Samtidigt får vi av finansministern veta att det går bra för Sverige och regeringen fortsätter att satsa några miljarder här och några miljarder där, som om det bara gällde att laga ett par hål i en i övrigt väl fungerande offentlig sektor. Men ibland brister det. Socialminister Annika Strandhäll ställdes i SVT inför problemet med allt fler hyrläkare och hyrsjuksköterskor. ”Vi kan ingenting göra”, konstaterade Strandhäll. Vilket är sant. Den viktigaste delen av lösningen på problemet med hyrpersonal kräver ju en inskränkning av den privata äganderätten. Den privata äganderätten är helig för den svenska regeringen och har så varit sedan demokratins genombrott, men ett litet undantag i början av 1940-talet då bostadsnöden skulle byggas bort och regeringen pressades av en mäktig hyresgäströrelse. Då gick man vid sidan av den privata företagsamheten och skapade de allmännyttiga bostadsbolagen. Men det var också enda gången.
Med regeringens så kallade satsningar på än det ena än det andra vill man upprätthålla en illusion om att Sverige fungerar väl. Problemet är bara att de så kallade satsningarna möjligen lindrar symptomen, men botar inte sjukdomen. Regeringen kastar ut några miljarder till bostadsbyggande, några miljarder till polisen, några miljarder till skolan osv. Dessa miljarder ska naturligtvis inte föraktas, de kan leda till att några fler bostadssökande får bostad och att några fler inom polisen och skolan kan få bättre arbetsförhållanden. Men samhällskrisen består av någonting helt annat än tillfälliga brister på pengar.
Statens uppgift idag, under borgerligt såväl som under socialdemokratiskt regeringsinnehav, är inte i första hand att förhindra klasskonflikter, eftersom sådana knappt förekommer. Statens uppgift är att smörja maskineriet åt monopolkapitalet. Vilket man också gjort. Anställningsvillkoren har försämrats och löneandel i bruttonationalinkomsten blir allt lägre. Staten har haft möjlighet att hindra detta, men det har man naturligtvis inte gjort. Det skulle försämra för företagsamheten i landet. När det för en gångs skull börjar hetta till, som i hamnkonflikten, är staten genast där och vill införa en ny antistrejklag. Statens uppgift är också att förhindra reformer som kan hota det privata näringslivet eller äganderätten. Vi har under fyra år kunnat följa en process där regeringen lyckades vrida ett viktigt reformkrav ur händerna på en tillfällig opinion. Jag tänker naturligtvis på kravet om att stoppa vinster i välfärden som regeringen på ett skickligt sätt begravde i en utredning.
För monopolkapitalet och storfinansen är krisen inom offentliga sektorn ointressant, så länge den inte påverkar profitutvecklingen negativt. Och det gör den uppenbarligen inte. När det gäller krisen inom bostadssektorn och lånebubblan så finns det framför allt en vinnare på den krisen och det är storfinansen. Bankerna fortsätter att göra groteska profiter på bostadsutlåning. Storfinansen är alltså inte intresserad av att lösa lånekrisen, tvärtom de gör allt för att underblåsa den. Det har funnits tider i historien då kapitalet var beroende av utbildad arbetskraft i masskala. Men så är det inte längre. Kapitalet är fullt nöjt med att utbildningsväsendet förser dem med de tjänstemän som krävs för att hålla systemet flytande. Om en stor del av underklassens barn döms till obildning och kanske till och med analfabetism i ett kaotiskt skolsystem är för kapitalet egalt.
Vi står inför ett riksdagsval. Det mest sannolika är att det blir en borgerlig regering efter valet. Den svenska samhällskrisen kommer att fortsätta och fördjupas. De borgerliga partierna har inga som helst intressen av att lösa de verkliga samhällsproblemen, vilket för övrigt Socialdemokraterna inte heller har.
Det finns inget som tyder på att monopolkapitalet kommer att hejda sig i sin strävande att ytterligare försämra för lönearbetare. Eftersom profiterna hela tiden stiger och lönerna sjunker i förhållande till BNI, samtidigt som profiterna används till spekulation och inte till produktion, drivs vi mot en situation där allt färre har råd med den konsumtion som håller ekonomin igång. Ytterligare ett jobbskatteavdrag, vilket Moderaterna vill ha, skulle ge konsumtionen lite konstgjord andning samtidigt som krisen inom den offentliga sektorn skulle stärkas.
