Officiellt börjar regeringen rikta försiktig kritik mot det amerikanska agerandet i Mellanöstern och talar om vikten av europeisk militär och ekonomisk självständighet. I skymundan knyter man dock landet närmre USA:s strävan efter världsherravälde. Mats Alexandersson skriver om det totalt nedtystade Pax Silica.

Den 17 mars 2026 undertecknade Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard en deklaration i Houston, USA. Utan någon betydande debatt i riksdagen eller i nationella medier gjorde regeringen Sverige därmed till det första EU-land att ansluta sig till det säkerhetspolitiska ramverket kallat Pax Silica.

Efter Nato-anslutningen i mars 2024 och DCA-avtalets ikraftträdande i augusti 2024 fullbordas nu Sveriges totala underkastelse under amerikanskt styre genom den nuvarande regeringens politik. Regeringen har bråttom att genomföra så mycket som möjligt av sin agenda innan man sannolikt förlorar valet i september.

Den sittande regeringen driver konsekvent en linje där svensk opinion ska vänja sig vid tanken att vår säkerhet endast kan garanteras genom maximal inordning under USA:s militära och tekniska apparat. Alla möjligheter till neutralitet, alliansfrihet och en mer självständig europeisk väg måste därför motarbetas med defaitism.

Regeringen motiverade steget med behovet av att stärka säkerheten och motståndskraften i leveranskedjorna för avancerad teknik. Här ingår också områden som att främja innovation och investeringar samt säkra svensk närvaro i den krets av ”likasinnade” teknologipartners som formar framtidens infrastruktur för AI och digital ekonomi.1

Sverige uppträder här som en sorts amerikansk femtekolonnare inom EU då USA med glädje konstaterar att man i sann imperialistisk maktstrategi inte vill ha med EU att göra. På psykologisk nivå kan vi tala om en inhemsk narrativapparat som arbetar åt samma håll som Washingtons intressen: alla avvikelser från USA‑linjen framställs som naiva, farliga eller ansvarslösa; kritik mot Nato, DCA eller Pax Silica likställs ofta med att ”spela Putin eller Iran i händerna”.

Detta är också något som uppmärksammats tydligt av många personer inom Sveriges IT- och säkerhetspolitiska organisationer, som angående Pax Silica i ett öppet brev till regeringen skriver: ”Att Sverige skulle behöva detta initiativ för att säkerställa kompetens eller innovationsförmåga är inte självklart. Att agera före EU riskerar dessutom att skapa spänningar i relationen till våra europeiska partners. Hur ska detta initiativ förhålla sig till EU:s gemensamma linje? Och vilka konsekvenser får det för svenska företags strategiska val?”2

Den politiska eliten anpassar succesivt landets institutioner, infrastruktur och rättsordning till USA:s som ett medvetet strategiskt val. DCA visar hur detta ser ut militärt: privilegierad amerikansk närvaro, rättsliga undantag, inskränkt insyn. Pax Silica visar den tekniska och ekonomiska sidan; prioritering av leveranskedjor och standarder som gynnar USA:s och Israels militära‑industriella komplex, samtidigt som svensk industri binds upp i detta system. Nato är ramen som gör båda dessa avtal politiskt legitima. Steget att integrera Sverige så djupt som möjligt i den USA‑ledda krigsekonomin, även när detta objektivt försvagar både svensk självbestämmanderätt och möjligheten att föra en egen linje gentemot exempelvis Israel eller Kina.

Pax Silica som teknikfront i det nya kalla kriget

Pax Silica är ett USA-lett internationellt initiativ, lanserat i december 2025, för att bygga säkra, ”pålitliga” leveranskedjor för avancerad teknik. Namnet anspelar på historiska ”Pax”-begrepp och markerar en ambition att organisera en stabil teknisk världsordning där kiselbaserade chip står i centrum.3

Alliansen samlar teknikstarka länder som USA, Japan, Sydkorea, Storbritannien, Australien, Singapore, Israel, Indien, Qatar och Förenade Arabemiraten, och syftar till att knyta samman de mest avancerade delarna av värdekedjan. Israel framställs som en nyckelnod tack vare sin ställning inom halvledardesign och AI‑forskning, vilket gör landets samarbete med USA centralt för alliansens tekniska ryggrad.

