Människan är likt andra organismer beroende av ett materiellt utbyte med naturen. Men till skillnad från andra arter är detta utbyte inte förutbestämt. Det mänskliga förhållandet till naturen är öppet, flexibelt och socialt formbart. Kapitalismen är det första produktionssättet i historien som fullt ut utnyttjar denna ontologiska (existentiella naturs) osäkerhet. Istället för att bygga på en organisk koppling mellan producenter och produktionsmedel, verkar det kapitalistiska tvångsgreppet över samhället genom två grundläggande motsättningar som har uppstått historiskt.

Den första motsättningen är skapandet av lönearbetet – ett liv även i vår tid avskilt från sina egna materiella villkor. Istället med tvång återknutit till det på kapitalets villkor. Denna om man så vill biopolitiska motsättning, hur politik och makt utövas över livet självt, centraliserar kontrollen över livets förutsättningar till kapitalistklassen och dess olika verktyg för dominans.

Till skillnad från feodalismens uppenbara, öppna erövring av mervärde, där ofta lokala jordägare och kyrkan rent fysiskt samlade in det bonden producerat, utvinns kapitalismens mervärde – för det mesta – utan direkt våld. För att fortsätta med biopolitiska metaforer förlitar sig kapitalet på lönearbetarens vilja att leva. Och här ligger nyckeln till kapitalismens herravälde. De som har makten får den på ett sätt som känns helt självklart, som om det alltid varit så. Och för att allting ska rulla på, måste det hela tiden skapas mer pengar och vinst – annars stannar samhället och alla förslag på ett annat samhälle är ovetenskapligt, naivt, barnsligt och behöver inte diskuteras.

Den andra motsättningen är horisontell, så till vida att den splittrar producenterna i konkurrerande enheter som relaterar till varandra genom marknaden. De sociala, klassmässiga, relationerna förvandlas till abstraktioner, vilka i sin tur konfronterar individen som främmande makter. På så vis höjer sig kapitalets logik över klassgränser och formar samhället.

Kapitalets ekonomiska makt kan sägas uppstå i korsningen mellan dessa två processer. Det resulterar i ett dubbelt underkastande: lönearbetare under kapitalisterna och alla under kapitalet. Dessa former av makt kan inte reduceras till varandra, eftersom de har olika sociala ursprung. Det Marx i Kapitalet beskriver som ”de ekonomiska relationernas stumma tvång”(1) uppstår ur denna ömsesidiga förmedling – en tyst men brutal maktform som inskriver mervärdesproduktion i samhällets materiella struktur.

Relationerna i produktionen är inte kapitalets enda maktkälla. Kapitalismen förmår också omvandla sina egna förutsättningar till resultat. De skapar själv de villkor som behövs för sin egen fortlevnad. Denna cirkulära rörelse genomsyrar alla nivåer – från genmanipulation till omstruktureringar i världsekonomin.

Vi ser hur en del av denna rörelse genomsyrar den så kallade kulturkampen. Genom att applicera Noam Chomskys teori om ”Manufacturing Consent” (2), vilket jag här inte kan gå in djupare på, ser vi hur medier normaliserar och förstärker vissa kulturella värderingar samtidigt som de marginaliserar eller demoniserar andra. De har en förmåga att konstruera ”fiender”, vare sig det handlar om ”wokeness” eller ”traditionella värderingar”, och därigenom mobilisera stöd för en viss sida.

Behöver inte öppet våld

Marx ”stumma tvång” framträder i och med att kapitalismen inte längre behöver öppet våld för att upprätthålla den sociala ordningen. När produktionsförhållandena väl är etablerade tvingas människor att sälja sin arbetskraft, inte därför att någon tvingar dem direkt, utan för att de i praktiken inte har något annat val om de vill överleva: de är fria på pappret, men beroendet av lön och marknad gör friheten illusorisk. Detta tvång är ”stumt” därför att det varken avsätter direkta spår i lagar, normer eller uttalade påbud, och ofta inte ens uppfattas som ett tvång av dem det berör. Individens frihet blir så lika med den kapitalistiska marknaden.

