Eftersom vi befinner oss mitt inne i rötmånaden är det dags att fråga sig vad som hittills kvalificerat sig för titeln årets rötmånadsdebatt. Mitt förslag: är diskussionen om spansk invandringspolitik som följde på händelserna i Ceuta. Sällan har så många tagit munnen så full och haft så lite vettigt att säga. Inte för att strömmen av unga marockanska män över gränsen till Ceuta hade särskilt mycket med Spaniens invandringspolitik att göra, men om man nu vill diskutera den sistnämnda bör man utgå från verkligheten istället för att blåsa upp fördomar om grupper som ”inte gör rätt för sig”, som Ulf Kristersson och Joar Forssell gjorde i en stort uppslagen artikel häromdagen.
Det hade ju till exempel varit lämpligt att titta på sambandet mellan den spanska invandringspolitiken och landets ekonomiska utveckling. Under de senaste åren har Spanien varit en av EU:s snabbast växande ekonomier. Dess BNP växte med ungefär 3 procent 2024 jämfört med ungefär 0,9 procent i genomsnitt i EU. Förklaringen ligger till stor del i en ökning av antalet arbetade timmar, det vill säga fler sysselsatta. Enligt Internationella valutafonden förklarades cirka 75 procent av sysselsättningstillväxten i Spanien mellan 2022 och 2025 av invandring. Den inhemska arbetsföra befolkningen minskar på grund av åldrande, men detta har mer än kompenserats av invandring. En studie från tankesmedjan BBVA Research bedömer att invandringen förklarar 25 – 40 procent av ökningen i BNP per capita sedan 2022, beroende på hur man mäter invandrarnas produktivitet. Detta stöds av liknande siffror i en studie från Banco de Espana.
Trots en förhållandevis hög arbetslöshet på 10 procent har Spanien haft brist på arbetskraft inom bland annat vård, turism, bygg och service. Detta tomrum har delvis kunnat fyllas med invandrare. En stor del (cirka 50 procent) av invandringen kommer från Latinamerika. Gemensamt språk och likartad kultur har gjort integrationen av de grupperna lättare. I det arbetskraftsintensiva jordbruket har bristen på inhemsk arbetskraft fyllts av invandrare från Afrika, främst från Marocko. Men oavsett bakgrund är invandrarna i genomsnitt yngre än den inhemska befolkningen och stärker därför arbetskraften och skattebasen.
Visserligen finns det andra faktorer som bidragit till Spaniens relativt höga tillväxt. Investeringar från EU:s återhämtningsfond och ökande offentliga investeringar hör till dem som brukar nämnas. Men både IMF och Spaniens centralbank bedömer att invandringen har varit en avgörande förklaring till att Spanien har vuxit snabbare än de flesta andra euroländer.
Det finns förstås också baksidor. Bristen på bostäder har blivit värre. Och även om Spanien som land har uppvisat en positiv ekonomisk utveckling väntar många spanjorer fortfarande på att det ska ge utslag i den egna plånboken. Men om vi ska ta utvecklingen på dessa områden i Sverige som facit, är det knappast från Kristerssons och Forssells ideologiska vänner i Spanien som spanjorerna kan vänta sig en lösning på de problemen.
Artikel publicerad 10 augusti, 2026.