I praktiken fungerar Pax Silica som ett slags säkerhetspolitiskt ramverk för teknik, där USA försöker bygga en hierarkisk, men koordinerad, sfär av allierade som är tätt integrerade i de mest avancerade produktionsleden, medan andra länder får en mer affärsbaserad roll som kunder.  Denna omarbetning av den globala chip‑geopolitiken förstärker uppdelningen mellan ett USA‑lett teknikblock och en alternativ kinesisk tekniksfär.4 ”Pax” fungerar här mer som ideologiskt fernissa än som beskrivning av verkligheten; det vi ser är snarare en expansiv, högteknologisk krigsapparat som försöker kodifiera sin egen dominans i avtalsform.

Kina ser Pax Silica som ett försök till teknologisk inneslutning och svarar dels politiskt, dels genom att utnyttja sin kontroll över kritiska råvaror: landet har skärpt exportrestriktioner på flera sällsynta jordartsmetaller, gallium, germanium och andra nyckelmaterial och kräver detaljerad redovisning av slutanvändning.  Parallellt intensifierar Kina sina satsningar på egen chipkapacitet och erbjuder billigare teknik – bland annat 5G‑nät och övervakningssystem – till länder i det globala syd som står utanför Pax Silica, i syfte att bygga en alternativ teknologisk sfär.

Sverige som vasallstat och fientlig agent

När Sverige ansluter sig som första EU‑land är det därför inte ett neutralt industripolitiskt val utan ett medvetet insteg i en hierarkisk struktur där Washington och dess närmaste tekniska klienter definierar hotbilder, prioriteringar och vilka leveranskedjor som anses ”pålitliga”. Bryssel befinner sig i en dubbel rörelse inför detta. Å ena sidan talar man om ”strategisk autonomi”, egna chip‑program, egna råvaruinitiativ och en europeisk industripolitik som inte ska reduceras till att ”bara följa USA”.

Å andra sidan har EU:s centrala teknologiska resurser – företaget ASML:s litografimaskiner i Nederländerna, specialiserad material‑ och maskinteknik i Tyskland, nordisk energi och råvaror – redan i praktiken vävts in i en övergripande amerikansk arkitektur, via exportkontroller, bilaterala uppgörelser och tryck på enskilda medlemsländer. Risken som formuleras, ofta försiktigt men ibland brutalt tydligt, är att EU inte längre framträder som en politisk kärnaktör i den nya tekniska världsordningen, utan som en avancerad underleverantör.

Ett exempel på hur det framtida samarbetet organiseras är det amerikanska dataanalysföretaget Palantir Technologies vars mjukvara används av underrättelsetjänster och försvar för att samköra enorma mängder komplexa data. Företaget har ett djupt strategiskt partnerskap med Israels försvarsministerium där deras AI-plattform AIP aktivt används för målidentifiering och operativt stöd i de pågående militära operationerna i Gaza. I Sverige använder Polismyndigheten plattformen Gotham för att bekämpa organiserad brottslighet genom att kartlägga mönster och kopplingar inom gängkriminaliteten, vilket har väckt debatt kring både personlig integritet och utländsk insyn i känsliga svenska register.

En pikant detalj i sammanhanget är att vår utrikesminister undertecknade Pax Silica tillsammans med ” Under Secretary of State for Economic Affairs” Jacob Helberg som innan han tillträdde sin nuvarande politiska roll var Senior Advisor till Palantirs VD Alex Karp. I den rollen fokuserade han särskilt på nationell säkerhet, utrikespolitik och den teknologiska kapplöpningen med Kina.

Finns det ett EU-perspektiv

Ur ett EU‑perspektiv skapar detta en djup spricka mellan retorik och verklighet. Formellt talar kommissionen om att värna multilateralism, internationell rätt och ett öppet internet. Bryssels farhåga, som ofta kläs i teknokratiska termer, är i grunden politisk: EU riskerar att marginaliseras till en del av försörjningskedjan för ett amerikanskt‑israeliskt säkerhetskomplex, där Europa inte längre är subjekt utan logistisk infrastruktur. Europa får leverera verktygen, men får inte sätta agendan för hur de används.