På en djupare nivå uttrycker det stumma tvånget kapitalets logik. Marknadens krav och konkurrens tvingar både lönearbetare och kapitalister att agera enligt systemets principer: arbetskraften måste säljas och köpas, kapitaleffektivisering och kostnadsjakt är nödvändigt för att överleva. Alla parter verkar ”frivilligt” inom ramen för avtal och utbyten, men det är själva systemets logik – inte någon enskilds vilja – som driver dem. Den som vägrar anpassa sig, till exempel genom att inte sälja sin arbetskraft, riskerar social och ekonomisk utslagning.

Det är framför allt den danske filosofen och forskaren Søren Mau, som i sin mycket intressanta bok ”Mute Compulsion”(3) beskrivit hur denna ”stumma tvångsmakt” är det som förklarar varför kapitalismen är så svår att bryta sig ut ur. Kapitalismen är inte bara beroende av våld och ideologi, utan den bygger framför allt på ett abstrakt, automatiserat tvång som genomsyrar hela samhällets materialitet och vardagsliv, och som reglerar vilka val som framställs som möjliga.

Hur är det nu med techno-feodalismen?

Internationellt har det uppstått en diskussion huruvida teknikjättarnas dominans innebär slutet för den traditionella kapitalismen och början på en ”techno-feodalism”. Förutom Yanis Varoufakis (4) som grundat begreppet, finns det fler inom vänstern som tagit upp diskussionen om vad det innebär med så extremt dominanta företag som lyckats omforma vår moderna infrastruktur, internet, till ”cloud capital” till dem själva. Se till exempel Cédric Durand (5) och Scott Galloway (6).

Även om digitala plattformar har förändrat hur värde materialiseras består kapitalismens grundläggande logik (produktion av varor med lönearbete som genererar mervärde). Det är kapitalismens kritiker som behöver inse att realiseringen av mervärdet har omformats av den förändrade infrastrukturen och makten från finanskapitalismen. Digitala plattformar har nu blivit ett centrum för kapitalistisk ackumulation på ett nytt sätt.

Ett talande exempel på detta är hur din Facebook sida, tillsammans med de andra 3,07 miljarder månatliga aktiva användarna, driver Metas förväntningar om hur de ska behålla sin dominans. Företagets VD Mark Zuckerberg har meddelat att de under 2025 ska investera uppemot 65 miljarder dollar, vilket i svenska kronor motsvarar över 680 miljarder. Nästan tre gånger så mycket som Ericssons totala börsvärde. Pengarna ska i huvudsak användas för att bygga ut Metas AI-infrastruktur, specifikt genom inköp av avancerade chip och uppförande av nya, storskaliga datacenter för att hantera den enorma beräkningskraft som AI-utveckling kräver.(7) Utöver detta ska Meta lägga närmare 15 miljarder dollar, eller runt 157 miljarder svenska kronor, i Scale AI. Ett företag som genererar den märkta data som är nödvändig för att träna dagens komplexa AI-modeller, vilket skulle komplettera Metas satsningar på egen hårdvara och mjukvara.

Kapitalismen har genom historien använt tvång och expropriering. Det fiktiva kapitalets affärsmodeller, att använda vår aktivitet på nätet på liknande sätt som vi använder vägnätet, med fordonsskatt, vägtullar, bensin mackar osv. är bara en fortsättning på biopolitiken i den digitala eran. Vi måste istället tillägna oss en realistisk förståelse av kapitalismen som erkänner våldets och den politiska maktens fortsatta betydelse, istället för att se dem som undantag.

Tillbaka till Marx

För att gå tillbaka till Marx dialog med sig själv i Grundrisse, vilket jag nämnde i del 1, myntade han begreppet ”general intellect” vilket kan sägas motsvara den kollektiva, ackumulerade kunskapen och intelligensen i samhället. Det handlar om den kunskapsmassa, de vetenskapliga upptäckter, den teknik, de processer och de sociala förmågor som har blivit en produktivkraft i sig själva, bortom den enskilda arbetarens direkta ansträngning.

