Frågan om marxismens förhållande till demokrati och republikanism har länge gäckat vänstern. Är marxismen förenlig med krav på representativ demokrati eller bör den hålla armlängds avstånd till rörelser som vill genomdriva politisk men inte ekonomisk demokrati? Hur såg Marx själv på sina republikanska och demokratiska 1800-talskolleger? Vad innebär allt detta för dagens vänster?
Dessa frågor kan tyckas triviala, men de har viktiga implikationer för den marxistiska vänsterns syn på politik. Och de har nu äntligen fått ett svar. I Citizen Marx har historikern Bruno Leipold gått till botten med ämnet och vaskat fram ett imponerande, om än något långrandigt resultat.
Enligt Lenins klassiska beskrivning var Marx inspirationskällor ”tysk filosofi, engelsk politisk ekonomi och fransk socialism”. Leipold menar att denna triad saknar ett fjärde element, som kan bidra till förståelsen av Marx tankar: republikanismen. Den republikanska strömningen, som på 1800-talet var en ideologi i egen rätt, utövade ett starkt inflytande på Marx. Men som Leipold visar utvecklade han sin doktrin både i samklang och i strid med republikanskt tankegods.
I mitten av 1800-talet tillhörde kommunismen den ”antipolitiska” delen av vänstern, det vill säga de rörelser som tog avstånd från allt deltagande i politiska processer eftersom de ägde rum i bourgeoisiens institutioner. När Marx och Engels först omvände sig till kommunismen anslöt de sig till denna antipolitiska syn men övergav den snabbt. De kunde inte acceptera vad de senare i Kommunistiska manifestet skulle kalla de ”sanna socialisternas” ideologiska renhet och naiva utopism. I stället sällade de sig till den ”demokratiska kommunismen”, vars mål var upprättandet av en konstitution som skulle ge arbetarklassen fri- och rättigheter och allmän rösträtt, med vilka de kunde utmana kapitalets styre. Denna politiska eller republikanska form av kommunism innebar en pragmatisk hållning.
Republikanskt tankegods sammanföll ofta men inte alltid med liberala idéer i mitten av 1800-talet. De båda grupperna var överens om behovet av representativt styre, men oeniga om graden av demokrati. Kort sagt var liberaler inte beredda att utsträcka demokratiska rättigheter till arbetarklassen. Till skillnad från liberaler, som nöjde sig med inskränkt representation, ansåg Marx och Engels att fullständig representativ demokrati behövdes för att göra folket till den yttersta beslutsfattaren. Men på grund av styrkeförhållandena insåg republikanska socialister och kommunister att de behövde liera sig med liberaler om de skulle nå någonstans.
Leipold visar hur Marx som ung tidningsredaktör för Rheinische Zeitung ständigt tonade ned den mest radikala kritiken mot det rådande systemet för att inte alienera radikala och liberala grupper, vilket gjorde att han anklagades för ”konservatism” från ultraradikala vänsterhegelianer och den antipolitiska vänsterflanken. (Föreställningen att Marx skulle ha varit en apologet för preussisk absolutism fördes vidare under 1900-talet genom liberalen Karl Poppers arbeten.) Marx presenterade tidningen som ett ”lojalt” organ i den tyska liberala traditionen, en strategi som ledde till fyrdubblade prenumerationssiffror. För att undkomma censuren sades det aldrig rakt ut, men samtidigt kunde läsarna sluta sig till att tidningen ville ersätta monarkin med republik. Eftersom republikanism på 1800-talet i stort sett var synonymt med demokrati förbjöd de preussiska myndigheterna till slut Rheinische Zeitung på grund av ”Dr. Marx ultrademokratiska övertygelser”.
Men även om Marx och Engels gjorde narr av antipolitiska och ”sanna” socialister var de inte heller klassiska republikaner. Stötestenen var huruvida man betraktade republiken som ett mål eller medel: ”Det som särskilde Marx från många andra tidigsocialistiska skolor var hans insisterande på att även om den borgerliga republiken var otillräcklig för emancipation så var den ett nödvändigt steg på vägen.”
Målet var demokrati, vilket enligt Marx definition innebar ett eget, fjärde stadium, fristående från Hegels klassiska uppdelning mellan absolut monarki, konstitutionell monarki och republik. Till skillnad från dessa system innebär demokrati enligt Marx att den moderna uppdelningen mellan den politiska sfären och civilsamhället upphör. På denna punkt var han oense med Engels, som såg ned på demokrati och vars postkapitalistiska stat skulle styras teknokratiskt. Marx åtskillnad mellan republik och demokrati var unik i mitten av 1800-talet, menar Leipold; varken andra socialistiska republikaner, som Arnold Ruge, eller liberala republikaner som Alexander Hamilton gjorde någon åtskillnad mellan begreppen. För Marx var Frankrikes andra republik eller Hamiltons egoistiska och pengadyrkande USA dock inga ideal.
Leipold visar övertygande hur Marx och Engels tidiga republikanism är essentiell för att förstå vad som skilde deras socialism från andra former efter att de konverterat till kommunismen: Det republikanska insisterandet på politisk kamp åtskilde dem från de antipolitiska socialisterna, som utgjorde majoriteten inom rörelsen. Samtidigt innebar deras fokus på den proletära arbetarklassen ett brott med republikanernas omhuldande av småhantverkarsklassen. Detta var ingen liten sak, för den blottade en spricka som skulle bli oöverbrygglig mellan Marx och Engels och den övriga republikanska rörelsen.
