Kanskehar Holago rätt. Och i så fall tyder det kanske så att Stockholmstads beslut inte är så mycket att uppröras över. Kultur somupprör och motarbetas väcker känslor och dessa känslor leder tillatt konsten och kulturen utvecklas och frodas. Det finns en poängmed det. Alla gillar en underdog, utom de som känner sig hotade attbli bitna av den. Hundskräcken i detta fall är att grafitti i detoffentliga rummet skulle uppmuntra unga att måla just grafitti. Menkan det inte vara tvärt om då? Att revolutioner sällan genomförsi demokratier därför att där är det tillåtet att påverkasamhället i den riktning man vill, och alla har lika stor chans attgöra det (förvisso en sanning med modifikation och inte heltobetydliga detaljer som pengar). Censur triggade den ryska kulturellamotståndsrörelsen under 1980talet, censur föder kampvilja. Ochvisst ska man kanske kämpa för sin konst men kanske inte för attdet ska vara legalt att utöva den. Det borde nog vara en viktigprincip i samhället trots allt.

Visstkan grafittimotståndarna hävda att det inte finns något empirisktstöd för att lagliga grafittiväggar och mer utrymme åtgrafittikonsten skulle minska den olagliga grafittin. Men det finnsheller inget empiriskt stöd för att det skulle vara tvärt om.Dessutom bör man nog ta i beaktande att den kulturella fördumningensker när människor inte själva får utöva de konstformer de villutan tvingas konsumera massproducerad kultur för att det är detenda lagliga eller legitima.

Artikel publicerad 02 augusti, 2011.