En viktig uppgift är att bygga en stark rörelse mot en svensk anslutning till NATO och till försvar för vår neutralitet. En annan är att agitera mot och om möjligt förhindra svenskt deltagande i politiska och militära aktioner som riskerar att öka krigsrisken. Clarté tillmäter dessa uppgifter stor betydelse. De som har kritiserat oss, hävdar emellertid att det inte räcker. De vill något mer – att vi och den övriga vänstern ska lägga om hela vår politik. Men det vore ett allvarligt misstag, om vänstern på basis av osäkra antaganden och spekulationer idag gjorde kampen mot krigsfaran till sin huvuduppgift och lät den överskugga allt annat. Inga rustningar av den omfattning som kan få oss att misstänka att USA förbereder sig på storkrig bedrivs för närvarande. Och, som jag skrev tidigare, har USA inte längre förmåga att få legitimitet för massmobilisering av soldater för krigsinsatser utomlands. Den djupa ekonomiska krisen i världen och den svenska borgarklassens offensiv mot löner, arbetsförhållanden, välfärd och liknande är däremot synnerligen påtagliga fenomen som länge har pågått och fortfarande pågår framför våra ögon. Varje dag drabbas vi och våra närstående av följderna av denna offensiv. Att inte förstå att deltagandet i kampen mot borgarklassens attacker på välfärden fortfarande är huvuduppgiften, är att döma vänstern till isolering och bidra till att det arbetande folket fortsätter att splittras och försvagas. Och ett sådant folk lär heller inte kunna resa motstånd mot krigshetsarna. Jan-Peter Stråhle frågar också vilka som finansierar USAs underskott och varför den finansieringen inte kan fortsätta i ett krig. I resten av det här inlägget, som besvarar inväningar från Stefan Lindgren, hittar du mina svar på de frågorna.

På bloggen 8 dagar, har Stefan Lindgren ryckt ut till försvar för trossatsen att krigsfaran är akut (”Benny Andersson & krigsfaran”, 3 november 2016). Han börjar med att lägga ut en rökridå. Det pågår ju redan flera krig i världen, där USA är inblandat, tex i Kongo. Hur kan jag då förneka faran för krig? Men vem har påstått att sådana lokala krig, som pågår under hela imperialismens epok, inte finns? De medför emellertid inte att huvuduppgiften för vänstern och arbetarklassen i länder som Sverige ändras, vilket är vad vår diskussion gäller. Vill man göra troligt att det föreligger en akut krigsfara som också skulle förändra huvudmotsättningen i Sverige, duger det inte att peka på lokala krig långt borta. Man måste kunna visa att det finns en akut risk för ett nytt världsomfattande storkrig, där också Sverige med stor sannolikhet kommer att bli indraget.
Därefter påstår Stefan att krig kan föras oavsett hur ekonomin ser ut eftersom ”kriget går före”. Ett påstående som pekar på en total brist på kunskap inte bara om ekonomi utan också om de svårigheter att finansiera krig som beledsagat alla moderna storkrig från det amerikanska inbördeskriget och framåt. Konkreta omständigheter har gjort att de svårigheterna har varierat, både till art och storlek. Men, som jag antydde redan i svaret till Anders Persson, är dagens ekonomiska läge mycket sämre än det som rådde vid de två tidigare världskrigens utbrott.
