Ripenberg hittar till och med en rad ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som hon vågar nämna i sammanhanget. Visserligen måste hon gå en omväg via bostadsfrågan, men därmed vinner hon fördelen att kunna begränsa sig till Ungern. I Ungern har man nu faktiskt stiftat lag som förbjuder bostadslöshet. Ripenberg blev dock genom omvägen tvungen att medge att det var bättre för innevånarna i Ungern före EU-inträdet. Till och med före kapitalismens återinförande:
”Privatiseringen av bostäder efter kommunisttiden var långtgående och ledde till ojämlikhet på bostadsmarknaden. Även de minsta bostäderna är ekonomiskt betungande för vanligt folk. Att många lätt hamnar i hemlöshet på grund av omständigheter de inte kan kontrollera är därför inte jättekonstigt.”
Detta är onekligen riktigt och faktiskt ovanligt rättvist mot ”kommunisttiden”. Men det är ändå bara knappt hälften av vad som har betydelse i saken. Förutom att bostadsfastigheterna hastigt och lustigt delades ut till medlemmarna i den plötsligt återuppväckta kapitalistklassen – en slags repris på vad Marx i Kapitalet kallar den ursprungliga ackumulationen – berövades proletärerna i Ungern den rätt till arbete som gällt sedan 1949 års konstitution antogs.
Enligt den ungerska statistiken har den officiella arbetslösheten gått ned till rekordlåga nivåer. Ungerns officiella statistikmyndighet uppger 3,7 procents arbetslöshet för maj månad 2018. I åldersgruppen 15-64 år hade antalet innevånare i Ungern minskat med 478 000 personer från 1:a kvartalet 2001 till 3:e kvartalet 2018. Under samma period minskade även antalet arbetslösa. Fast bara med 70 300. Och det är fortfarande mer än en miljon av innevånarna i arbetsför ålder i Ungern som räknas som ”ej i arbetskraften”.
Dessutom utnyttjar den ungerska staten i ständigt växande omfattning workfare [1]. (Nej, det kan knappast ifrågasättas att det verkligen är workfare; det heter så även i information från den ungerska staten). Workfare, eller med den tidigare beteckningen obligatoriskt- eller tvångsarbete, innebär att staten innebär att staten eller kommunen utnyttjar arbetsföra arbetslösa som arbetskraft. Utan anställning och avtal, med en ”lön” och med arbetsuppgifter som bestäms av myndigheterna ensidigt.
Denna modell för statligt utnyttjande av arbetskraften visade sig redan första gången det infördes i nationell omfattning, i England på 1834 (Poor Law Amendment Act), vara totalt ineffektiv när det gällde att minska fattigdom, få nyttigt arbete utfört eller ens vara en billig metod att försörja arbetslösa. Samma resultat uppnås av allt att döma i Ungern idag. I en artikel (”Hungarys punitive turn: The shift from welfare to workfare”, februari 2018) uttrycker Zsuzanna Vidra, ungersk fil. dr. i sociologi en viss förvåning över att den ungerska workfareverksamheten fortsätter trots de uppenbara nackdelarna. Hon spekulerar dock inte över orsakerna till detta. Friedrich Engels kunde annars besvara frågan varför redan i sin bok Den arbetande klassens läge i England (1845). Engels skriver om den nya fattiglagen att ”… eftersom de rika har all makt i sin hand, måste proletärerna underkasta sig, om de inte godvilligt inser det själva, en lag som faktiskt förklarar dem som överflödiga. Detta har gjorts i Nya fattiglagen.”
Obligatoriskt arbete eller tvångsarbete förbjöds redan långt före FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Redan under föregångaren till FN, Nationernas Förbund, bildades Internationella arbetsbyrån, ILO. I de grundläggande kraven för medlemskap i ILO ingick ett sådant förbud. Och när NF gick i graven levde ILO vidare och finns kvar inom FN-systemet. Fram till mitten av 00-talet var omfattningen av workfareverksamheten i Ungern ganska obetydlig. Men ungefär samtidigt med att Ungern blev medlem i EU ökade omfattningen av workfare-arbetare kraftigt. Och samtidigt fortsatte utflödet av personer i arbetsför ålder från Ungern. Man kan lite förenklat beskriva det som att de som ansågs vara överflödiga i Ungern migrerades med hjälp av fattiggörande och tvångsarbete till andra EU-länder där de i stället utnyttjades som billig arbetskraft. Till att skapa en tudelad arbetsmarknad i det ”gamla Europa”.
