Den ryska frågan är nästan kriminellt underskattad. Detta trots att debatterna i det sena 1800-talet om Rysslands väg framåt kom att forma hela 1900-talsmarxismen.

1900-talsmarxismen kan förstås som de breda stråk av allmänmarxism som var gemensam för alla marxistiska riktningar i förra seklet, oavsett vilka skilda meningar deras företrädare hade i övrigt. Nu efter socialismens fall är det just dessa grundläggande antaganden som behöver ifrågasättas om marxismen ska tillfriskna.

Den ryska revolutionen bör förstås som den första i en lång serie revolutioner i kapitalismens periferi. Serien sträcker sig över hela 1900-talet. De inledande revolterna i Ryssland blev en prövosten för 1800-talets ledande marxister. Deras intellektuella utrustning var en teori som utvecklats för och i kapitalismens centrumkärna. Men för att vara giltig i den större krets av länder och samhällslägen som aktualiserades efter Marx död 1883 behövde deras teori förallmänneligas. Den tankeoperationen misslyckades.

Ändå hade Marx visat vägen mot flerfaldighet. I sin korrespondens med de revolutionära ryska populisterna hade han gett sitt stöd för uppfattningen att man i Ryssland kunde hoppa över kapitalismen och att det kollektiv som de flesta ryssar levde sina liv i – bykommunen – kunde bli en utgångspunkt för socialismen efter revolutionen.

De personer som var ledande i den ryska vänstern efter Marx död delade inte hans uppfattning och undanhöll Marx ståndpunkter från all offentlig debatt. De personliga konsekvenserna av att följa Marx skulle ha blivit allt för kostsamma. Ett avgrundssvalg skiljde ryska stadsintellektuella från folket – i bildning, i levnadsförhållanden och i omvärlds-orientering. Att sjunka så djupt som ner i det ryska bondehavet blev liktydigt med drunkningsdöden för dem. Addera tsarismens repression. Efter undertryckandet av populisterna föredrog vänstern att sätta sig på händerna och invänta nästa historiska epok. Marxismen blev en legitimering av detta. Den främste företrädaren för denna linje var Georgij Plechanov. Det skulle kosta Lenin nära två årtionden att intellektuellt befria sig från Plechanov.

Plechanov, tillsammans med Karl Kautsky och Friedrich Engels, grundlade 1900-talsmarxismen. Kautsky skulle snart bli ökänd för sin deterministiska tolkning av Kapitalet och en Engels utan den döde Marx vandrade snart vilse. I deras tankefigurer hittar vi marxismens förvandling till en borgerlig ideologi.

Sidbytet

På 1890-talet ger Engels sitt stöd till Plechanov i synen på utvecklingen i Ryssland och kritiserar ideligen de populistiska idéer som Marx tidigare anammat.

I ”Socialt från Ryssland” beskriver Engels den ryska bykommunen, miren, som en lägre form av civilisation som oundvikligen kommer att förstöras av kapitalismen eftersom den är oförenlig med penninghushållningen. I ett tidigare brev till populisten Danielson 22/9 1882 hade han hävdat att redan ”från den dag då järnväg introducerades i Ryssland var det en självklarhet att moderna produktionsmedel skulle införas i Ryssland”.

”Jag hävdar att i dag är industriell produktion detsamma som storindustri, ånga, elektricitet, självgående skyttlar, mekaniska vävstolar och till sist maskiner som tillverkar maskiner.”

Denna storskaliga industri ”kan bara ha en enda form, den kapitalistiska”.

För att tillbakavisa populisternas socialistiska projekt som syftade till att hoppa över kapitalismen tvingas Engels vända ut och in på marxismen. Det finns därför skäl att citera honom utförligt. Socialismen

”kräver inte bara ett proletariat som genomför denna revolution, utan också en borgarklass i vars händer produktivkrafterna har utvecklats så långt att de tillåter det slutliga krossandet av klasskillnaderna (…) Borgarklassen är därför i det här avseendet en lika viktig förutsättning för den socialistiska revolutionen som proletariatet självt. Om någon alltså säger att revolutionen är lättare att genomföra i ett land därför att även om det inte har någon arbetarklass, så har det ingen borgarklass heller, då bevisar detta att han inte lärt sig socialismens ABC.”

Engels säger här att kapitalismen är ett nödvändigt steg i utvecklingen före socialismen. Borgarklassen är nödvändig, lika nödvändig för socialismen som arbetarna. Utan borgarklassen, ingen socialistisk revolution.