Ur en mer kritisk, vänsterbaserad vinkel kan man säga att EU riskerar att reduceras till en mellannivå i den imperiebyggande arbetsdelningen: högproduktivt kapital och kompetens koncentreras i USA och Israel, medan europeiska företag och forskningsmiljöer binds upp som underordnade noder i ett större militär‑tekniskt kommandosystem. Den formella suveräniteten kvarstår, men den materiella suveräniteten över teknologiska och militära beslut urholkas. När Sverige nu positionerar sig som ”pålitlig partner” i denna arkitektur, gör vi det inte bara i relation till Kina, utan också i relation till Bryssel: vi väljer en roll där våra viktigaste framtida industriella tillgångar – el, grön teknik, halvledarrelaterade ekosystem, AI‑kapacitet – låses in i en USA‑ledd struktur, samtidigt som EU‑nivån förskjuts mot att hantera konsekvenserna snarare än att styra utvecklingen.

Sveriges anslutning till Pax Silica måste förstås som ännu ett steg i en längre process där svensk utrikes‑, säkerhets‑ och industripolitik binds upp under amerikansk hegemoni, både militärt och teknologiskt. Sätter man ihop Nato, DCA och Pax Silica framträder en tydlig triad. Natoger den överordnade lojalitetsramen där USA är obestridd ledare, DCA omsätter denna lojalitet i konkret militär närvaro och juridiska undantag på svensk mark, och Pax Silica knyter den tekniska och ekonomiska basen till samma maktcentrum. Det som på ytan framstår som separata beslut om allians, baser och industripolitik bildar tillsammans en sammanhängande arkitektur där svensk demokrati får allt mindre utrymme att styra över hur vårt territorium, våra råvaror och vår teknik används. Frågan är därför inte enbart om enskilda avtal kan sägas upp i framtiden, utan om vi accepterar den överordnade logiken: att svensk säkerhet, välfärd och teknikutveckling ska definieras utifrån USA:s globala strategiska prioriteringar.

Den politiska elitens förräderi

Avgörande är att denna underkastelse inte sker under tvång i snäv mening, utan som ett medvetet strategiskt val av den svenska eliten, ofta mot en splittrad eller skeptisk opinion. Därmed kan man argumentera för att vi har att göra med en typ av femtekolonnarlogik i politisk, inte konspirativ, bemärkelse: regeringen och stora delar av oppositionen agerar som om deras primära uppgift är att integrera Sverige så djupt som möjligt i den USA‑ledda krigsekonomin, även när detta objektivt försvagar både svensk självbestämmanderätt och möjligheten att föra en egen, fredsorienterad linje gentemot exempelvis Kina.

En vänsterbaserad analys skulle här lägga till klassdimensionen: de fraktioner av svenskt kapital som ser störst vinster i att koppla sig till det amerikanska militär‑teknologiska komplexet – försvarsindustri, energi‑ och råvarubolag, högteknologiska exportföretag – driver på denna utveckling, medan kostnaderna bärs av arbetarklassen i form av ökad krigsrisk, minskat demokratiskt inflytande och en ekonomi som i allt högre grad måste inrätta sig efter krigets och upprustningens behov. I den meningen är frågan om femtekolonnare inte bara en fråga om lojalitet mot ”nationen”, utan om lojalitet mot vilken klass och vilken internationell ordning.

I amerikanska uttalanden om Sverige i Pax Silica talas det rakt ut om hur man bygger den logistiska arkitekturen, mineralförsörjningen, raffineringskapaciteten och redundansen i tillverkningen som behövs för nästa generations teknikblock; Sverige omnämns specifikt som förstärkning av denna kedja, inte som medlagstiftare för dess syften.5

I det ljuset blir svensk råvarugeologi plötsligt geostrategiskt bränsle. Sverige står för en mycket stor del av EU:s kända uranreserver, med uppskattningar på upp till 80 procent av unionens totala tillgångar, samtidigt som regeringen nu förbereder en återöppning för uranbrytning från 2026.  Det motiveras officiellt med inhemska kärnkraftsambitioner och minskad import från Ryssland, men för en Pax Silica‑logik handlar det om något större: att skapa ett icke‑ryskt, icke‑kinesiskt urankluster inne i den egna blocksfären, där bränsle till framtida reaktorgenerationer – och i förlängningen även plutoniumflöden – kan kontrolleras politiskt av ”pålitliga” stater. När Sverige samtidigt släpper in USA djupt militärt via DCA och knyter sig teknologiskt via Pax Silica, blir uranet inte bara en nationell resurs utan en del av en strategisk lagerkropp som i sista hand tjänar Washingtons krigs‑ och energiplaner.6

