Det har emellertid visat sig vara allt annat än lätt att passa in populära vänsterkrav i denna världsbild. I det ekonomiska programmet från 2017 lovar NF å ena sidan att öka de offentliga utgifterna, å andra sidan att krympa det stora strukturella budgetunderskottet mot noll. ”Vi är först och främst kapitalister”, förklarar Bernard Monot, ekonom och en av programmets skapare och fortsätter: ”Innanför Frankrikes gränser är vi liberala, dvs för profiten. Utanför gränserna ändras allt: där gäller det att kämpa mot den orättvisa konkurrensen som den avrgeglerade globaliseringen har tvingat på oss.”

Men åsikterna skiljer sig åt, beroende på vilken ledande figur inom NF man intervjuar. Vissa, som Bernard Monot, ställer det (justa) nationella kapitalet mot det ojusta internationella. Andra ställer ”det allmänna intresset” mot ”den djuriska egennyttan”. Och åter andra betonar entreprenörernas frihet och ställer den mot statens ”tröghet”. ”Visst finns det skillnader mellan oss”, förklarar Mikaël Sala, ordförande för en organisation för småföretagare (”Croissance Bleu Marine”), som en av NFs stödorganisationer nyligen har startat för att förbättra NFs anseende i den gruppen. ”Men det som förenar oss är patriotismen”. I nationen kan alla finna sin plats i ett harmoniskt samarbete, utvecklar Sala och drar liknelsen med händerna på en pianist. Händer och fingrar samarbetar för att skapa en gemensam harmoni. ”Den visionen skiljer oss från de två stora politiska traditioner som ser på samhället utifrån klassbegreppet: den marxistiska och den andra …… som syftar till att försvara privilegierna hos en liten internationell grupp, framför att försvara sin egen nation.” Det vill säga, det gäller att ersätta klassmedvetandet med ett ”nationellt medvetande”. Eller, som Lambert kommenterar: ”Folket, offer för globaliseringen, personifierad i immigranten, islamisten eller ´den polske rörmokaren´, finner alltså på sin sida småföretagaren, som också är ett offer för utländska krafter – finanskapitalet eller de multinationella.”

Men, som Lambert visar, rör det sig mer om slagordsmässiga försök att dela upp världen i fransmän och utlänningar än om en utarbetad ekonomisk strategi som syftar till att blåsa nytt liv i den nationella ekonomin. De konkreta föslagen inskränker sig till luftpastejer som att att tvinga Ikea och andra stora möbelförsäljare att sälja mer fransktillverkade möbler genom att annars hota dem med ökade skatter. Småföretagaren idealiseras inte pga sin ekonomiska roll, utan pga sin roll för att bära upp det franska sättet att leva, de franska traditionerna och den franska ”civilisationen”.

Thibaut de la Tocnaye är son till den gamle OAS-ledaren Alain de la Tocnaye som 1963 dömdes för att ha försökt mörda Charles de Gaulle. Själv har han deltagit som frivillig på falangisternas sida i Libanon, stridit med contras i Nicaragua och samarbetat med Roberto d´Aubuisson, dödspatrullernas grundare under inbördeskriget i El Salvador. I en annan intervju beskriver han sina drivkrafter: försvaret av ”kristna värden” och anti-kommunism. Numera nöjer han sig med att vara en framträdande lokalpolitiker för NF. ”När Marine lanserar slagordet: ´Återställ ordningen i Frankrike´, tänker alla på kampen mot terrorismen, skyddet av gränserna … Jag tänker på arbetslivet.” Och förklarar att det handlar om att få parterna att befria sig från föråldrade inställningar och förena sig mot ”orättvis konkurrens från de storas sida”. De traditionella fack- och arbetsgivarföreningarna bör ersättas av branschorganisationer, dvs ”nya fackföreningar som förenar arbetare, tjänstemän och arbetsgivare”. När Lambert slutligen frågar de la Tocnaye om det stämmer att NF har blivit ”marxistiskt”, som vissa franska ekonomer har påstått, ler han.

Artikel publicerad 04 maj, 2017.