Det vore lätt att avfärda Engels som mensjevik, men då skulle han slippa undan alldeles för lätt. Låt oss i stället granska hans åsikt närmare. Han hävdar att borgarklassen måste ha utvecklat produktivkrafterna så långt att klasskillnaderna kan avskaffas efter att kapitalisterna förlorat makten. Samhällets totalrikedom måste alltså bli så stor att betingelserna för överflödets samhälle redan är förhanden när socialismen införs. Ett sådant resonemang leder till två konsekvenser.

För det första maximerar det behovet av en ekonomisk tillväxt av produktionsapparaten före revolutionen. Socialismen reduceras därmed till en moderniseringsideologi med tekniken i högsätet. Befrielsen kommer sen. Han bejakar att denna utveckling får ”den enda form den kan ha”, det vill säga kapitalistisk. Härmed legitimeras en skenande tillväxt av bytesvärden oavsett om dessa har något verkligt bruksvärde och följden blir den hejdlösa exploatering av natur och samhälle som kännetecknat hela 1900-talet i namn av att just detta är inträdesbiljetten till det goda samhället.

För det andra minimerar resonemanget behovet av att utveckla produktivkrafterna efter revolutionen. Detta är en central punkt i Engels argumentering, för om produktivkrafterna måste utvecklas långt och mycket under socialismen, då måste en sådan utveckling ske utan den avskaffade borgarklassen. Och då kan inte existensen av en borgarklass vara ett nödvändigt villkor för att få till en utveckling av produktivkrafterna. Och i så fall skulle populisterna ha rätt. Kapitalismen kan hoppas över.

Bakom Engels förenklingar

Engels idé om borgarklassens som produktivkrafternas fackelbärare behöver problematiseras. I borglig historieskrivning är industrialismen en berättelse om de enskilda individernas hjältedåd. Snilleindustrierna lyfts fram som symboler för industrialiseringen: svenska exempel som Alfred Nobel, Gustaf Dahlén, Lars Magnus Eriksson eller Sven Wingqvist med motsvarigheter i andra länder. Alla anförda av storstjärnan Thomas Alva Edison som ska ha registrerat .328 patent och grundat en hel rad av industrier.

Att borgarklassen utkorat egna hjältar åt sig har lett till ett tvivelaktigt historiebruk. I stort var industrialiseringen mycket bredare och mer anonym än de förebildliga snillena låter förmoda. Landsbygden myllrade av verksamheter. Under vinterhalvåret – jordbrukets dödsäsong – ägnade sig bondehushållen åt bisysslor där olika varor framställdes för avyttring. Denna ”proto-industrialisering” hittar vi i varje land, även vårt. Linne från Hälsingland, Moraklockor och spinnrockar från Dalarna, liar och metallslöjd från Småland, textilier och vagnar från Sjuhäradsbygden, och så vidare. I städernas hantverk fanns förvisso en hierarki, men den var ”horisontell” eftersom gesällerna skulle bli mästare. Och båda parter arbetade sida vid sida som producenter. Produktivkrafterna låg i folkets händer och där skulle de bli kvar tills hantverkare och bönder proletariserats ner i en ny samhällsklass och berövats sina produktionsmedel.

I det förindustriella förlagssystemet skedde tillverkningen i hemmen. En period av försäljningsresor avlöste produktionen. Men snart övertog en aktör placerad mellan hemmen och marknaden varorna, som mellanhand. Först var mellanhanden verksamhetens tjänare, sen dess herre. Beställningar ”lades ut” till hemmen. För de arbetande försvann därmed en av två viktiga kontroller – den över varan. Kontrollen över arbetsprocessen skulle försvinna först så småningom i fabrikerna.

Under de första fabrikernas tid höll borgarklassen inte heller produktivkrafterna i sina egna händer. En tillverkning startades vanligen genom att arbetarna byggde anläggningen och de första maskinerna. Sen ställde de sig vid maskinen och tillverkade. Kapitalisten höll i de yttre ramarna för verksamheten och avyttrade resultatet fortfarande okunnig om produktion och teknik. Traktens mest erfarne smed eller en hantverksmästare ledde arbetet och utvecklade produktivkrafterna med förbättringar av verksamheten tillsammans med yrkes- och grovarbetarna.

