Inför presidentvalet 1896 hade populisterna lyckats ta makten i det demokratiska partiet och tvingade partietablissemanget att nominera populistledaren William Jennings Bryan som sin presidentkandidat. Populisternas främsta krav var att USA skulle överge guldmyntfoten och den deflationistiska åtstramningspolitik den ledde till, för att istället stimulera ekonomin och därigenom vända krisen till uppgång. Det vill säga, kraven riktades mot de verkliga orsakerna till den ekonomiska krisen, kapitalism och borgarklass.
Hade den politiken förverkligats talar mycket för att 1900-talets historia inledningsvis hade tagit en annan vändning. Istället för den USA – initierade åtstramningspolitik som störtade ner världen i en djup ekonomisk kris i efterdyningarna till det första världskriget, kunde USA ha följt Keynes råd och stimulerat världsekonomin genom lån och skuldavskrivningar. Den våg av reformer som skapade årtionden av relativt välstånd efter 1945 kunde ha inletts redan på 1920-talet. Och vi hade sluppit både den stora depressionen och nazism och fascism.
Nu förlorade Bryan valet knappt. Motståndet från en enad kapitalistklass och delar av det egna partietablissemanget, som hade målat ut honom som farlig socialist, blev för mycket. Men oförmågan att hålla rörelsen ren från rasistiska inslag spelade också in. Fattiga svarta föredrog fortfarande republikanerna. Sexton år senare vann demokraten Woodrow Wilson presidentvalet. Men Wilson representerade den härskande klassen och skydde alltför radikala reformer. Istället sökte han stimulera den amerikanska kapitalismen genom sänkta tullar, som skulle gynna exportorienterade bönder och konsumenter från arbetarklassen. Dessutom infördes ett reformpaket av statliga regleringar som man hoppades skulle korrigera de värsta utslagen av låtgå-kapitalism. Med dessa begränsade reformer, trodde det demokratiska etablissemanget att man skulle kunna få kontroll över det folkliga missnöjet och undvika ännu en Bryan.
Efterkrigstidens inflationsvåg tvingade emellertid Wilsonregeringen att välja mellan stimulanspolitiken och den hårdvaluta som den amerikanska borgarklassen såg som nyckeln till framtida dominans i världsekonomin. Wilson valde att hålla fast vid guldmyntfoten och ströp inflationen genom kraftiga räntehöjningar. Dessutom höjde man åter tullarna (med 60 procent i genomsnitt). Följden blev att inte bara USA utan också resten av världen störtade ner i en djup lågkonjunktur i början av 1920-talet. Arbetslösheten sköt i höjden. Regeringarna i USA, Europa och Japan kunde med hjälp av den krossa det globala uppsving för arbetarrörelsen som hade pågått sedan slutet av 1800-talet och ytterligare intensifierats av krigets verkningar. Det omfattande reformpaket som den engelska regeringen hade utlovat 1919 för att avväpna den allt militantare engelska arbetarrörelsen lades i byrålådan. I USA slog krisen hårt mot industri och arbetare. Men jordbruket drabbades värst. Jordbrukspriserna kollapsade och skulle inte komma att hämta sig under resten av 1900-talet. Det amerikanska folket straffade Wilson och demokraterna och gav med rekordsiffrorna 60 procent mot 34 segern i 1920 års presidentval till storfinansens öppne representant, republikanen Warren Harding.
Den amerikanska borgarklassen hade ända sedan 1870-talet använt rasismen som vapen för att splittra och försvaga arbetarklassen och de upproriska bönderna. Jordbrukskrisen, krigets stora samhällsförändringar (svarta soldater som kom hem med nya attityder, en massiv flyttning av svarta till nordstaternas industrier där de bidrog till att öka arbetslösheten) och borgarklassens offensiv för att knäcka arbetarrörelsen lade tillsammans grunden för det värsta utbrott av rasistiska oroligheter som USA hade upplevt sedan inbördeskriget. Medlemskapet i Ku Klux Klan ökade från några tusen 1919 till omkring fyra miljoner 1924. Enligt klanens egna talesmän var var sjätte vit, manlig, valbar amerikan medlem. En våg av klandemonstrationer, rasupplopp och lynchningar gick över landet. I norra Florida rensades hela förstäder från svarta invånare. 1923 valde Texas, Alabama och Illinois kandidater från klanen till senaten. I Oklahoma var klanens inflytande över polis och domstolar så stort att guvernören införde undantagstillstånd. Oregon styrdes i praktiken av klanens lokala stormästare.
I besvikelsen efter det förkrossande valnederlaget 1920 kapitulerade det kraftigt krympta demokratiska partiet för rasismen och blev ett instrument för klanens inflytande i stora delar av landet. Vid partikonventet 1924 lyckades klanen nästan stoppa katoliken Al Smith, som gick till val på en plattform som vände sig mot lynchningar, från att bli vald till partiets presidentkandidat. Följden av att demokraterna gick ner sig i det rasistiska träsket blev en politisk ökenvandring under resten av årtiondet. Republikanernas och storfinansens grepp över politiken cementerades. Guldmyntfoten och den deflationistiska hårdvalutapolitik den ledde till kunde etableras som den tidens motsvarighet till ”Den enda vägen”. Det var först efter ett tålmodigt arbete för att bekämpa rasismen och ena och stärka arbetarklassen som militanta delar av den amerikanska fackföreningsrörelsen lyckades tvinga det demokratiska partiet att slå in på en politik som än en gång hade spetsen riktad mot storkapitalet och dess deflationspolitik. (Se Daniel Cederqvists artikel ”Svart bolsjevism och massor i rörelse” i Clarté 3/2016.) Pressad av den stora depressionen och en allt radikalare och allt starkare arbetarrörelse, övergav den demokratiska presidenten Franklin Roosevelt slutligen guldmyntfoten genom en serie beslut under 1933 och 1934. En ny era som kantades av progressiva reformer och ökande välstånd började. Ett av resultaten blev att majoriteten av de svarta övergav republikanerna och slöt upp bakom det demokratiska partiet.
Artikel publicerad 05 juli, 2017.