Vi kan förstå Marx resonemang så att vetenskap och teknik blir allt viktigare produktivkraft under kapitalismen, vilket minskar den direkta betydelsen av fysiskt fabriksarbete och detta har skapat en föråldrad analys av kapitalismen hos den traditionella västerländska vänstern. Samtidigt som vi måste behålla kunskapen om de miljarder människor som inkluderats i den kapitalistiska ekonomin, vilka utgör den nya, traditionella arbetarklassen i framför allt Kina och Indien. Men med hänsyn till den oerhörda teknikutvecklingen vi ser i Kina och Indien måste vi i vår framtida analys för att förstå den moderna kapitalismen fokusera på kunskapens och teknikens centrala roll, inte bara på fabriksarbete.

Marx skiljer som sagt mellan “konkret arbete” (t.ex. mjukvaruutveckling) och “abstrakt arbete” (arbete som generellt skapar värde inom kapitalismen). För att arbete ska vara värdeskapande enligt Marx måste det vara “socialt nödvändigt”, alltså motsvara den genomsnittliga arbetsinsats som krävs för att producera en vara under normala förhållanden och där det finns efterfrågan. Om en mjukvaruutvecklare anställs av ett företag för att skapa programvara som säljs eller används i produktionen, är detta värdeskapande arbete. Värdet bestäms av den socialt nödvändiga arbetstiden, inte av lönen.

Mjukvarans speciella egenskap – att den kan kopieras nästan utan kostnad – förändrar inte Marx teori, men innebär att värdet sprids över alla kopior och att kapitalisten kan utvinna mycket mervärde, särskilt vid monopol eller starkt immaterialrättsligt skydd. AI och automatisering minskar dock den nödvändiga mänskliga arbetstiden, vilket kan minska värdet på digitala varor. Trots detta är lönearbete som skapar mjukvara fortfarande som sagt värdeskapande så länge det säljs som vara. Marx analys förblir därför relevant men behöver anpassas till den digitala tidsåldern.

Undergången är nära

Det finns en gigantisk utmaning med att försöka skapa andra ekonomiska modeller (socialism, postkapitalism, kalla det vad du vill) inom ramen för kapitalismen. Om vänstern inte lyckas väntar istället en mycket svår tid för mänskligheten i framtiden. Författare som James Bridle beskriver i sin bok ”New Dark Age”(8) att den okontrollerade teknikutvecklingen inom kapitalismens ramar, inte bara riskerar att förstöra planeten utan också att skapa ett samhälle där den mänskliga friheten och demokratin är utraderad. Tekniken, som lovade frigörelse, blir istället ett medel för dominans och förvaltning av en permanent kris. Det är en pessimistisk, men för många en logisk, slutsats om den nuvarande utvecklingen fortsätter ostört.

Kärnan i detta resonemang är idén att kapitalismen, med sitt ständiga krav på tillväxt och profitmaximering, är strukturellt inkapabel att hantera planetens ekologiska gränser. Den driver en exploatering av naturresurser som oundvikligen leder mot en ekologisk kollaps. Detta är en kritik som har förstärkts inom den ekologiska marxismen, som belyser kapitalismens ”metaboliska brott” med naturen. Jag har skrivit om detta på ett annat ställe. (9) James Bridle pekar på hur våra teknologiska system, långt ifrån att erbjuda lösningar, snarare fördjupar dessa kriser och skapar nya.

Det handlar inte bara om utsläpp, utan om hur hela vår ”kognitiva infrastruktur” – de digitala nätverken, algoritmerna och den så kallade ”informationsöverflöden” – bidrar till en känsla av desorientering och oförmåga att förstå komplexa problem som klimatförändringar. Tekniken, i händerna på kapitalet, blir ett medel för att ytterligare dölja eller förvärra problemen istället för att lösa dem. En fortsättning på kapitalismens stumma tvång.

