De som pekar på invandringens negativa följder bortser nästan alltid från dess positiva effekter för kulturellt, vetenskapligt, tekniskt, ekonomiskt och socialt nyskapande. På lång sikt är antagligen dessa betydligt viktigare än invandringens kostnader. Men sådana långsiktiga effekter är svåra att uppskatta. Och man kan inte se och ta på dem i nuet. Låt oss därför provisoriskt sätta dem inom parentes och koncentrera oss på invandringens kostnader i bred bemärkelse. Hur vi ska ställa oss till dem? Om man vill undvika att hamna i diket redan från början, bör man emellertid inte göra misstaget att endast betrakta den frågan ekonomiskt. Man måste också analysera de troliga politiska följderna av olika förhållningssätt.
De som förespråkar begränsad invandring på grund av dessa kostnader tycks leva i tron att invandrare och flyktingar är något som utifrån hotar en pursvensk, blåögd, manlig, metallarbetande arbetarklass. Men invandrare – inte minst invandrade kvinnor – utgör redan idag en betydande del av den svenska arbetarklassen. Ofta på de sämsta och mest utsatta jobben. En politik som förespråkar en starkt begränsad invandring skulle med nödvändighet splittra arbetarklassen i dess etniska beståndsdelar. En restriktiv invandringspolitik och rasism och främlingsfientlighet har alltid gått hand i hand. Det visar alla historiska exempel. Och det som händer runt omkring oss. Se på vårt närmaste södra grannland, se på Pegida och se inte minst på våra egna nyfrälsta ”nationalister” på vänsterkanten som nu ivrigt nosar omkring i det träsk som försvaret av ”svenskheten” och den svenska kulturen utgör! Mot vem tror ni den kulturen ska försvaras? Mot Hollywood och kommersiell likriktning? Glöm det, kompis, det är mot svartskallarna, fläskhatarna och deras kvinnor i slöjor och skrikiga kläder.
Lång viktigare än invandringens kostnader är frågan hur man idag åter ska skapa en arbetarklass som riktar kampen mot kapitalet. Och då är frågan om enhet och hur den åstadkoms avgörande. En vänster som inte ens försöker begripa hur kapitalismen idag precis som förr använder kön, ras, etnicitet och liknande för att splittra arbetarklassen och utsätta delar av den för extrema former av utsugning, och som inte ställer som sitt viktigaste mål att övervinna denna splittring, är inte bara oduglig. Den är vänster bara till namnet.
Frågan om förhållningssättet till invandring och frågor som liknar den har gått som en röd tråd genom arbetarrörelsens historia. I början handlade det ofta om relativt privilegierade skikt och grupper som stod inför valet att försvara sina snäva skråintressen mot resten av arbetarklassen, eller att gemensamt med den ta upp kampen mot kapitalet. Den förstnämnda linjen slutade nästan alltid i en allians med arbetsköparna och med accepterandet av en konservativ politik. Det var först när den nederlagslinjen hade övervunnits till förmån för en linje som satte arbetarklassens gemensamma intressen främst som fackföreningsrörelsen började göra verkliga framsteg.
Frågan om inställningen till invandring är i princip likadan. Antingen ser man till det som politiskt tjänar den internationella arbetarklassens gemensamma kamp mot kapitalet. Eller så biter man sig fast i ett kortsiktigt försvar av det egna gruppintresset, och hamnar oftast i säng med det egna landets kapitalister. Inför den Socialistiska Internationalens Stuttgartkongress 1907, lämnade det amerikanska socialistpartiet in ett resolutionsförslag att: ” .. med alla medel som står till förfogande bekämpa den medvetna importen av billig främmande arbetskraft som syftar till att förstöra arbetarorganisationerna, sänka arbetarklassens levnadsstandard, och försena socialismens slutgiltiga förverkligande”. Känns det igen?
Kongressen avvisade förslaget. Den erkände att stor invandring kunde medföra problem för arbetare som lyckats förbättra sina villkor, men menade att motdraget bara kunde bestå i att kämpa för att de nyanlända skulle få samma rättigheter som andra arbetare och att organisera dem. Lenin kommenterade besluten så här:
” .. i kommissionen gjordes det ett försök att försvara snäva skråintressen, att fördöma immigrationen av arbetare från outvecklade länder (coolies från Kina, etc.). Detta är samma slags aristokratiska inställning som man kan finna hos arbetare i några av de mer ”civiliserade” länderna, som åtnjuter vissa fördelar på grund av sin privilegierade situation, och som därför tenderar att glömma behovet av internationell klassolidaritet. Men ingen på kongressen försvarade denna skråmässiga och småborgerliga trångsynthet.”
Men småborgerlig trångsynthet och nationalism var starkare än Lenin och kongressdelegaterna trodde. Det visade sig sju år senare, när det utdragna brodermördande som kallas det första världskriget bröt ut. Det är inte så lite ironiskt att vi idag, när vi just har firat hundraårsminnet av denna katastrofala händelse, återigen ställs inför individer som påstår sig vara ”vänster”, men som vill sätta ett trångt och kortsiktigt nationellt perspektiv före den internationella arbetarklassens intressen.
(Exemplet från Stuttgartkongressen har jag hämtat från ett intressant inlägg av den norske historikern Helge Ryggvik: http://radikalportal.no/2014/12/18/hva-bor-sosialister-mene-og-ikke-mene-om-arbeidsinnvandring/
Han går i sin argumentation emellerid ett steg för långt och verkar förespråka en utopisk linje att släppa invandringen helt fri.)
Artikel publicerad 08 februari, 2015.