Först med taylorismen och ”den vetenskapliga fabriksledningen” som började användas under Mellankrigstiden förändrades frågan om vem som ägde know-how i grunden. Här klockade tidsstudiemän arbetarnas rörelser, uteslöt spontana pauser, strömlinjeformade arbetsmomenten och dresserade människorna. Taylorismen utgjorde en tidig kulmen på den sociala ingenjörskonsten.

Framför allt betydde taylorismen att borgarklassen lärde sig det arbetarna redan visste om hur produktion kunde gå till, vilket innebar en dramatisk ökning av kontrollen över produktionsmedlens användning och över arbetskraften.

Det är signifikativt att kommunistpartiet i Sovjetunionen var entusiastiska anhängare av taylorismens ”vetenskapliga fabriksledning”. 1920 grundade fackföreningsmannen och maskinpoeten Aleksej Gastev Centrala arbetsinstitutet i Moskva för att införa de nya metoderna i de sovjetiska fabrikerna. Taylorismens införande blev ett led i den nya, röda borgarklassens övertagande av produktionsmedlen från arbetarna. Politrukernas dröm om modernisering ersatte de andras dröm om social befrielse.

Alternativa produktionsformer var annars inte ovanliga i industrialismens barndom och dessa var inte mindre effektiva än de hierarkiskt organiserade arbetsplatserna. Men i ett producentkooperativ av arbetare fick de verkliga producenterna makten över varan och arbetsprocessen. Kanske kunde just detta ge ett lägre utbud – och en mer hållbar utveckling.

Kapitalistens centralisering av de andras verksamhet till en fabrikslokal syftade till att ge honom större kontroll över verksamheten. Fabriken skapades inte för att den var mer kostnadseffektiv eller tekniskt bättre. Fabrikssystemet handlade inte om att skapa ett högre utbud med samma input, utan om att tvinga fram en högre input för att få ett högre utbud och en högre andel av produktionsresultatet åt ägaren på arbetarnas bekostnad. Arbetarna fick anstränga sig till det yttersta för att nå ett mål de inte hade någon del i: kapitalackumulationen.

Det var omöjligt att ge arbetarna ett ord med i laget för då skulle kravet på kapitalförmering urvattnas av arbetarnas krav på fritid, av ovidkommande idéer om varornas bruksvärde och samhällsnytta eller föreställningar om att arbetslivet måste erbjuda möjligheter till personlig utveckling (i den romantiske filosofen Schillers anda). I en fabrik kunde kapitalackumulationen göras till ett mål överordnat allt annat.

I borgarklassens repressiva fabriksregim arbetade inte proletärerna för att få ett konkret bruk av varan de tillverkade utan för att byta till sig ett livsuppehälle. Verksamhetens syfte tillhörde någon annan. Kapitalisten å sin sida producerade inte för att skapa nytta utan för att göra (mer) pengar av satsade pengar, för att ackumulera kapital. I ett sådant system förlorade varan båda sina vårdnadshavare. Den ene kunde inte bry sig och den andre fick inte bry sig. Resultatet skulle bli en organiserad ansvarslöshet, bortkastade varuberg, förtrampad miljö och förbrukade människor.

I fabrikssystemet fann borgarklassen en form där de kunde överta och utveckla produktivkrafterna. Men då måste smeden och yrkesarbetarna först förlora den praktiska kontroll de hade över tillverkningsprocessen. Detta åstadkoms genom arbetsdelning där den yrkesskicklige arbetarens syssla sönderdelades i specialiserade moment. I dessa utvecklades sen arbetarens ”detaljskicklighet drivhusmässigt”, som Marx skriver i Kapitalet, samtidigt som ”en hel värld av produktiva böjelser och anlag hos honom” undertrycktes. Detta fick två avsedda följder.

Först med en sådan arbetsdelning kunde en entreprenör tilldelas en verkligt nödvändig roll i produktionen. För när varje medarbetare förlorar sig i ett avgränsat och specialiserat moment i stället för att själv kontrollera alla moment, krävs det att de olika momenten samordnas. Samordningen fordrar en samordnare. Entré, hierarki och en fabrikör.

För det andra kunde arbetsdelningen lättare skapa repetitiva sysslor som kunde mekaniseras. Entré, maskiner och en mer storskalig produktion. Bourgeoisin utvecklade produktivkrafterna som en bieffekt av kapitalackumulationen.

