Kulturrådet har skurit ned ordentligt på tidskriftsstödet. Många små tidskrifter står nu inför nedläggningshot. Det manar till protester – men också till eftertanke.

Clarté har försökt undvika stödfällan. Under några kritiska år i mitten av 1980-talet sökte och fick Clarté tidskriftsstöd.  Efter en tid hade både sparsamhet – nästan bara ideellt arbete! – och prenumerantstock ökat så mycket att stödet kunde avvecklas, till stor lättnad.

Motviljan grundar sig på framför allt två argument.

För det första, en politisk tidskrift gör man för att nå ut med viktiga budskap och få fart på avgörande diskussioner. Inte för att tillfredsställa eget analysbehov och uttrycksvilja (även om det också kan vara kul). Når man så få att tidskriften inte går runt, måste man ändra något så att man når fler. Att ståndaktigt fortsätta som förut, försörjd av staten, är kontraproduktivt.

För det andra och viktigare: det är farligt att göra sig statsberoende. Villkoren kan plötsligt ändras. Politisk motvilja kan maskeras som kvalitetskrav eller prioriteringar av vissa ämnesområden (”för mycket politik, för lite kultur”). Statsbidragen försvinner, och mattan dras undan.

En tidskrift som eftersträvar grundläggande samhällsomvälvningar ska inte göra sig beroende av (den potentiella) fienden. Den kan bara lita till prenumeranter och ekonomiskt stöd från enskilda sympatisörer.

Visst, protestera mot nedskärningar i tidskriftsstödet! Specialiserade kulturtidskrifter ska kunna fortsätta att komma ut: Liekki, Karavan, Hemslöjd, Lira, Medusa och allt vad dom heter.

Men gillar man Clarté finns en mångdubbelt viktigare uppgift: värva prenumeranter och medlemmar, sälj tidskriften på möten och offentliga tillställningar, gör den känd och läst!  Endast så kan en stark, oberoende tidskrift byggas.

Artikel publicerad 16 december, 2024.