”Vi genomför ett proxykrig” mot Ryssland, för att låna Boris Johnsons fras. Det har sedan början varit en oerhörd succé – på två sätt.
För det första: en oerhörd succé för Natos – det vill säga USA:s – strategiska mål. ”Att försörja Ukraina har varit en oerhörd investering för USA”; ”För Ukraina, har kostnaderna varit oerhörda. För USA, däremot, kunde de strategiska vinsterna inte vara bättre”, som den ledande amerikanska geostrategen Hal Brands, ”Henry Kissinger Distinguished Chair Professor” vid Johns Hopkins University, påpekade. ”Vi har åsamkat Moskva tidigare otänkbara skador och kostnader”, som kansler Friedrich Merz jublande konstaterade i Foreign Affairs.
Vi kan i The Washington Post läsa att det är tack vare kriget som ”amerikanska militära ledare haft den sällsynta chansen att absorbera lärdomarna från slagfältet utan att lida dödsfall eller förlora militära tillgångar”. Kriget har varit en ”möjlighet … utan att vi har behövt lida samma hemska kostnad” som ukrainarna, konstaterar man – och firar att kriget varit ett amerikanskt ”kap” (bargain).
Amerikanska ledare har sedan början förklarat att ”det fina i detta”, alltså proxykriget, är att ”vi kan betala ukrainarna för att döda ryssar”, i senator Ruben Gallegos ord. ”Jag gillar den strukturella utvecklingen av det hela”, förklarade senatorn och en av hjärnorna bakom proxykriget, Lindsey Graham; vi ger ”Ukraina de vapen och det ekonomiska stöd man behöver, och då kommer de slåss till sista man”, vilket är ”en fantastisk deal för Amerika”.
Allt detta är fakta. Men faktan kvävs av en medieapparat som fullständigt har hängett sig åt att undanhålla befolkningen en minimalt rationell förståelse av vad som faktiskt sker.
För det andra: en monumental propagandasuccé, i vilket närmast 100 procent av de intellektuella och pressen i Väst anser att vi ”stödjer” Ukraina, eftersom vi inte kan tolerera att man angriper andra länder och kränker deras suveränitet. Utplånad från allmän kännedom är den triviala självklarheten att vi cyniskt och brutalt utnyttjar Ukraina och att vi, jämte Ryssland, är ukrainarnas värsta fördärvare. Propagandasystemet är så effektivt att det lyckats intala både oss förövare och (delvis) offren att vi är deras välgörare (det gäller dock inte för de miljoner i östra Ukraina som varit offer för ett decennielångt terrorkrig och som saknar värde i västvärldens ögon). Orwell hade aldrig ens kunnat föreställa sig.
Den noggranne läsaren av elittidskrifter kan dock ibland stöta på guldkorn som skiner igenom propagandan: Ukraina är blott en ”murbräcka” i ”ett ’proxykrig’ i vilket världens mäktigaste allians, Nato, använder Ukraina som murbräcka mot den ryska staten”, ”en proxy som är villig att döda och dö – och sedan översvämma dem med vapen och pengar och underrättelser nödvändiga för att leverera förödande slag mot en sårbar rival. Och det är precis vad Washington och dess allierade gör mot Ryssland i dag”, för att återigen citera Hal Brands.
Sedan dess har bara taktisk debatt utspelat sig. Allra senast mellan USA – som redan tjänat hundratals miljarder på sin utnyttjade ”murbräcka” och garanterat efterkrigsinvesteringar i Ukraina, för vilket ett vapenstillestånd krävs för att sätta igång plundringen – och dess koloni Europa, som gör allt för att förlänga kriget. Anledningen är att Ukraina fungerar som en maskin för oändlig efterfrågan på europeisk militär export som berikar europeiska elitinvesterare. Dessutom har USA dominans över alla lukrativa affärer i Ukraina när ett vapenstillestånd upprättas, värda kanske 800 miljarder dollar. Washingtons europeiska knähundar får knappast någon bit av kakan och kan inte heller konkurrera på den fronten. Därmed har man inga ekonomiska incitament till att få stopp på ett krig mot en oerhört mycket svagare fiende som inte utgör något hot, nämligen Ryssland.

Det finns alldeles för många aspekter kring detta att behandla, men alla pekar mot samma slutsats vad gäller våra avsikter i Ukraina.1 Oerhörda mediekampanjer i hela västvärlden, som är beväpnade med omåttliga resurser och flera staters fulla propagandamaskineri, har effektivt undanröjt risken att folk ska kunna tänka självständigt.
Vi lever i ett spindelnät av förvrängning och lögn, alltsammans noggrant anpassat till maktens behov och med syfte att för befolkningen effektivt dölja det hav av blod vi ansvarar för. Tomma slagord om engagemanget för lag och rättvisa tar fokus från våra faktiska handlingar och drivkrafterna vi har för att sabotera de diplomatiska försöken och lägga allt krut på att beväpna Ukraina (men inte, säg, Palestina, Jemen, Kuba, Venezuela eller andra länder som utstår konstant aggression och terror).