Kapitalisterna dolde också klasskaraktären på sin sociala ordning genom att organisera produktionen så att tvånget till en maximerad output syntes komma från maskinen själv. Tvånget blev socialt neutralt och omöjligt att ifrågasätta, ty just en sådan maskin och just ett sådant handhavande av den var den tekniskt enda möjliga lösningen. Bara med en hierarkisk organisation och maskiner kan en tillräckligt storskalig produktion och ett materiellt välstånd skapas, hette det.

Friedrich Engels höll med om att hierarki var nödvändig. I artikeln ”Om auktoritet” från 1872 skrev han : ”Om människan (…) har underkuvat naturkrafterna, revanscherar sig dessa genom att tvinga in henne i en veritabel despotism så fort hon använder sig av dem; (en despotism) oberoende av varje sätt att organisera samhället på. Vill man avskaffa den makt som finns i den storskaliga industrin, så är detta liktydigt med att vilja avskaffa de ångmaskinsdrivna vävstolarna och återgå till spinnrocken” (min kursivering).

I Engels föreställningsvärld är det tekniken som obevekligen formar samhällets ekonomiska och sociala organisation. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Som vi nyss sett är det produktionsförhållandena som formar produktivkrafterna; de bestämmer om och hur teknik blir implementerad och använd.

Hos Engels och den Andra Internationalens ideologer var ny teknik något som i sig underlättade en övergång till socialismen. Härmed undantogs både tekniken och hur den implementerades från kritik. Fabriksregimen och tekniken korades i stället till kapitalismens progressiva sida. I fabrikerna var verksamheten reglerad och planerad, till skillnad från i samhällsekonomin utanför fabriken där den irrationella marknaden härskade. Ditut flyttade nu problemet. ”Orsaken till arbetarens förslavning finns i produktionens anarki”, skrev Plechanov. Av den socialistiska tanken återstod sen bara att sparka ut cheferna och planera bort konjunktursvängningarna. ”Despotismen” ingick i både de socialdemokratiska och kommunistiska föreställningarna om framtiden och i Sovjetunionen gavs fabriksregimerna snart ”den enda form” som socialismen kunde få.

Förutbestämt?

Överheten försöker alltid få historien till en berättelse om att det gick som det måste gå. Engels också. Men varje historisk situation rymmer alltid fler utvägar än en. Historien är också en berättelse om hur det hade kunnat gå.

Tekniskt sett kunde bondehushållen ha hyrt in en köpman åt sig, lika gärna som att en blivande kapitalist skulle lägga ut arbetsuppgifter till folk på landsbygden och överta deras produkter.

Bönderna kunde lika gärna ha utvecklat sina bisysslor dithän att de proletariserat sig själva till ett arbetarkollektiv.

Yrkesarbetarna kunde ha valt sig en egen – roterande – samordnare i fabriken.

Arbetarna kunde ha mekaniserat sin produktion efter en demokratisk diskussion och i en takt som inte ledde till sociala skador och inte gjorde de ”överblivna” människorna till ludditer.

De kunde ha rationaliserat sin egen arbetsprocess i humana former i stället för att nya överordnade skulle göra dem till själlösa maskiner.

”Despotismen” har aldrig varit nödvändig.

*

Hos Engels blir borgarklassen den drivande kraften i historien. Den i dubbel mening oförmögna arbetarklassen reduceras till medåkare i någon annans projekt. Den driftiga borgerligheten utvecklar produktivkrafterna och lägger den ekonomiska basen för socialismen. Ju bättre det går för borgarna och ju mer varje vrå av samhället genomsyras av kapitalism, desto mer mognar tiden för socialismen. När den enfaldiga borgarklassen väl fullföljt sin världshistoriska uppgift stjäl vi deras företag ifrån dem och lever i dessa företag lyckliga i alla våra dagar.

Världshistorien är dock ingen arbetsledare som delar ut arbetsuppgifter till olika samhällsklasser och det enda vi ärver av borgarklassen är ett felkonstruerat näringsliv med obrukbara relationer inom och mellan enheterna.

Inlärningssvårigheter

Under de tvåhundra år som det funnits en modern arbetarrörelse har samma rörelse levt sig igenom en bildningsgång som skapats av de praktiska försöken att nå ett jämlikt samhälle. Bildningsgången har så här långt tagit tre steg.