Per Geijer‑fyndigheten i Kirunaområdet är nästa pusselbit. LKAB:s besked om att man identifierat minst en miljon ton sällsynta jordartsmetalloxider i Per Geijer – Europas hittills största kända fyndighet – har redan placerat Sverige på kartan som potentiell nyckelaktör i den globala magnet‑ och elektronikindustrin.  Dessa metaller är fundamentala för allt från elbilar och vindkraftverk till avancerade vapen‑ och sensorsystem. Kina sitter idag på lejonparten av den globala förädlingskapaciteten för sällsynta jordartsmetaller, vilket USA öppet pekar ut som ett säkerhetsproblem.  När Sverige nu både profileras av EU som en nyckelspelare under Critical Raw Materials Act och samtidigt ansluter till Pax Silica, hamnar Per Geijer i skärningspunkten mellan Bryssels ”strategiska autonomi” och Washingtons blocklogik. I praktiken riskerar fyndigheten att bli ännu en råvaruådra som via investeringsmönster, avtal och exportregimer i första hand säkrar västalliansens militära och tekniska överläge, snarare än att långsiktigt bygga upp en självständig svensk eller europeisk industribas.7

Northvolt och utförsäljning av landet

I detta sammanhang framstår Northvolt‑historien som en sorts mönsterstudie i hur nyckelinfrastruktur kan tas över. Efter år av politisk hype som ”europeisk batterisuveränitet” slutade projektet i en spektakulär konkurs, där den amerikanska batterijätten Lyten snabbt klev in och tog över de centrala tillgångarna: Northvolt Ett och expansionsprojekten i Skellefteå, Northvolt Labs i Västerås samt fabriken i Heide, tillsammans med hela Northvolts återstående immateriella rättigheter.  Affären slutfördes stegvis 2025–2026 i konkursboets regi, med svensk och internationell advokatbyrå som arkitekter, och resulterade i att en infrastruktur som i åratal sålts in som symbolen för europeisk industriell emancipation nu kontrolleras från San Jose och integreras i en amerikansk batterikedja.8

Det är inte nödvändigt att gå in i mer spekulativa kopplingar mellan Lyten och underrättelsetjänster för att se den strukturella poängen: en potentiellt central nod i Europas framtida batteri‑ och fordonsindustri – inklusive återvinning via Revolt‑anläggningen i Skellefteå – hamnar i amerikanska händer, i exakt det ögonblick då västvärlden bygger ett block kring batterier, elnät och AI‑infrastruktur.  I kombination med Pax Silica innebär detta att svensk energiintensiv industri, svensk elproduktion och svensk batterikompetens allt tydligare fungerar som underleverantör åt ett USA‑dominerat system, snarare än som grund för någon genuin europeisk teknologisk autonomi.

Om man vidgar blicken framträder samma mönster i datasfären. Det förklarar också regeringens brådska när det gäller ”planerbar el”. Sverige byggs nu upp som en nod för gigantiska AI‑datacenter, där utländskt kapital i praktiken köper tillgång till svensk el, kyla och politisk stabilitet för att stödja globala AI‑kedjor. I Strängnäs planerar Brookfield Asset Management – med en investeringsvolym på uppemot 95 miljarder kronor – ett AI‑datacenter som ska skala från 300 till 750 MW på 10–15 år, en kapacitet som motsvarar en betydande del av svensk kärnkraft eller vattenkraft i effekt.  Parallellt byggs eller planeras en rad andra jätteanläggningar runt om i landet, från Marviken till Långsele, ofta med fokus just på ”AI‑redo” infrastruktur.  Liknande strukturer kan ses i andra BlackRock‑nära investeringar i europeiska datacenter, där Sveriges roll som billig, relativt grön och politiskt foglig elzon gör landet extra attraktivt som serverhall åt en global AI‑ekonomi vars kommando ligger någon annanstans.9

Lägger man dessa lager ovanpå varandra – uranets återkomst, Per Geijer‑fyndigheten, batteri‑infrastrukturen som glider över i amerikansk ägo, den accelererande datacenter‑koloniseringen – blir det svårt att se Sveriges roll i Pax Silica som något annat än en välvillig resurskoloni inom det västliga kärnblocket. Vi erbjuder malmen, elen, marken, vattnet, kylan och ett politiskt system som snabbt godkänner DCA‑avtal, Nato-anslutning och tekniska ramverk utan att ställa grundläggande frågor om kontroll, demokrati och långsiktiga intressen. USA och dess närmaste teknologiska tillhandahåller i sin tur säkerhetsretoriken, standarderna, mjukvaran och den slutliga strategiska styrningen.

