är ett traditionellt ett stamsamhälle. Hur lyckades rebellerna övervinna stamtillhörigheten både gällande de revolutionära idéerna och organisatoriskt?
”Det stämmer att Dhofars samhällsstruktur är tribal, men eftersom organiseringen innebar att man skulle avskaffa stam-, region- och grupptillhörigheter, enade sig dhofaris i kampen mot sultanent förtryck. Alla former av stamskiljaktigheter underordnades kampen för frihet och värdighet. I takt med framväxten av panarabismen i slutet av 1950- och början av 1960-talet kom många dhofaris även att omfamna denna idé. Det blev därför lättare för dem att organisera sig och ena olika grupper i Gulfen under namnet Dhofars befrielsefront. Den bildades av Organisationen för dhofariska soldater, Välgörenhetsföreningen och Panarabistiska rörelsen. När frontens celler väl hade bildats fördelades rollerna: politiskt arbete, insamling av donationer, internationellt stöd och andra nödvändiga uppgifter för att en väpnad kamp skulle kunna uppstå och fortsätta.”
Den ideologiska splittring som ändå fanns inom rebellerna. Hur påverkade detta revolutionens gång?
”Som i alla revolutioner fanns det konflikter och maktkamper mellan stridande kamrater. Revolutionens första kommuniké hade en panarabisk ton. Men i september 1968 antogs en socialistisk ideologi, och fronten bytte namn från Dhofars befrielsefront till Folkfronten för befrielsen av Oman och Arabiska gulfen. Efter det uppstod splittring inom ledarskapet, nya ledare trädde fram, och en del kämpare lämnade rörelsen. Det förekom till och med avrättningar och fältmässiga likvideringar, både av rebeller och vissa civila. Splittringen blev särskilt tydlig efter den brittiska kuppen i Salalah i juli 1970, då sultanen störtades och ersattes av sin son Qaboos ibn Said. Den nye sultanen utnyttjade klyftan i rörelsen, och byggde upp nya styrkor för att bekämpa revolutionen.”
Hur påverkade revolutionen i Jemen, med den brittiska imperialismens nederlag och socialismens uppbyggnad i Sydjemen stödet till Dhofar-revolutionen?
”Den politiska ledningen i Sydjemen gav ett mycket stort stöd till Dhofar-revolutionen. Politiskt, materiellt, socialt och inte minst möjligheten för dhofarierna att använda jemenitiskt territorium för att upprätta baser, läger och tillflyktsorter för rebellerna och deras familjer.”
Vilken roll spelar naturen, miljön och de geografiska förutsättningarna i Dhofar och hur skiljer sig dessa från övriga Gulfstater?
”Dhofar skiljer sig mycket från övriga delar av Gulfen eftersom det är den enda regionen på Arabiska halvön som påverkas av monsunvindar och khareef-säsongen. Under juli och augusti täcks bergen av dimma och duggregn, vilket förvandlar landskapet till en grönskande paradis med svalt klimat. Monsunen bidrar till en rik växtlighet. Mer än 800 arter av träd och växter finns i Dhofar. Detta påverkar även den genetiska variationen bland människor och djur. Därtill finns ett rikt materiellt och immateriellt kulturarv. Rökelse-träden som gjort Dhofar känt i hela världen, samt de sydsemitiska språken som shahriska och mehri, och dialekter som hobyot och batthari, utöver vardagsspråket i staden Salalah. Alla dessa faktorer formade en mångfacetterad, djup och unik Dhofar-identitet.”
Majoriteten av Dhofars invånare har inte haft arabiska som modersmål. Hur påverkar denna språkliga mångfald identitet i Dhofar?
”Ja, arabiska var andraspråk för alla bergsbor. Shahriskan var språket för kreativitet och uttryck, särskilt i muntliga konstformer som sånger och traditionell poesi. När bergsbefolkningen senare lärde sig arabiska fann de i skrivandet en ny möjlighet att uttrycka sig. Jag tror att en författare från en muntlig kultur först tänker på sitt modersmål, men skriver på arabiska – det blir som en omedveten översättning av känslor.”
Som forskare i shahriskan, hur beskriver du språkets ställning i Dhofar? Har språkfrågan även varit ett hinder i kommunikationen med den arabiska världen?
”Jag menar att shahriskan är ett fullständigt semitiskt språk med kompletta grammatiska regler. Nästan alla som bodde i Dhofars berg pratade enbart shahriska, även om det också fanns mehri, beduinska dialekter och hobyot. Självklart blev det en utmaning när de reste utanför Dhofar, men det var aldrig ett hinder. De som talade shahriska kunde lätt lära sig andra språk.”
Varför misslyckades revolutionen och strävan efter att grunda en socialistisk stat?
”Det fanns både interna och externa faktorer som bidrog till att misslyckas med det politiska projektet. Men det kulturella projektet överlevde genom utbildning och genom att utbilda nationella kadrer som senare deltog i att bygga upp Oman som stat.”
Kvinnans situation i Dhofar var annorlunda än för kvinnor i andra Gulfstater: hon hade en ekonomisk roll, kunde skilja sig, röra sig relativt fritt, och arbeta med jordbruk och boskap trots utbredd analfabetism. Påverkade detta särskilda läge hennes aktiva deltagande i revolutionen?
”Ja, kvinnan i Dhofar hade en betydande ställning med ansvar och uppgifter som hon delade med sin bror, mannen. När revolutionen tillät kvinnor att delta, visade de även sin stora kapacitet att bidra. Kvinnor deltog både på slagfältet och i logistiska operationer. De stod vid männens sida på alla arenor, och mer än trettio kvinnor gav sina liv för friheten.”
Hur minns man revolutionen och socialismen i Dhofar idag? Är ättlingarna till rebellerna fortfarande knutna till den? Eller råder det ett uttryckligt förbud mot att tala om den, återuppliva den eller fira den?
”Det talas om den i smyg, och det finns en sorts nostalgi, särskilt bland generationer som inte själva deltog i striderna. Men ja, det är helt förbjudet att fira revolutionen eller påminna om den 9 juni, som var revolutionens startdatum.”
Vid mitt senaste besök i Dhofar lade jag märke till att det inte finns några spår av socialism. Tvärtom dominerar konservatism och religiös stränghet. Är du den ”siste socialisten” i Dhofar?
”Naturligtvis finns inga socialistiska spår kvar, eftersom Dhofar utsattes för hjärntvätt och förvrängning av alla vänsteridéer, som sammankopplades med ateism. Dessutom importerades predikanter och religiösa ledare från olika skolor för att svartmåla socialismen och kväsa alla försök att anta en vänsterståndpunkt. Men ja, det finns fortfarande de som håller fast vid vänsterns idéer, åtminstone på det kritiska planet.”
Artikel publicerad 15 september, 2025.