Efter det följer en invändning (den enda i hela inlägget) som är värd att diskutera och som jag strax ska återvända till. Varefter Stefan avslutar med ett par hokus pokusförslag, som han lovar, lätt ska ”fixa skivan”, men som bara kan beskrivas som ren desinformation. (T.ex. att USAs president skulle kunna ”konfiskera allt monetärt guld i hela USA oavsett ägare”. Visst, men so what?). Den enda av SLs invändningar som är värd att diskutera är hans tredje punkt: ”Kriget sätter fart på inflationen, vilket minskar de reala skulderna”. Det är sant. Men därav följer inte, som SL tror, att ett storkrig skulle vara bra för ekonomin (”inte ett hinder utan en möjlighet”). Den ekonomiska grundbulten i USAs ställning som supermakt är nämligen dollarns roll som världsvaluta. USA har hittills kunnat finansiera sina enorma underskott genom att låta sedelpressarna rulla, eftersom den övriga världen har haft förtroende för dollarns värde och villigt placerat sitt sparande i dollar. Redan idag är ett av USAs största bekymmer att det förtroendet är underminerat. Höga kinesiska funktionärer föreslog för några år sedan att dollarn borde ersättas av en ny ”neutral” världsvaluta. Utbrottet av en ekonomisk kris i Europa, som åtföljdes av en valutaflykt till den förmodat säkrare dollarn, tystade den diskussionen och gav USA en tillfällig respit. Finansieringen av den amerikanska staten och särskilt upprätthållandet av dess imperialistiska intressen utomlands (”småkrigen”) vilar således redan på skakig grund. Det är en balansgång på slak lina, som de styrande i USA ägnar sig åt. Hittills har man lyckats hålla sig kvar på den genom en tilltagande återhållsamhet i initierandet av storskaliga militära insatser utomlands och genom att försöka tubba sina allianspartner att ta på sig större delar av bördan. Samt, förstås, att skära i välfärden på hemmaplan.
Rustningar av den omfattningen som förberedelser för ett storkrig kräver – för att inte tala om genomförandet av ett sådant – skulle med stor sannolikhet leda till superinflation, vilket definitivt skulle få förtroendet för dollarn att försvinna. Men därmed skulle USA inte längre ha möjlighet att finansiera vare sig rustningar, krigföring eller välfärd och landet skulle vara slut som supermakt. Den här svårigheten gör det också svårt för USA, att i händelse av ett krigsutbrott helt sonika spärra och lägga beslag på de utländska medel som finns innestående på olika amerikanska konton (ett annat av Stefans förslag). Ett krigsutbrott innebär ju inte att USAs beroende av världsekonomin, som idag är större än någonsin tidigare i historien, skulle försvinna. Och det beroendet förutsätter att omvärlden fortsätter att ha förtroende för dollarn. Det enda scenario i vilket SLs förslag skulle vara genomförbart vore om USA utgick ur ett krig som militär förlorare och alltså inte hade mer än folkets välfärd att förlora på att låta sedelpressarna rulla. Det var så Tyskland lyckades bli av med sin krigsskuld efter att ha förlorat det första världskriget. Men vi bör nog utgå ifrån att dagens amerikanska elit inte hade tänkt sig en sådan utgång av ett eventuellt kommande krig. Inget av detta gör förstås ett krigsutbrott omöjligt. Det blir bara mindre sannolikt.
Det här har varit en märklig debatt. Oavsett om argumenten handlat om krigsfara eller försvaret av välfärden, har den föreslagna politiska linjen från de som initierade polemiken varit en och samma – att vänstern bör alliera sig med, eller mildra sin negativa syn på högerpopulismen och de brunfärgade. En sak finner jag vara särskilt märklig och kanske värd att fundera lite extra på: Om nu risken för ett storkrig är så överhängande som de ledande förespråkarna av den nämnda linjen påstår, varför lägger de då den abolut största delen av sina ansträngningar på att plädera för ett närmande till partier och grupperingar som skiftar i femtio nyanser av brunt? Högerpopulisterna verkar ju alltmer luta åt att stödja ett svenskt närmande till NATO. Och alla de nämnda gruppernas politik utesluter betydande delar av det svenska folket från att delta i kampen för freden och försvaret av det nationella oberoendet. Den enda rimliga politiken vore ju att istället lägga det mesta av krutet på att få till stånd en allians med socialdemokraterna. Det är Sveriges största parti, fortfarande fyllt av NATO-motståndare. Och det parti vars ställningstaganden troligen kommer att ha störst verkan på svensk utrikespolitik under den framtid vi kan överblicka. Kan den märkliga prioriteringen bero på att de som initierade den här polemiken anser att högerpopulisterna och de bruna är de enda riktigt pålitliga försvararna av Sveriges nationella oberoende?

Artikel publicerad 07 november, 2016.