Den andra delen av Bridle’s och Shoshana Zuboff’s (10) resonemang handlar om hur tekniken kan användas för att etablera en ny sorts auktoritär eller fascistisk kontroll. Om den nuvarande utvecklingen leder till en ekologisk kollaps och därmed en kris i samhället, finns det en risk att reaktionära krafter kan gripa makten. I ett sådant scenario kan den avancerade tekniken – som övervakningssystem, AI-driven datainsamling, och sofistikerad informationsmanipulation – bli de perfekta verktygen för ett repressivt styre. De algoritmer som styr våra digitala liv är inte neutrala; de inbäddar fördomar och förstärker befintliga maktstrukturer. I en dystopi skulle dessa kunna cementera sociala hierarkier och effektivt tysta oliktänkande.

Marx och kampen om arbetsdagens längd

Kampen om arbetsdagens längd utgör ett av de mest centrala områdena i Karl Marx analyser av den kapitalistiska samhällsordningen. Marx beskriver konflikten mellan arbetare och kapitalister som en grundläggande motsättning där kapitalets inneboende drivkraft är att förlänga arbetsdagen så långt som möjligt för att pressa ut maximalt mervärde ur arbetskraften. Mot denna sträva ställer sig arbetarklassen, vars kamp för att begränsa arbetsdagen är avgörande för att skydda arbetarnas hälsa, liv och sociala existens. Marx gör tydligt att den så kallade ”sociala gränsen” för arbetsdagens längd inte är något naturligt eller objektivt bestämt. Istället formas och omformas denna gräns genom den pågående klasskampen och de historiska kompromisser som uppstår i kölvattnet av strider och protester, ofta manifesterat i lagstiftning som reglerar arbetstiden.

Enligt Marx är arbetskraften själv en vara, och dess värde bestäms ytterst av den arbetstid som krävs för att reproducera arbetaren: den tid som behövs för att skaffa mat, bostad, kläder och försörjning för sig själv och sin familj. Om arbetsdagen förlängs utöver vad som krävs för denna reproduktion uppstår ett överskott – mervärdet – som tillfaller kapitalisten. Marx menar att kapitalet hela tiden försöker tänja arbetsdagens längd och effektiviteten hos arbetskraften för att öka detta mervärde. Men ju längre arbetsdagen sträcks, desto större är risken att lönearbetaren slits ut, vilket så småningom undergräver både arbetets produktivitet och samhällets stabilitet. Därför är kampen om arbetsdagens längd en ständig dragkamp mellan arbete och kapital, där statligt ingripande ofta blivit nödvändigt för att sätta ett golv för arbetstiden och därmed begränsa arbetskraftens exploatering.

En viktig aspekt i Marx’ analys är hur en kortare arbetsdag påverkar relationen mellan kapital och arbete. Om arbetsdagens längd minskar, men arbetskraftens lön bibehålls eller ökar, innebär det i praktiken att priset på varan arbetskraft höjs. För att kunna leva på samma sätt trots kortare arbetstid måste arbetaren få större del av produktionsvärdet för sin insats. Detta minskar i sin tur kapitalistens möjlighet att tillgodogöra sig en lika stor del av mervärdet, eftersom en större andel av arbetsresultatet nu tillfaller arbetaren själv. Kapitalets intresse av att förlänga arbetsdagen rymmer därför inte bara ett begär efter större vinster utan också en strukturell nödvändighet att hålla arbetskraftens pris så lågt som möjligt i förhållande till det värde den skapar.

En förkortning av arbetsdagen innebär dessutom att individens ”fria tid” utökas – den tid som inte är uppslukad av nödvändig arbetsinsats för den egna överlevnaden. Marx lyfter fram denna fria tid som en nyckelresurs för mänsklig frigörelse. När arbetsdagen blir kortare får människan större utrymme att utveckla sina egna intressen, bilda sig, delta i samhället och planera sitt liv på egna villkor. Här ser Marx en potentiell möjlighet till personlig och social utveckling bortom den blinda och repetitiva arbetsprocessen som präglar den kapitalistiska vardagen. Fri tid möjliggör självförverkligande, gemensamt liv och ett rikare kulturliv, något som i sig underminerar kapitalets kontroll över individens hela existens och på sikt öppnar för emancipatoriska samhällsförändringar.

