Det knastrar av sand genom Tora Anderssons debutdiktsamling tar något vasst drar mot kindhuden (Modernista, 2026).

Sanden följer med barnen, fastnar bland lakanen och letar sig in i drömmarna. Landskapen är ofta grå och kalla. Barnen stretar i motvind. Och någonstans i detta finns Lillebrodern, lika vardaglig som han är sorglig, en smärtpunkt som dikterna gång på gång närmar sig och drar sig undan ifrån.

Det är en mycket vacker bok. Inte därför att den söker det vackra, utan därför att den lyckas gestalta en medvetandeström som tar fäste i barndomen, väninnorna, havet och stranden och framför allt i Lillebrodern. Efter hand öppnas denna till synes privata värld mot något större: döden, utsattheten och den grymhet som finns inbyggd i förhållandet mellan stark och svag, förakt och kärlek.

När Lillebroderns död kommer närmare associerar jag till Alan Kurdi, den treårige syriske pojke vars döda kropp hittades på en strand nära Bodrum under flyktingkrisen 2015. Det är inte fråga om någon enkel parallell. Snarare uppstår samma svindlande förskjutning: det enskilda barnet blir plötsligt alla barn, den enskilda stranden alla stränder.

Det sägs ibland att poesin är som mest innerlig när läsaren upplever att den pågår bortom den synliga världen. Det kan låta religiöst, men behöver inte vara det. Kanske handlar det snarare om poesins märkliga förmåga att låta den privata erfarenheten övergå i något som upplevs som gemensamt.

Här finns en intressant, om också spekulativ, parallell till tankar som framförts av nanoteknikforskaren Maria Strömme om medvetandet. Hon har resonerat kring möjligheten av ett slags basmedvetande, där våra individuella medvetanden skulle kunna förstås som begränsade perspektiv på något större. Det är inte nödvändigt att acceptera denna teori för att den ska vara intressant som metafor för poesin.

För vad innebär det egentligen att en dikt blir allmängiltig?

Kanske just att den upphör att vara enbart privat utan att för den skull upphöra att vara personlig. Gunnar Ekelöf formulerade något besläktat när han skrev: ”Det som är boskap i andra är också boskap i dig.”

Så läser jag Tora Andersson.

Hennes dikter rör sig genom vardagliga ord som plötsligt förändrar betydelse. Det kan räcka med en förskjutning, en andning, en kantighet i syntaxen. Ordet ”värdelös” kan få en annan laddning när det filtreras genom en åttaårig flickas blick på vardagsbestyr, leda och en kall sommar. Plötsligt är hela världen värdelös – men på ett barns sätt, där det stora och det lilla ännu inte har sorterats in i vuxenvärldens hierarkier.

Just där finns en av samlingens styrkor. Den gestaltar barnets oförställda upplevelse av världen, ännu inte disciplinerad i sin öppna fascination. Gränsen mellan lek och grymhet är tunn. Lillebrodern finns hela tiden där, stundtals nästan brutalt behandlad i väninnornas sällskap. Det vardagliga kan på några rader förvandlas till något hotfullt.

Efter ungefär den tredje delen, ”Vätska/Substans”, i den drygt tvåhundra sidor långa samlingen accentueras grymheten mot Lillebrodern. Ju längre dikterna fortskrider, desto tydligare blir känslan av att det också handlar om längtan och om dödens närvaro – om livets grymma parningslek mellan stark och svag, kärlek och förakt.

Det är en ström av poetiska lekar där vardagliga ord kan få en förrädisk knorr på svansen. Betydelser förskjuts och öppnar sig. Det bekanta blir främmande och det främmande märkligt bekant.

Men barnet blir vuxnare.

Och då förändras också våldet.

Mot slutet träder psykiatrin fram. Den vuxna kvinnan möter en institutionell omsorg som i dikterna också kan upplevas som ett slags omyndigförklaring, beledsagad av en förtvivlad och oförstående mamma som tycks önska att dottern vore som andra.

Här blir Anderssons bok också samhällelig.

Ju längre jag läser, desto tydligare framträder en annan antagonist: en psykiatri som riskerar att individualisera lidandet och göra det till den enskildes sjukdom. Det som kanske också har sociala, existentiella och kulturella dimensioner reduceras då till något som ska diagnostiseras och behandlas.

Men det märkliga är att diktjaget samtidigt framstår som just normalt – om vi med normalt menar någon som fortfarande förmår uppfatta världen utan att helt underordna sig dess överenskommelser.

Det är här tanken om ett basmedvetande återkommer för mig.

Genom poesin tycks Andersson ibland nå fram till en plats där det individuella inte längre är en motsats till det universella. Hon börjar i det privata men stannar inte där. Barndomen, stranden, modern, väninnorna och Lillebrodern öppnar sig mot erfarenheter som inte längre enbart tillhör diktjaget.

Hon kommunicerar med något större än sin egen historia.

Och hon gör det genom en medvetandeström av ord och berättelser där kantigheter, paradoxer och till synes förvrängda betydelser gång på gång skapar små aha-upplevelser.

Det var länge sedan jag läste en diktsamling med samma spänning som en deckare.

Vad har hänt med Lillebrodern? Vart är flickan på väg? Och vem är egentligen offer för vem?

På senare tid har det talats mycket om en kvinnlig litteratur som använder skamlöshet och gränslöshet som en form av katharsis. Jag tänker exempelvis på Caroline Ringskog Ferrada-Noli och på Ester Berg. Där kan den privata katastrofen – kroppen, separationen, sorgen – drivas framåt med ett språk som är busigt, groteskt, överraskande och anarkistiskt, med pubertetens dunkande hjärtslag kvar.

I min läsning befinner sig deras diktning närmare det individuella erfarenhetsrummet. De kan vara skarpa skildrare av den unga kvinnans erfarenheter i vår tid.

Tora Andersson tycks mig söka sig ytterligare ett steg bort.

Hon befinner sig i poesins medvetandeström, kanske i något som skulle kunna kallas vår gemensamma svarta materia, oavsett kön. Där blir det privata inte mindre sant för att det upphör att enbart vara privat.

Det gör tar något vasst och drar mot kindhuden till en ovanligt stark diktsamling. Den arbetar inte med stora gester. Den sticker snarare in orden i läsaren som från en knappnålsspets och låter något mycket större strömma genom det lilla hålet.

Tora Andersson blir till slut som en avlägsen släkting man ibland låtsas luta sitt huvud mot och talar med.

Om ingenting.

Artikel publicerad 27 oktober, 2026.