Det är hela poängen, såklart: att reducera befolkningens tankeförmåga till gegga. Omedvetna om vad vi utsätts för och utsätter andra för – framförallt ”murbräckan” av hemlösa änkor, tonåringar i skyttegravar, mördade soldater och söndersprängda kroppar i detta enda massiva ”kap” för beslutsfattande Herrar i västvärldens huvudstäder.
Proxykriget mot Ryssland och ukrainskt Natomedlemskap
I förhandlingarna med Ryssland och Ukraina i Abu Dhabi har USA tydligen föreslagit att Ukraina ska få Natomedlemskap.
Det förslaget har varit en viktig beståndsdel i Västs planering av proxykriget, för att kunna ”försvaga Ryssland” (Lloyd Austin) och kunna ”genomför[a] ett proxykrig” (Boris Johnson).
I nästan fem år har Natoländerna beväpnat Ukraina eftersom de så innerligt bryr sig om nationernas rätt till suveränitet, Ukrainas rätt att välja sin egen framtid inom Nato utan att Ryssland lägger näsan i blöt. Ändå har Ukraina aldrig fått något konkret löfte om att faktiskt få gå med. Det krävs inget sofistikerat geni för att lista ut varför.
Att regelbundet lyfta vaga löften om Ukrainas medlemskap i Nato fungerar utmärkt för att garantera att kriget fortgår, eftersom det, enligt 30 år av västerländska underrättelsestudier, är den principiella orsaken till den ryska attacken.
Löftena har däremot – och detta är viktigt – alltid vara vaga nog för att inte äventyra hela vitsen med proxykriget till att börja med: att ”försvaga Ryssland” utan att vi behöver ”döda och dö”, vilket teoretiskt sett hade behövts ifall Ukraina blev en reell medlem. Därför kan vi bara använda ett framtida Natomedlemskap som ”lockbete”. Även detta är förstås mycket väl känt hos västerländska planerare, militära underrättelsestudier och regenter, som då och då till och med erkänner det hela.
Därmed förklarade den amerikanska armén, i en studie från juli 2023, att ”Västs kontinuerliga frakt av avancerade och mäktiga vapensystem” till Ukraina ”är en balansakt – man försöker öka Ukrainas kapacitet och dödlighet samtidigt som man undviker … oproduktiv eskalering” från ryssarnas sida. Med andra ord försöker vi maximera ”dödligheten”, både för ukrainarna och ryssarna, samtidigt som vi uppnår våra strategiska mål utan att behöva utgjuta vårt eget blod. Det hade nämligen varit ”oproduktivt”.
Ungefär samtidigt rapporterade New York Times att ”flera amerikanska och europeiska ämbetsmän” från Nato erkänner att ”utfästelser” till Ukraina ”gör det svårare att genomföra ett vapenstillestånd eller förhandlingar … utfästelser om Ukrainas eventuell medlemskap i Nato – när kriget är över – skapar ett starkt incitament för Moskva att behålla allt ukrainskt territorium de kan och hålla konflikten vid liv”. Juli 2024 publicerade Politicoen ovanligt ärlig analys: ”Västs utfästelser är tomt prat, och Ukrainas medlemskap förefaller för tillfället vara otänkbart”, men ”alla löften om Ukrainas Natomedlemskap, hur dubiösa de än må vara, håller vi liv en av huvudorsakerna till kriget och ger Ryssland incitament till att förlänga konflikten för att därigenom förhindra dess medlemskap i alliansen”; man ”inger falska förhoppning gör fred osannolikt och kriget farligare”.
Kort sagt, Natos agerande har från början till nu ”varit en förnuftig, kallblodig strategi för USA att till ett försumbart pris försvaga en av Amerikas fiender, samtidigt som Ukraina betalar slaktarens skuld (butcher’s bill)”, som liberala Harvard-gurun David Ignatius förklarade. Han firade även att ”för USA och dess Natoallierade” har detta ”krig varit en strategisk framgång, till en liten kostnad (frånsett för ukrainarna)”.
Citatet sammanfattar fint med sina parenteser hur vi värderar vår ”partner” i en ”förnuftig, kallblodig strategi för USA”. Det är en ”partner” som har värde endast i den mån landet kan ”betala slaktarens skuld”.
Propagandasystemet har effektivt mörkat de spår som leder till medskyldigheten för denna masslakt, och övertygat de västerländska befolkningarna om att vi är Ukrainas välgörare. Så låter det i dag, men historien lär fälla en annan dom.
Texten är en omarbetad version av en tidigare text publicerad i Junge Welt den 15 november.
- Se min kommande Organ för Självdisciplin för omfattande analys och dokumentation. ↩︎
Artikel publicerad 20 november, 2026.