Marx’ analys av arbetsdagens längd visar därmed att kampen om tiden i grunden är en kamp om människans frihet och värdighet. Med djupa konsekvenser för både arbetskraftens värde, kapitalets mervärdesutvinning och de individuella möjligheterna att skapa ett självbestämt liv. På så sätt syns det mig att en generell arbetstidsförkortning är en av de strategiskt viktigaste frågorna för vänstern att driva.

AI och den industriella reservarmén

Dock är hotet mot arbetare från AI-baserad automation både reellt och allvarligt, men som ofta missförstås eller förminskas i den allmänna debatten. I den pågående diskussionen polariseras ofta ståndpunkterna: antingen ses AI som ett överdrivet hot, eller så avfärdas riskerna helt. I själva verket ligger sanningen mitt emellan, där AI kanske inte utplånar majoriteten av alla jobb, men ändå orsakar mycket omfattande och potentiellt omstörtande förändringar på arbetsmarknaden. Här jämförs AI:s effekter med klimatförändringar; även ett ”mellanläge” kan vara mycket problematiskt för breda befolkningsgrupper.

Det finns ännu inte entydiga bevis för massuppsägningar orsakade av AI, men att indikationerna redan nu är oroväckande. Flera företag, exempelvis Shopify, sätter press på anställda att motivera varför arbetsuppgifter inte kan ersättas av AI. Samtidigt uppger företag som Salesforce att AI nu utför 30–50 procent av allt arbete hos dem. Uttalanden från näringslivstoppar, som Fords vd, varnar för att hälften av alla amerikanska tjänstemannajobb kan försvinna inom kort. Det finns särskild oro för unga och nyutexaminerade, då antalet nyanställningar i teknikföretag har minskat kraftigt. Förutsägelser från AI-branschen själva, bland annat från Anthropic, pekar på att upp till hälften av alla instegsjobb inom administration kan ersättas och att arbetslösheten skulle kunna stiga till 10–20 procent inom några år.

AI-relaterad arbetslöshet är en angelägen utmaning som måste adresseras politiskt redan nu. Den representerar inte bara ett framtida problem, utan kräver omedelbara åtgärder och progressiva svar från vänstern för att skydda arbetstagare, tänka om kring sociala trygghetssystem och förhandla om teknikens roll i samhället. AI som teknikutveckling måste alltid utgå ifrån vårt strategiska klassperspektiv, att frigöra individen från kapitalets bojor, idag och imorgon.

Arbetets framtid i en automatiserad ekonomi

I takt med att artificiell intelligens når nya nivåer av komplexitet och kapacitet att ersätta både manuella och kognitiva arbetsuppgifter aktualiseras flera av Karl Marx’ centrala begrepp, inte minst idén om den industriella reservarmén och kampen om arbetsdagens längd. I den klassiska marxistiska teorin utgör den industriella reservarmén – den del av befolkningen som står utanför den ordinarie arbetskraften men som förblir potentiellt tillgänglig för exploatering – ett strukturellt verktyg för kapitalet i dess strävan efter att sänka löner och försvaga arbetarnas förhandlingsposition. Ibland används numera begreppet ”prekariatet”. I den AI-drivna produktionsmiljön riskerar denna reservarmé att öka kraftigt i omfattning, då en växande mängd arbetare förlorar sin plats i den produktiva kedjan, inte till billigare mänsklig arbetskraft utan till maskinell intelligens.