Bryssels försök att i efterhand klistra på en EU‑logik via Critical Raw Materials Act och olika industriprogram illustrerar bara asymmetrin. EU erkänner öppet att Sverige har en nyckelposition för unionens kritiska råvaruförsörjning och vill kanalisera investeringar i denna riktning.  Men eftersom samma Sverige samtidigt fördjupat sitt bilaterala band till USA militärt, säkerhetspolitiskt och teknologiskt, hamnar Bryssel i en position där man de facto underlättar för ett flöde av råvaror, energi och halvfärdiga produkter som i sista ledet integreras i en USA‑ledd värdekedja. Den formella europeiska ”strategiska autonomin” riskerar därmed att reduceras till att säkra input åt ett system man inte kontrollerar. Pax Silica blir på så sätt bryggan som gör det möjligt att rama in denna underordning som samarbete.10

Ur mitt perspektiv – med en kritisk blick på USA:s och Israels agerande, kriget mot Iran och militariseringen av AI samt inte minst miljardrullningen till Ukraina – framstår Sveriges roll som särskilt problematisk. Vi försörjer och stabiliserar ett system som i ökande grad mobiliserar sina tekniska resurser för offensiva ändamål: drönarsvärmar, precisionsvapen, övervakningsregimer, ekonomiska blockader. Att svensk regering ändå fortsätter tala om detta som om det mest handlade om jobbtillväxt och innovation är inte bara cyniskt; det är ett sätt att slå sönder möjligheten till en informerad, demokratisk diskussion om vilken funktion Sverige faktiskt fyller i den nya globala arbetsdelningen.

En annan EU-politik om det är möjligt

EU har redan byggt ett ramverk för att göra motsatsen till det Sverige nu håller på med: minska beroendet av externa stormakter, bygga egna värdekedjor för kritiska råvaror, halvledare och AI, och stärka EU som politiskt subjekt – inte som bihang.  När Sverige ”går före” genom att haka på Pax Silica på USA:s villkor går vi i praktiken runt den europeiska ramen och undergräver just den strategiska autonomi som EU säger sig vilja bygga.11

EU:s Critical Raw Materials Act, Chips Act och relaterade industripaket har ett tydligt uttalat mål: EU ska minska sårbarheten, öka egen brytning, förädling och återvinning, och hålla så mycket av kedjan som möjligt inom unionen.  Sverige lyfts uttryckligen fram som en nyckelstat i detta, både vad gäller sällsynta jordartsmetaller (Per Geijer, andra fyndigheter) och grafit, vanadin, uran m.m.

Ur EU‑logik borde alltså svensk mineralpolitik kopplas till en europeisk industri‑ och energistrategi: malmen bryts i Sverige, förädlas inom EU, matar europeiska fabriker och AI‑infrastruktur, under EU‑styrda standarder och exportregimer.  Istället kopplar regeringen samma råvarupolitik till Pax Silica, där Trumps tidigare omnämnde ekonomiske statssekreterare Helberg säger rakt ut att målet är att bygga en logistisk arkitektur, mineralförsörjning och tillverkningsredundans så stark att ”ingen rival någonsin kan utnyttja ett chokepoint” – och att Pax Silica ska göra USA till ”det här århundradets AI‑arsenal”.  Det är America First i ren form, med Sverige som verktyg.

I den meningen går svensk politik rakt emot EU:s egna långsiktiga intressen: istället för att stärka en självständig europeisk förhandlingsposition mellan USA och Kina, hjälper vi till att bygga upp ett USA‑lett block där EU riskerar att hamna i andra raden.  Vår roll som ”första EU‑land” i Pax Silica har hyllats av Helberg just därför att det bryter upp EU:s samlade front och gör det lättare för Washington att hantera Europa som en samling stater att spela ut mot varandra, inte som en enhetlig aktör.12

