När Karl Marx år 1852 publicerade Napoleon Bonapartes adoptionskupp1, analyserade han ett specifikt historiskt trauma: hur den franska revolutionen 1848 utmynnade i en auktoritär statskupp ledd av Louis Bonaparte. Marx sökte förklara det till synes paradoxala i att en stat, dess byråkrati och dess exekutiva ledare kan höja sig över samhällets klasser och framstå som en helt autonom kraft.
I dag står Europa inför en slående renässans för detta fenomen. Den traditionella blockpolitiken har vittrat sönder och gett vika för en modern, teknokratisk och populistisk ”krisbonapartism”. Från den skandinaviska välfärdsstatens historiska klasskompromisser till dagens brinnande gatuprotester i Sydeuropa, det pågående kriget i Iran och det transnationella mediekriget, ser vi hur den verkställande makten desperat balanserar på en lina spänd mellan ekonomiska eliter och en alltmer desperat befolkning.

I svensk nutidshistoria fann bonapartismen en fredlig, demokratisk och ytterst sofistikerad form. Under Tage Erlanders rekordår (1946–1969) institutionaliserades klassbalansen genom Saltsjöbadsandan. Den socialdemokratiska staten lät storfinansen och kapitalet behålla och koncentrera sin ekonomiska makt i utbyte mot hög produktivitet och skatteintäkter. Statsapparaten byggdes ut till en enorm maskin som under Erlanders ”Harpsundsdemokrati” flyttade konflikterna från riksdagen till slutna rum och expertkommittéer. Staten framstod inte som ett verktyg för en specifik klass, utan som en opartisk domare som garanterade Folkhemmet för alla.
Denna bonapartistiska illusion – att staten kan sväva fritt ovanför klasserna – krackelerade under Olof Palme på 1970-talet. När fackföreningsrörelsen (LO) genom Rudolf Meidner lade fram förslaget om löntagarfonder, hotades det privata ägandet av produktionsmedlen. Maktvakuumet bröts. Palme försökte desperat inta en medlande roll genom att urvattna förslaget, men intressemotsättningarna var för fundamentala. Näringslivets historiska mobilisering under 4 oktober-demonstrationen 1983 visade att när kapitalets ekonomiska fundament hotas, accepterar borgerligheten inte längre att staten förvaltas självständigt. Den erlanderska välfärdsbonapartismen dog, vilket banade väg för en ny ordning.
Näringslivets historiska mobilisering under 4 oktober-demonstrationen 1983 visade att när kapitalets ekonomiska fundament hotas, accepterar borgerligheten inte längre att staten förvaltas självständigt.
Efter systemchocken i början av 1990-talet klev Göran Persson in i rollen som en modern krisbonapartist. För att rädda statens finanser genomförde han strama budgetsaneringar som slog hårt mot de egna kärnväljarna inom arbetarklassen och den offentliga sektorn. Genom sitt berömda mantra ”den som är i skuld är icke fri” och genom nära samarbeten över blockgränserna, framställde Persson inte saneringen som ett politiskt val, utan som en absolut, moralisk nödvändighet för att rädda nationen.
Priset för denna stabilisering blev just det som Marx förutspådde i Artonde brumaire: politikens avpolitisering och byråkratins triumf. För att permanent låsa fast den ekonomiska ordningen flyttades makten över penningpolitiken till en självständig Riksbank (1999) och strama finanspolitiska ramverk. Politiken förvandlades till en teknokratisk förvaltningsmaskin. Skillnaderna mellan Socialdemokraterna och Fredrik Reinfeldts ”Nya Moderater” minskade till ett minimum, vilket lämnade ett nytt representationellt maktvakuum efter sig.
Det var i detta teknokratiska vakuum som den moderna populismen föddes. När skillnaderna i den ekonomiska politiken suddades ut, flyttades konfliktlinjen från fabrikerna till kulturen, migrationen och tryggheten. Sverigedemokraterna i Sverige, liksom liknande rörelser i Europa, klev fram genom att använda en klassisk bonapartistisk retorik. I stället för att tala om arbetare eller kapitalister, vände de sig till ”det hederliga folket” mot ”det korrupta etablissemanget”.
Efter det parlamentariska dödläget 2018 och Stefan Löfvens tillfälliga krismanöver med Januariavtalet, fullbordades skiftet med Tidöavtalet 2022. Den nya exekutiva makten tog över den teknokratiska staten men ändrade dess syfte: staten skulle nu framstå som en stenhård ordningsmakt som skyddar medborgarna mot inre hot, samtidigt som den balanserar mellan kapitalets krav på skattesänkningar och väljarbasens krav på plånbokslättnader.