Detta skifte innebär en kvalitativ förändring i de materiella förhållandena för arbete och produktion. Hotet om AI som ersättare har en annan karaktär än hotet från ”den andre arbetaren” – den arbetskraftsreserv som kapitalet tidigare mobiliserade för lönepress. Det nya hotet är inte en annan människa, utan ett system som kan operera dygnet runt, utan biologiska eller sociala behov, och som därmed förstärker den asymmetriska maktrelationen mellan kapitalägare och arbetskraft. Detta ger upphov till ett nytt slags disciplinering, där incitamenten inte längre handlar om endast lönepress utan även om ökad flexibilitet, ständigt tillgängliga arbetskraftsresurser och förlängd arbetsdag, ofta förklädd i digitala frihetsnarrativ. Gigjobb är lika med frihet.

Samtidigt ställer AI-teknologin den marxistiska förståelsen av ”nödvändigt arbete” i ett nytt ljus. I teorin utgör det nödvändiga arbetet den del av arbetsdagen som krävs för att reproducera arbetskraftens värde, det vill säga att säkra dess överlevnad och funktion i produktionen. Med AI som potentiell ersättare av allt större delar av detta arbete blir det tekniskt möjligt att reproducera materiellt välstånd med allt mindre mänsklig insats.

Detta öppnar i sin tur för möjligheten att radikalt korta ned den nödvändiga arbetsdagen. Historiskt har sådana produktivitetsvinster dock inte automatiskt tillfallit arbetarklassen, utan snarare kanaliserats uppåt till kapitalets sida. Istället för arbetstidsförkortning har tidigare teknologiska revolutioner ofta lett till arbetsintensifiering, segmentering och ökade krav på flexibilitet.

Detta utgör en central paradox: samtidigt som AI kan tänkas ha en befriande potential för lönearbetare genom att möjliggöra frigjord tid för kreativitet, samhällsengagemang och återhämtning, verkar de rådande kapitalistiska produktionsförhållandena styra mot ökad exploatering av det resterande arbetet samt marginalisering av dem vars arbete kan ersättas. Gränsen mellan arbete och fritid suddas ut i digitala produktionsmiljöer där arbetets temporala och spatiala gränser monteras ned, exempelvis genom gig-ekonomi eller plattformsarbete, där arbetstiden blir fragmenterad och individens tillgänglighet omvandlas till ett implicit tvång.

Verkligheten kräver att vänstern utvecklar sin syn på begrepp som frihet, kunskap och anställning. Utan fria självständiga människor som själva organiserar vad och hur saker ska produceras ligger fascism och miljökollaps runt hörnet. Eller som den amerikanske marxist-humanisten Peter Hudis uttrycker det i sin bok ”Marx’s concept of The Alternative to Capitalism” (i min översättning): ” Precis just för att livets alla aspekter idag hotas av kapitalets alltomfattande makt, som Marx så vältaligt varnade för ett och ett halvt sekel sedan, måste hans uppfattning om hur man övervinner kapitalrelationen – vilken i sig är oskiljaktig från värdeproduktion – utvecklas och projiceras idag på ett betydligt mer explicit och omfattande sätt än vad som verkade nödvändigt under 1800-talet.”(11)

Noter

1. Karl Marx, Capital vol.1, Penguin 1978, sid. 899

2. Noam Chomsky, Manufacturing Consent, Pantheon Books 2002.

3. Søren Mau, Mute Compulsion, Verso 2023.

4. Yanis Varoufakis, Technofeudalism: What Killed Capitalism?”, Bodley Head 2023

5. Cédric Durand, How Silicon Valley Unleashed Techno-feudalism, Verso 2024

6. Scott Galloway, The Four: The Hidden DNA of Amazon, Apple, Facebook, and Google , Corgi 2018

7. https://www.rcrwireless.com/20250715/ai-infrastructure/meta-ais

8. James Bridle, New Dark Age, Verso 2023.

9. https://www.parabol.press/vansterpartiets-nya-program-ar-samma-som-reformisternas/

10. Shoshana Zuboff, Övervakningskapitalismen, Ordfront 2024.

11. Peter Hudis, Marx’s concept of The Alternative to Capitalism, Haymarket books 2013, Sid. 214.

Artikel publicerad 16 oktober, 2025.