Tro nu inte för en sekund att jag inbillar mig att EU helt plötsligt blivit en progressiv makt som vill den arbetande befolkningens bästa. Europa och dess politiska elit i form av EU är nog så nyliberalt kapitalistisk och med egna imperialistiska ambitioner. Men i nuvarande situation kan man inte bara leverera den ena akademiska ”marxistiska” analysen efter den andra, man måste också ha en politik för den rådande situationen. I mitt fall låter jag mig inspireras av den paneuropeiska organisationen Diem25 som i sitt manifest beskriver sin vision på följande sätt: ” Vi inspireras av visionen om ett icke-exploaterande Europa som främjar förnuft, frihet, tolerans och fantasi, möjliggjort genom verklig solidaritet, omfattande transparens och genuin demokrati.”13

För det första skulle EU behöva ta sina egna lagar på allvar. Critical Raw Materials Act och Chips Act ger redan en rättslig bas för att kräva att kritiska projekt – gruvor, raffinering, chip‑kapacitet, datacenter – i första hand integreras i EU‑kontrollerade värdekedjor.  Det betyder i klartext att man måste kunna säga nej till upplägg där svensk eller annan EU‑baserad infrastruktur de facto binds hårdare till Pax Silica än till EU‑ramen. I stället för att se Pax Silica som ”komplement” borde kommissionen uttryckligen formulera en konfliktlinje: antingen deltar man i en USA‑ledd säkerhetskedja, eller så bygger man en europeisk kedja med egen politisk kontroll.14

För det andra krävs en uppbrytning av den nationella industripolitiska egoismen inom EU. Dagens läge – där varje regering försöker maximera ”investeringar” från USA, Taiwan, Korea, samtidigt som man ropar på EU‑stöd – gör att unionen framstår som 27 konkurrerande provinser snarare än som ett block.  Precis som analysen av Pax Silica konstaterar förvandlar detta EU till andrahandsaktör: Europa levererar ASML, svenska mineraler, tysk maskinteknik, men låter USA sätta de strategiska ramarna.  Ett verkligt alternativ skulle kräva att EU centraliserar mer av beslutsmakten över kritiska projekt, inklusive möjligheten att stoppa bilaterala avtal som uppenbart undergräver unionens långsiktiga handlingsfrihet.15

För det tredje måste EU sluta låtsas att man kan vara ”neutral” i det pågående tekniska kalla kriget. Antingen accepterar man att man i praktiken är juniorpartner i USA:s krigs‑ och resursstrategi, eller så formulerar man en egen linje där man vägrar låta varken USA eller Kina utnyttja europeisk infrastruktur och råvaror för sin militära upptrappning.  En sådan linje skulle, i teorin, kunna bygga på att EU villkorar export av kritiska insatsvaror och teknik till alla parter med icke‑spridning av AI‑vapen, respekt för internationell rätt, etc. Det är långt ifrån dagens läge – men poängen är: inom EU‑ramen finns redan verktyg för att agera politiskt, man väljer bara att inte använda dem.16

Vad kan vänstern göra

En svensk vänster som tar Pax Silica, DCA, Nato och råvarupolitiken på allvar kan inte nöja sig med moralisk indignation eller småjusteringar. Den måste formulera en konkret motlinje där Sverige och EU slutar agera logistisk förlängning av en amerikansk krigsekonomi och istället använder sina materiella styrkor – råvaror, energi, teknologi, institutioner – för uppdrag som definieras demokratiskt, inte i Washington. Här är det faktiskt intressant att koppla ihop Diem25s vision med Mariana Mazzucatos ”mission‑oriented” definition: inte som lösning på kapitalismen, men som ett slags klasskampens slagfält där statens kapacitet kan demokratiseras och omdirigeras, eller åtminstone påverkas.17

För det första måste vänstern formulera Sverige som något annat än leverantör av malm, uran, sällsynta jordartsmetaller, billig el och datacenter‑kyla åt andras strategier. Det innebär inte en nostalgisk återgång till nationell isolering, utan en materiell konfliktlinje: vilka värdekedjor ska vi delta i, och på vilka villkor?

Ett första block av krav rör de bilaterala avtal som låser in Sverige i USA‑logiken. DCA och Pax Silica är inte naturkrafter, utan politiska beslut. Ett vänsterprogram måste innehålla:

• Krav på att säga upp eller i praktiken neutralisera DCA genom att dra in förhandslagring, begränsa juridiska undantag och återta full svensk kontroll över alla militära installationer på svenskt territorium,

• Krav på en översyn av Pax Silica‑anslutningen med utgångspunkt i att Sverige inte ska ingå i något tekniskt ramverk där militär användning av AI och chipkedjor ligger bortom demokratisk kontroll, och där exportregimer i praktiken skrivs i Pentagon.

