Men politiska riktningar som sätter nationen och en fiktiv nationell identitet över klasskampen, och kombinerar det med en politik som pekar ut syndabockar, har historiskt alltid betraktats som den politiska vänsterns farligaste fiende. De ryska bolsjevikerna förbjöd visserligen det borgerliga och proimperialistiska kadettpartiet rätt snart efter Oktoberrevolutionen, men man spärrade inte in deras medlemmar och sympatisörer utan annan anledning. Medlemmar av de svarta hundradena däremot, som fiskade i den utbredda anti-semitismens grumliga vatten och försökte peka ut judarna som orsaken till alla problem, sköts för det mesta på fläcken när de påträffades. Exemplet är visserligen taget från en extremt tillspetsad situation, där extrema åtgärder tillgreps från alla håll och kanter. Men synen på vilken politisk riktning som utgör den farligaste fienden till arbetarklassens kamp har stått sig.
Orsaken till vänsterns oförsonliga hållning mot högerpopulismen är att sådana partier anses ha, och historiskt har visat sig ha, en unik förmåga att splittra arbetarklassen efter etniska skiljelinjer och avleda dess kamp mot borgarklassen. Syndabockspolitiken har gång på gång visat sig vara ett effektivt sätt att förlama arbetarklassen, eller att mobilisera den för en borgerlig politik. Och utan en enad och kämpande arbetarklass lär det heller inte bli någon antiimperialistisk rörelse och kamp att räkna med. De som bagatelliserar högerpopulismens farlighet, bortser i realiteten från dess effekter på styrkeförhållandet i klasskampen. Då återstår det bara att ägna sig åt politiskt impotenta tankeexperiment där man försöker väga olika borgerliga gruppers för- och nackdelar mot varandra. Få se nu, Macron är för NATO och EU, Le Pen är emot … alltså ….
Enligt en av identitärernas ledande ideologer, Alexander Dugin, är motsätttningen mellan höger och vänster passé i dagens värld. Det upprepas nu av JM och hans följarskara, som hänvisar till felaktiga ställningstaganden från diverse vänstergrupperingar. Vänsterpartiet var för bombningarna av Libyen, Socialdemokraterna vacklar i frågan om NATO, osv. I båda dessa frågor hänvisar man till högerpopulister som tycks stå för en bättre politik. Alltså är vänsterns tidigare ställningstaganden mot högerpopulismen överspelade i dag. Felet med det tankespåret är att man tror att etiketterna vänster och höger är något som i första hand appliceras på politiska grupperingar. I verkligheten står de för motsättningen mellan arbetarklass och borgarklass. Vänster är den politik som står på arbetarklassens sida. Höger är den som står på borgarklassens. När man hävdar att motsättningen mellan höger och vänster idag är historia, påstår man i själva verket att klassmotsättningen mellan arbetarklass och borgarklass är det. Pratet om nödvändigheten av att samarbeta med identitärer och andra högerpopulister har blivit en uppslutning kring deras ideologi.
— 2018-01-06 kl 11:30 —
Efter en intensiv debatt om innehållet i denna artikel har vi satt streck i debatten. Vi lär få anledning att återkomma till frågor inom samma ämne. Tack för all medverkan!
Webbredaktionen
Artikel publicerad 31 december, 2017.