Arbetarrörelsens första diagnos på samhällsplågan var att samhället var kluvet i rika och fattiga. Skillnaderna var institutionaliserade i graderad rösträtt, stängda utbildningsvägar och i arbetsgivarnas allsmäktighet på arbetsplatserna.

Lösningen på problemet var politisk: allmän och lika rösträtt. Eftersom kapitalistens företag inte kan expandera utan att anställa fler och därmed skapa en ständigt växande arbetarklass, skulle arbetarna strax bli samhällets majoritetsklass och arbetarpolitiken vinna vid valurnan. Samhället kunde omvandlas i parlamentet; arbetarklassen stiga mot ljuset i bildningstemplen och fackföreningarna förändra arbetsplatserna.

Men klasskillnaderna levde kvar; arbetsgivarnas övermakt bestod och bildning fortsatte att heta pengar också efter den allmänna rösträttens införande.

Den svenska socialdemokratin fick verka i ett sent industrialiserat land. Dess historiska öde blev att genomföra det liberala programmet i ett land där borgarklassen var för klen och oföretagsam för att göra det själv. Denna elit var samtidigt inte vekare än att den kunde mota arbetarrörelsens socialistiska idéer. Bleknade och sönderbultade av det borgerliga motståndet fick socialdemokraterna nöja sig med statsindividualism i stället för socialism.

Kommunisterna representerade det andra steget i bildningsgången. Enligt dem saknade det socialdemokratiska projektet djupverkan. Ny rikedom ansamlades regelmässigt och institutionaliserades i privategendom; den statliga samhällsramen befolkades i Hegels efterföljd av borgarklassen och deras överlägsna resurser kunde användas till att domptera den allmänna opinionen.

Kommunisterna ärvde Engels, Plechanovs och Kautskys föreställning om vad socialismen var. Kapitalismens problem fanns inte i fabriken utan på utsidan om den – i den juridiska ägandeformen och i den kaotiska marknaden. De såg en samhällsägd produktionsapparat, en successivt reducerad marknad och en övergång till planerad produktion som förberedelse för målgången – ett jämlikt samhälle. Under 1900-talets gång skapade de en egen samhällstyp.

I efterhand framstår de socialdemokratiska och kommunistiska samhällslösningarna som mer lika varandra än de syntes vara under sin blomstringstid. Socialdemokraterna premierade ekonomisk tillväxt under privatkapitalismen för att skapa resurser som kunde beskattas och användas till reformer. De arbetandes samfällda sociala befrielse fick däremot vänta ”tills tiden var mogen”.

Kommunisterna kritiserade sina konkurrenter och sa: ”för er blir tiden aldrig mogen”. Det är en av historiens större ironier att kommunisterna – när de väl kommit över i nästa samhällssystem – började säga samma saker som socialdemokraterna sagt i sitt: jämlikheten får vänta. Först måste socialismen ikapp och förbi kapitalismen; nu krävs det först en mäktig utveckling av produktivkrafterna om vi ska kunna nå kommunismen.

För både socialdemokrater och kommunister blev ekonomisk tillväxt den store Befriaren. Hos bägge förtunnades en ursprunglig marxism till en (legitimerande) industrialiseringsideologi, tömd på förmågan att lyfta hela samhällsklasser upp ur sin samhällsposition.

I kommunisternas teori om produktivkrafternas ledande roll kapades toppen på den sociala pyramiden eftersom den gamla överklassen försvann tillsammans med privategendomen. Med ekonomisk tillväxt och teknikrevolutioner kunde restpyramiden sen öka farten fram mot ett överflödets samhälle, så rikt att en konfliktfri nermontering av de kvarvarande klasskillnaderna kunde göras.

Här framgår klasskaraktären hos denna ”marxism”. I denna tolkning skyddas de övre delarna av restpyramiden mot jämlikhetssträvanden ända fram till det jordiska himmelrikets ankomst. Än är vi inte mogna för nermontering! Så blev kommunisterna själva en garant för att någon kommunism aldrig skulle bli införd.

Det tredje steget

När realsocialismen hamnat i denna återvändsgränd inleddes ett tredje steg i arbetarrörelsens, vänsterns och marxismens bildningsgång. I de mest radikala socialistiska experimenten under 1900-talet kritiserades den ortodoxa marxismen för att den hade slagit ihjäl kapitalismens framträdandeformer snarare än dess essens, och för att den gängse 1900-talsmarxismen aldrig förstått var de sociala processernas motor fanns.