Det andra blocket rör råvarorna: uran, Per Geijer, grafit, batterikedjorna. En svensk vänster kan använda Mazzucatos uppdragsbegrepp för att definiera vad dessa resurser ska tjäna. I stället för att låta LKAB, privata gruvbolag och amerikanska aktörer som Lyten integrera svensk malm och svensk batteriinfrastruktur i USA‑centrerade kedjor, kan man formulera ett tydligt uppdrag:

• Uran och annan energirelaterad råvara ska primärt användas för en socialt styrd, demokratiskt kontrollerad energiomställning inom Sverige och EU – inte för att göda en exportinriktad reaktorindustri vars bränsleflöden i praktiken hamnar under Nato‑logik.

• Per Geijer och andra kritiska fyndigheter ska bara exploateras under villkor där dels lokalbefolkning, samiska rättigheter och miljö ges reell vetorätt, dels förädlingskedjan binds upp i offentligt eller kooperativt ägda strukturer som riktar sig mot civila behov (transport, energi, sjukvård, digital välfärd), inte mot vapen‑ och övervakningsindustrin.

• Batteri‑ och datacenterinfrastruktur ska knytas till ett uppdrag om socialt och ekologiskt nödvändig digitalisering (kollektivtrafik, sjukvård, utbildning, klimatanpassning), inte till en abstrakt ”AI‑boom” där huvudkontrakten skrivs av amerikanska techbolag, försvarsdepartement och finansfonder.

Det tredje blocket är demokratiskt: vänstern måste kräva att denna typ av avtal och projekt omfattas av bindande folkomröstningar, transparenslagar och stark parlamentarisk kontroll. DCA och Pax Silica drevs igenom som tekniska, säkerhetspolitiska ärenden; motstrategin måste göra dem till föremål för masspolitisk konflikt. ”Mission‑oriented” i Mazzucatos mening blir här: definiera uppdraget ”avmilitarisera svensk infrastruktur” och ge staten mandat att agera därefter – genom reglering, ägarförändringar, investeringsstyrning.

Ett radikalt dagspolitiskt kravpaket för att stärka medborgarnas position

En ”freds‑ och autonomimission” som definierar EU:s roll i den tekniska kalla konflikten: unionen ska inte leverera kritiska råvaror, chipkapacitet, AI‑infrastruktur till någon aktör – USA eller Kina – som använder dem för angreppskrig, blockader och AI‑baserad upprustning. Det kräver exportkontroll på EU‑nivå som inte bara följer USA:s sanktionslistor, utan sätter egna, hårdare kriterier utifrån internationell rätt och demilitariseringsmål.

Ett krav på att CRMA, Chips Act och digitala program kopplas till offentligt definierade uppdrag, inte företagens egen vinstlogik: offentliga investeringar i halvledare, gruvor, datacenter och energi får bara gå till projekt som uppfyller sociala och ekologiska delmål, och som inte integreras i militära leveranskedjor. Här kan Mazzucatos tes om att staten ska ta ”en del av uppsidan” konkretiseras: om EU tar riskerna, ska det också behålla kontroll över styrningen – inklusive nej till militär användning.

En institutionell reformlinje där EU ges mandat att stoppa bilaterala avtal mellan medlemsländer och tredjeländer när dessa sabotera unionens missions: om Sverige eller Nederländerna försöker binda upp sina nyckelresurser i Pax Silica på ett sätt som undergräver EU:s freds‑ och autonomimission, ska kommissionen kunna ingripa – inte som teknokrat, utan med en demokratisk legitimering från parlament och medlemskap.

Här blir Mazzucatos retorik om att ”återupptäcka statens potential och återfinna ett gemensamt syfte” användbar, men bara om vänstern fyller begreppen med innehåll: det gemensamma syftet kan inte vara att optimera Europas roll som juniorpartner i västblocket, utan att minimera unionens deltagande i den globala krigsekonomin och samtidigt använda de faktiska resurserna – råvaror, teknik, arbetskraft – för kollektiva behov. Ett uppdrag som till exempel: ”Gör EU:s infrastruktur icke‑användbar för offensiv krigföring” låter utopiskt, men kan brytas ned i konkreta krav: inga EU‑subventioner till projekt som kopplas till kärnvapenstrategier, inga AI‑plattformar som utvecklas med militär primäranvändning, inga exportkrediter till företag som bygger övervakningssystem åt auktoritära allierade.