Republikaner som Giuseppe Mazzini, Ruge och Alexandre Ledru-Rollin och deras rörelse Europeiska demokratiska centralkommittén talade ofta om ”folket” som ”den stora skaparen”. Kommunistiska manifestet riktar sig som bekant till ”proletärer i alla länder”. Den populistiska retoriken om folket var dock så stark inom den breda vänstermiljön i mitten av 1800-talet att omslaget till den första översättningen av manifestet någonsin – till svenska i december 1848 – bar den latinska devisen ”Folkets röst är Guds röst” i stället för det kommunistiska slagordet. För republikanerna utgjorde manifestförfattarnas ensidiga fokus på proletärerna ett hot mot sammanhållningen i den koalition de försökte skapa. Marx och Engels kunde enkelt peka på att deras koalition innehöll de klasser som sög ut arbetarna och att det vaga folkbegreppet i koalitionen bidrog till att fördunkla dessa klasskillnader. Detta är en första skottväxling i den konflikt mellan marxister och vänsterpopulister som är aktuell än i dag.
Klyftan mellan kommunister och republikaner gick dock djupare än så. Medan republikanerna ville göra den individuella kontrollen över produktionsmedlen allmänna var kommunisternas mål att avskaffa lönearbetet och ersätta det med kollektivt ägande av produktionsmedlen. Denna skillnad speglade i förlängningen de olika synerna på egendom: Kommunismen hade redan före Marx och Engels haft avskaffandet av privat egendom som mål, medan republikaner ville ge alla tillgång till den. På så sätt var alliansen i längden ohållbar, eftersom republikanernas strävan att göra alla till individuella ägare av produktionsmedel var oförenlig med socialism. Deras syn på jämlikhet var i grunden liberal: lika möjligheter snarare än lika utfall.
Men trots denna grundläggande konflikt fortsatte Marx att argumentera för behovet av en republik långt in på sin ålders höst. Pariskommunen 1871 gav ett tydligt exempel på hur en början till en institutionell övergång till socialism kunde se ut. Revolutionsförsöket övertygade honom om att det inte räckte att ta över statens institutioner – man behövde grunda nya. I stället för en borgerlig republik, som Marx tidigare hade antagit räckte för att genomdriva socialism, behövdes en ”social republik”. Detta var ett begrepp han hade använt redan 1848, men nu ersattes dess ekonomiska innehåll av ett politiskt: I stället för en socialistiskt styrd ekonomi refererade begreppet nu till en ny konstitution anpassad för arbetarklassen emancipation. Detta var något kommunarderna lyckades skapa innan de krossades, vilket enligt Marx gjorde kommunen till en historiskt unik erfarenhet.
Citizen Marx blir lite väl marxologisk emellanåt, men ibland glider den över vatten som är mer än upplysande. I bokens intressantaste stycke beskriver Leipold hur termen ”proletariatets diktatur” uppstod ur Marx analys av Pariskommunen. Detta marxismens kanske mest missförstådda begrepp måste förstås i sin 1800-talskontext. På den tiden var diktatur ännu inte behäftat med de auktoritära konnotationer det är i dag, utan bar fortfarande ekon av det republikanska Rom där det avsåg ett tillfälligt konstitutionellt svar på nödlägen. Marx använde begreppet omväxlande med termer som ”proletariatets politiska styre”, ”kommunal konstitution”, ”arbetarrepublik” och ”social republik”.
För Marx och Engels avsåg det inget annat än ett styre i enlighet med den princip Abraham Lincoln gjorde känd i talet vid Gettysburg: ”Folkstyre av folket för folket” (Government of the people, by the people, for the people). Marx beundrade Lincoln och författade den Första internationalens meddelande som gratulerade honom till hans återval 1864. Men som Leipold visar var denna formulering allmängods i den republikanska rörelsen i mitten av 1800-talet. Marx approprierade alltså en populär republikansk slogan för att beskriva det politiska system han såg framför sig.
Denna bortglömda historia är viktig eftersom den gör upp med den utbredda föreställningen att marxismens slutmål är ”politikens upphörande”. Detta grundar sig på ett missförstånd om hur formuleringen om ”statens upphörande” ska tolkas. Marx och Engels ansåg att staten bör ”smälta bort” i bemärkelsen att de bestraffande och tvingande institutionerna vi kallar staten ska försvinna. Men att detta skulle innebära att politiska institutioner för beslutsfattande också skulle upphöra är en feltolkning.
I själva verket ansåg Marx att ett framtida socialistiskt samhälle behövde politiska institutioner. Kommunen övertygade honom om att representativt styre inte räckte för att realisera demokrati; snarare än ett slut på all politik behövdes en mer radikal form av folkrepresentation. Att Marx eller Engels aldrig beskrev dessa institutioner var, som Leipold argumenterar för, ett resultat av deras vetenskapliga och antiutopiska form av socialism. Den ”utopofobiska” oviljan att slå fast hur de framtida institutionerna skulle se ut kan också ses som ett uttryck för deras demokrati, eftersom en sådan plan skulle begränsa framtida generationers frihet. Oavsett kan såväl marxister som deras belackare tack vare Citizen Marx nu en gång för alla överge föreställningen att Marx mål var politikens upphörande under en auktoritär stat.
Leipolds bok är ett viktigt bidrag som kastar nytt ljus över marxismens historia. Den visar på ideologins ursprungligen radikalt demokratiska aspekter och ger en fingervisning om hur en modern marxism kan formuleras för en bred publik i ett samhälle där all politik är underkastad den borgerliga republikens (eller i vårt fall konstitutionella monarkins) villkor – och hur de villkoren kan omvandlas till sociala.
Artikel publicerad 25 augusti, 2026.