För att förstå varför denna populistiska balanseringsakt nu skakar i sina grundvalar måste vi vända oss till Antonio Gramsci och hans begrepp caesarism. Gramsci menade att när samhällets stridande krafter når en katastrofal jämvikt där ingen kan vinna, kliver en caesaristisk ledare fram. Denna kan vara progressiv (som bygger något nytt) eller regressiv (som bara syftar till att konservera den gamla ordningen). Den moderna europeiska populismen har visat sig vara en regressiv caesarism; den mobiliserar på nostalgi och kulturellt försvar, men lämnar de ekonomiska strukturerna orörda.
Italien har fungerat som det främsta laboratoriet för denna dynamik. När Giorgia Meloni tog makten 2022 tvingades hon snabbt underkasta sig EU:s ekonomiska ramverk och finansmarknadens krav för att hantera den enorma statsskulden. Hennes påtvingade pragmatism blottade populismens återvändsgränd och öppnade genast upp ett nytt vakuum på hennes högerflank.
Samtidigt kokar det på Europas gator. Ett ungt, intergenerationellt uppror – från bostadsaktivister i Madrid och Lissabon till studentrörelser i Aten och våldsamma sammandrabbningar i Milano – visar att kulturkriget har slutat fungera som avledningsmanöver. När inflationen äter upp lönerna och välfärden sviktar, kräver gatan inte längre bara abstrakta ”hårda tag”, utan materiell trygghet: bröd, löner och tak över huvudet.
I denna explosiva situation fungerar kriget som den ultimata bonapartistiska katalysatorn. Marx noterade hur yttre hot kan användas för att tysta intern opposition och tvinga fram en nationell samling. Det permanenta hotet från Ryssland och det utdragna kriget i Iran fungerar i dag som ett lock på den europeiska kastrullen. Regeringar kan disciplinera sina befolkningar med argumentet att välfärd och löneökningar måste stå tillbaka för militär upprustning.
Detta har förändrat statsapparatens natur, inte minst i Sverige. Integrationen i Nato innebär en transnationell exekutiv förskjutning där strategiska beslut flyttas från riksdagen till slutna militärkommittéer och forum som Bergengruppen. Samtidigt slussas enorma skattemedel från den sociala sektorn rakt in i det militärindustriella komplexet.
Kriget slår dock samtidigt en kil rakt igenom den populistiska högern. Å ena sidan står atlantisterna (som Meloni och de svenska Tidöpartierna) som underkastar sig USA och Nato för att vinna legitimitet hos den ekonomiska eliten. Å andra sidan växer en isolationistisk ”fredspopulism” fram, exemplifierad av Viktor Orbán i Ungern och Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) i Tyskland, som framgångsrikt kanaliserar krigströttheten genom att koppla samman de skyhöga energipriserna och industriella uppsägningarna med etablissemangets transatlantiska krigspolitik.
USA fungerar i denna ekvation som den europeiska militariseringens garant, men också som dess primära krisgenerator. Genom att kräva total lojalitet men samtidigt hota med ett militärt tillbakadragande, tvingas de europeiska staterna till det materiella stålbad som utlöser social oro på hemmaplan.
För att hantera denna oro och behålla kontrollen över berättelsen, har den bonapartistiska staten initierat ett omfattande mediekrig. Mainstream-medier och public service ramar konsekvent in gatuupproren genom en säkerhetspolitisk lins, där protesterna avpolitiseras och beskrivs som ett resultat av ryska eller iranska påverkansoperationer och digital hybridkrigföring.
Mot detta står de underjordiska nätverken på plattformar som Signal och Telegram. Genom att sprida oredigerade videoklipp på polisbrutalitet parallellt med råa data om skenande hyror och militärutgifter, försöker aktivisterna punktera statens informationsmonopol. De strävar efter att flytta striden tillbaka till det som Marx kallade basen – de konkreta, materiella levnadsvillkoren.
Historien och teorin visar att bonapartismen och dess förflyttningar aldrig är permanenta tillstånd. De är temporära, bräckliga lösningar på djupa politiska och ekonomiska dödlägen. Den verkställande makten kan balansera mellan elitens kapital, transnationella militärkrav och folkets missnöje under en tid.
Framtiden kommer att avgöras av huruvida staten lyckas kväva detta materiella motstånd eller om gatan lyckas tvinga fram en helt ny politisk ordning.
Men när kulturkrigets dimma skingras av de iskalla materiella realiteterna från en global krigsekonomi, tvingas staten till slut bekänna färg. När den inte längre kan övertyga sina medborgare genom ideologisk hegemoni, utan tvingas styra genom polisresurser, förvaltningsdekret och censur, närmar sig den bonapartistiska ordningen sin slutgiltiga bristningsgräns. De ekonomiska klasslinjerna är på väg att återta den europeiska scenen, och framtiden kommer att avgöras av huruvida staten lyckas kväva detta materiella motstånd eller om gatan lyckas tvinga fram en helt ny politisk ordning.
- Ofta översatt som Artonde brumaire av Louis Bonaparte ↩︎
Artikel publicerad 20 november, 2026.