Ett sådant ”mission project” kan naturligtvis inte förändra kapitalismen i grunden, utan förhoppningsvis bara mildra dess värsta uttryck. Men idéerna från Mazzucato kan fungera taktiskt. Det kan öppna en spricka där man tvingar fram statens återinträde som subjekt för planering, inte bara service till miljardärernas bolag. Här kan LO, Reformisterna och V enas och sedan är det upp till den utomparlamentariska vänstern att på ett djupare sätt blottlägga de klassintressen som gömmer sig bakom ord som ”marknad” och ”säkerhet”.

I Sverige skulle en vänster som driver detta behöva göra två saker samtidigt. Dels använda EU:s missionsretorik mot den egna regeringen: ”om ni menar allvar med strategisk autonomi, varför säljer ni då ut uran, sällsynta jordartsmetaller och datacenter åt Pax Silica?” Dels hela tiden peka på den klassmässiga kärnan: det som nu kallas ”uppdrag” för staten är i praktiken uppdrag från ett visst kapital – försvarsindustri, gruvkapital, techbolag – och måste ersättas med uppdrag definierade nedifrån, av arbetarrörelsen, klimat‑ och fredsrörelser.

En sådan linje är långt från den faktiskt existerande EU‑eliten, men det är kanske just där dess värde ligger: som en karta över hur en vänster som tar både imperialism och statlig kapacitet på allvar kan använda reformistiska verktyg för att skapa nya konfliktytor. Inte för att ”snällt styra om kapitalismen”, utan för att dra undan dess viktigaste infrastruktur från krigsmaskinen och därmed öppna utrymme för något annat. Vilket i nuvarande situation är dess förbannade uppdrag! Så, om något parti eller organisation är intresserade har jag ett förslag till program med tio punkter hur vi skulle kunna arbeta. Det är bara att höra av sig.

Fotnoter:

  1. https://www.state.gov/releases/office-of-the-spokesperson/2026/03/under-secretary-helbergs-travel-to-texas-to-sign-pax-silica-declaration-with-sweden ↩︎
  2. https://aietik.se/pax-silica/ ↩︎
  3. https://semi14.se/usa-lanserar-pax-silica-geopolitiskt-ramverk-for-halvledarindustrin/ ↩︎
  4. https://bisi.org.uk/reports/us-led-tech-supply-chain-alignment-pax-silica ↩︎
  5. https://www.government.se/press-releases/2026/03/sweden-joins-pax-silica-initiative/ ↩︎
  6. https://www.nucnet.org/news/sweden-to-restart-uranium-mining-as-government-prepares-for-new-reactors-8-4-2025 ↩︎
  7. https://www.gisreportsonline.com/r/sweden-critical-materials-europe/ ↩︎
  8. https://lyten.com/2026/03/13/lyten-to-acquire-northvolt-revolt-battery-recycling-plant/ ↩︎
  9. https://www.blackridgeresearch.com/blog/latest-list-of-top-upcoming-data-centers-in-sweden-europe-nordics ↩︎
  10. https://bergslagenmetals.com/en/what-does-the-critical-raw-materials-act-mean-for-sweden/ ↩︎
  11. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/naringspolitik/eu-forordning-starker-europas-sjalvforsorjning-av-kritiska-ramaterial/ ↩︎
  12. https://rareearthexchanges.com/news/pax-silica-trumps-resource-marxism-leaves-europe-as-collateral-damage-in-the-new-minerals-war/ ↩︎
  13. https://diem25.org/wp-content/uploads/resources/DiEM25_Manifesto_2022/EN/DiEM25_Manifesto_2022_short.pdf ↩︎
  14. https://www.sgu.se/en/mineral-resources/critical-raw-materials ↩︎
  15. https://www.realinstitutoelcano.org/en/analyses/pax-silica-alliances-frontier-and-markets-in-the-geopolitics-of-the-chip/ ↩︎
  16. https://omeuropa.se/varfor-har-sverige-gatt-med-i-usas-nya-klubb/ ↩︎
  17. https://www.bokus.com/bok/9789189155206/sikta-mot-stjarnorna-hur-uppdragsdriven-innovation-kan-forandra-kapitalismen/ ↩︎

Artikel publicerad 07 april, 2026.