Denna åtgärd skulle sakna mening om moderaterna inte på förhand litat på att Sverigedemokraterna liksom resten av borgarna aktivt eller passivt skulle stödja deras kandidat (läs: M:s). Vilket efter valet kunde ha stor betydelse till frågan vem som skulle kallas till uppgiften att bilda regering.

I en intervju i Dagens Nyheter i november förra året sade moderatledaren under galgen: – Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna. Uppenbarligen har Kristersson ändå gjort just detta. Det framgår att SD kommer att erbjudas ett antal tunga ordförandeposter i de riksdagsutskott, där Sveriges politik i praktiken avgörs. SVT och Aftonbladets mångåriga Krösamaja Lena Mellin ansåg snabbt att saken var klar – SD är nu inne i värmen och borgarna skall sitta säkert i makten -oavsett valutgången – i samarbete med SD. Exit de rödgröna.

Redan igår sade SAP:s , MP:s och V:s talesmän ifrån att detta högerborgerliga kuppförsök inte var något som de ville ens diskutera. Och reaktionerna från gräsrötterna hos de mindre allianspartierna blev mycket sur. Och liberalernas och centerns ledare var idag snabba med att deklarera, att de absolut inte ville medverka till att öppna riksdagen ännu mera för rasisterna i SD och att det moderata uppslaget därmed för deras del är ”dött”.

Oavsett ugången av detta spektakel hjälper det oss att förstå hur den svenska politikens frontlinjer löper: Mellan en alltför kraftlös vänster å ena sidan och en aggressiv allians av M och SD (öppen högerut intill fascismen), som till all lycka har ett rysligt sjå med att hålla ordning på sina små, mera liberala, bröder.

Artikel publicerad 29 juni, 2018.