Alla de enorma problem som har uppstått med privatiseringarna av vård, skola och omsorg kommer inte att kunna lösas så länge en regering inte är intresserad av avprivatisering av de tre sektorerna. Det så kallade välfärdskapitalet, det vill säga kapitalet som äger de privata välfärdsföretagen, är idag så pass starkt att det inte kommer att låta sig konfiskeras. Det finns ingen folklig rörelse som skulle kunna utmana välfärdskapitalet. Det innebär fortsatt kriser med långa vårdköer, sjukhuscentraliseringar, vårdcentraler och skolor som går i konkurs, personalbrist på grund av dåliga arbetsförhållanden osv. Den nytillträdda regeringen kommer att fortsätta pytsa ut några miljarder hit och några hundra miljoner dit. Men problemen löses inte, krisen fortgår.
Nyliberalismen är i första hand ett ekonomiskt skede inom kapitalismen. Det växte fram på grund av den fallande profitkvoten i framför allt USA som började under 1960-talets senare del. Eftersom det i kapitalismen finns en stark inneboende kraft att göra affärer och profiter av all möjlig och omöjlig mänsklig verksamhet, var det ganska givet att den offentliga sektorn förr eller senare skulle drabbas av privatiseringar och avregleringar. Men nyliberalismen är också en ideologi som baserar sig på profitmotivet. Allt i samhället ska genomsyras av profitmotivet. Att tjäna pengar är inte en metod, utan ett mål i sig. Profitmotivet väger över humanism och solidaritet. Det är tillåtet att utnyttja andra människor för att tjäna pengar. Ett samhälle som genomsyras av denna typ av ideologi är ett samhälle där underklassen trycks ner och marginaliseras, samtidigt som mellanskiktet drivs av en strävan mot ett lyckligt liv baserat på konsumtion och entreprenörsanda, en strävan som aldrig kan tillfredsställas. Under alliansåren gjorde den borgerliga regeringen sitt för att stärka den nyliberala ideologin. Den socialdemokratiska regeringen har sett som sin uppgift att framför allt administrera det nyliberala samhället. Det som kommer att hända under den nya borgerliga regeringen är att nyliberalismen på olika sätt ytterligare kommer att stärkas. Detta leder i sin tur till att den kroniska krisen får mer näring.
Vi kan alltså inte förvänta oss att staten på grund av några ädla motiv skulle vara intresserad av att lösa några av de motsättningar krisen består av. Staten är en del av den härskande klassen. Den kommande regeringen kommer att, liksom den nuvarande, försöka ge intryck av att något görs, den kommer att föra fram ännu fler nyliberala lösningar, vilka kommer att förvärra krisen.
Är den svenska krisen en tillfällig kris eller är den en del av kapitalismens kris? Det finns mycket som talar för att det inte är en tillfällig kris, utan kapitalismens kris. För det första. Utvecklingen är likartade i med Sverige jämförbara länder. I till exempel brittiska media kan man varje vecka läsa om kriser inom sjukvården och skolan. Man kan läsa om de allt större skillnaden mellan fattiga och rika; barnfattigdom breder ut sig, människors bostadsförhållanden börjar likna 1800-tal osv. För det andra. Det så kallade välfärdskapitalet är idag en del av monopolkapitalet och en integrerad del av kapitalismen. Det kommer inte tillåta några inskränkningar i sin ekonomiska makt. För det tredje. Välfärdskapitalet kommer hela tiden att söka efter nya metoder att höja profiten inom skola, vård och omsorg, vilket kommer att förvärra krisen ytterligare. För det fjärde. Det världsvida monopolkapitalet (inklusive det svenska) är idag inbegripen i en profitjakt som blir allt råare och hänsynslösare. Stora ekonomier som USA kämpar med en svagare tillväxt. Motsättningarna mellan länderna ökar. En enskild stat kan inte genomföra skattehöjningar på kapital, avregleringar av marknader eller andra reformer utan att det får stora negativa konsekvenser för statens egen ekonomi. Världsekonomin är idag allt för integrerad för att kunna tillåta avsteg från den inslagna vägen. För det femte. Monopolkapitalets makt och dominans kan inte rubbas utan kamp, det har historien visat. Idag kan vi se en ökad aktivitet hos arbetarklassen i länder som Frankrike, Danmark, Tyskland och Spanien. Efter finanskrisen 2008–09 skedde en tydlig uppgång i antalet strejker i flera europeiska länder. Strejkerna gällde inte bara löner och arbetsförhållanden, utan också motstånd mot till exempel pensionssänkningar och nya privatiseringar. Men i Sverige har än så länge inget liknande hänt. I Sverige härskar kapitalet.
Kan man då verkligen prata om kapitalismens kris? Det går ju bra för kapitalet, vinsterna ökar, börsen går bara uppåt och uppåt. Jo, det går bra för kapitalet, men för samhället i stort går det illa. Man kan tala om det kapitalistiska systemets kris, en kris frambringad av kapitalismens egna motsättningar. Dessa motsättningar kan inte lösas inom systemet.
Artikel publicerad 29 juli, 2018.