Varifrån kommer samhällsklasser över huvud taget? Borde man inte kunna besvara den frågan om man ska avskaffa dem?

Klasser är specialiseringar permanentade till yrkesgrupper som i sin tur aggregeras till samhällsgrupper. Processer som ger upphov till nya klasser startar spontant om de inte angrips vid källan.

Specialisering, arbetsdelning, är ursprunget till både klasser och marknad. Om du överger självhushållningen, där du tillverkar alla nödvändiga varor på egen hand och i stället specialiserar dig på ”det du är bäst på”, krävs det att du byter till dig varor som är nödvändiga men inte framställda av dig själv. Ju längre driven specialisering, desto fler byten. Ju mer det byts desto större behov av ett forum där byten kan ske, det vill säga en marknad. Arbetsdelning och marknad är samma relation. Den ena ser på oss från tillverkningens perspektiv, den andra från distributionens.

1900-talets kommunism byggde på den Andra Internationalens förkrympta föreställning om socialismen, där problemet med kapitalismen reducerats till ägandet och marknaden. De kommuniststyrda socialistländerna gjorde allt för att begränsa och helst avskaffa marknaden med statsstyrning och planering. Men samtidigt drev kommunistpartierna på en utveckling i ”den enda form den kan ha”, det vill säga med samma borgerliga och hierarkiska arbetsdelning som i Väst. Så att socialismen skulle tillväxa sig in i kommunismen!

Härmed förgrenade sig samhället i ett allt mer detaljerat och komplext socialt system som oupphörligt födde nya samhällsskikt och klasser. Och ju mer hierarki med alltmer specialiserade sysslor, desto större behov av en marknad. Den egna tillväxtmodellen saboterade i praktiken planhushållningen.

Impulserna till en marknadsekonomi bemöttes då av kommunistpartiet med allt starkare repression, utan insikt om att det var de själva som levererade impulserna. Klassfienden dök oförklarligt upp överallt! Då krävdes en än starkare kontroll – och en hårdare satsning på ekonomisk tillväxt med ökad arbetsdelning – så att det överflödets samhälle nåddes där klasskillnaderna kunde nermonteras. Vilket förnyade impulserna att gå mot marknadsekonomi, som föranledde förnyat förtryck, och så vidare, i en självförstärkande spiral.

Marknaden kan aldrig ”avskaffas”. Den är en konsekvens av, inte orsaken till klasskillnaderna. Den kan – och bör! – däremot omöjliggöras helt och hållet när de sociala relationer som gett upphov till den bryts ner. De viktigaste av dessa relationer finns på tre fält: det rumsliga, i form av centrum/periferi-relationer, i arbetslivet, i form av skillnader mellan handens och hjärnans arbetare och i politiken i form av skillnaden mellan valda och väljare.

*

Historiskt representerar de angivna tre stegen – rösträtt, förstatligat och avspecialiserat – en gradvis allt djupare förståelse för hur man hejdar sociala processer som ger upphov till ojämlikhet. Stegen representerar samtidigt en perspektivförskjutning. Det första steget såg lösningen som snävt politisk, det andra betonade ekonomin, det tredje syntetiserar de båda tidigare i det sociala.

I det andra utvecklingssteget föreställde sig de röda att socialismens utveckling mot kommunismen var en ekonomisk process med kulturella kompletteringar:

Socialismens ekonomiska utveckling skulle placera människorna i samhällslägen där egoismen förbleknade och ersattes av ökad empati, medborgaranda och solidaritet. Tänkandet är väl en konsekvens av vårt samhälleliga vara, eller hur?

1900-talet visade att denna teori var fullständigt naiv.

I det tredje steget insåg revolutionärerna att det förhåller sig exakt tvärtom. Socialismens färd mot kommunismen är snarare en serie sociokulturella språng med ekonomiska stödfunktioner. Jämför med den motsatta formuleringen här ovan.

Socialismen ska skapa utrymme för de undertryckta klassernas kvävda kompetenser. Detta kan bara ske om restpyramiden börjar nermonteras, arbetarklassen åtar sig andra samhällsroller och stegvis avskaffar sig själv. Varje sådant steg kräver att den socialistiska samhällsordningen destabiliseras och en ny – övergående – ordning skapas. Och igen.

I år firar vi sextioårsminnet av det första försöket.

Artikel publicerad 18 september, 2026.