En mycket liten del av denna påtvingade migration har blivit synlig i Sverige i form av EU-tiggare. Dessa har uppenbarligen skapat obehag av flera slag. Upphovet till EU-tiggeriet är dock svårt för liberala tidningar att kritisera. Det är enklare att skylla på diskrimineringen av romer. Både när det gäller obehagen i Sverige och upphovet i Ungern.
Trots att både fattiggörande och workfare är uttryckligen förbjudet enligt FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och i den Europeiska Sociala Stadgan finns det inget hinder för EU-länder att ägna sig åt sådant. EU-lagen har genom EU-konstitutionen ställts över både medlemsländernas grundlagar och författningar och över de internationella konventioner som länderna undertecknat var för sig. Och det har inte tillkommit någon EU-lag som uttryckligen förbjuder vare sig fattiggörande, workfare eller att utnyttja detta för att få medborgare som anses vara överflödiga att migrera. Det som i stället finns är grundpelaren ”Arbetskraftens fria rörlighet”.
Och som Aron Ezler skrev i Flamman den 5:e november 2003:
”Medan det idag talas om människors rätt att resa ut i världen och söka en framtid, talar nästan ingen om människors rätt till ett värdigt liv där de har sina rötter. Det är lätt att se att detta bara alltför väl beskriver hur borgerligheten ser på framtiden för oss, den globala arbetskraften.”
Maria Ripenberg gör nog så gott hon kan när hon tar upp och kritiserar den nya ungerska lag som kriminaliserar bostadslöshet. Men hon skriver trots allt på ledarsidan i UNT. Att vara radikal vore att påvisa orsakerna till EU-tiggeriet och att dessa även förekommer i svensk lagstiftning idag, till exempel för dem som behöver bidrag från socialen, och att det krävs Swexit – att Sverige lämnar EU – för att vi ska kunna förbjuda sådant. Det kan man givetvis inte begära?
——-
[1] Workfare förväxlas ofta med ALMP (Active Labor Market Policies) i länder som Sverige där sådan har förekommit. Den svenska modellen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder har gått igenom både den ursprungliga typen, arbetshus och lösdriverilag, efter fackföreningsrörelsens och a-kassornas etablering skapades AK-jobben. Efter omställningen till välfärdskapitalism/Folkhemmet i mitten av 1930-talet infördes i stället Beredskapsarbeten vilka gav anställning och lön på marknads, dvs. vid det laget på kollektivavtalens nivå. Under efterkrigstiden omvandlades beredskapsarbetena bit för bit till vad som internationellt benämndes ALMP genom att de arbetslösa i stället omskolades. Denna modell fortsatte långt in på 1980-talet. Därefter skedde en återgång till arbete med sämre villkor än på den öppna marknaden. Då vanligen benämnt som någon slags praktik eller (teoretiska) studier. Ett avgörande steg som kan sägas har avslutat perioden med ALMP var att strävan efter full sysselsättning – enligt USA-praxis beskrivet som mindre än 4 % arbetslöshet – ersattes med strävan efter inflationsdämpning genom så kallad jämviktsarbetslöshet. Även denna teori hämtades från USA och kallades NAIRU. Den andra reformen som definierade avslutningen av Sveriges ALMP var införandet av Aktivitetsgarantin år 2000. Denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd, eller rättare sagt föregångaren ungdomspraktik tillsammans med de nya skrivningarna i Socialtjänslagen, där deltagande i åtgärd – även åtgärd som innebär arbete som annars utförs av anställd personal – blev ett villkor för utbetalning av inkomststödet, var en övergång till vad som idag internationellt betecknas som workfare. Ordet workfare används som beskrivning av den så villkorade delen av de svenska arbetamarknadsplitiska åtgärderna sedan dess. Till exempel i ILO-rapporten Workfare Tendencies in Scandinavian Social Policies Nanna Kindahl (2001) http://www.ilo.org/public/english/protection/ses/info/publ/workfare.htm . Av någon anledning förekommer inte beteckningen workfare i inhemsk svensk debatt trots att den används även av svenska forskare om svensk arbetsmarknadspolitik i internationella sammanhang. De inhemska svenska beteckningarna på de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är betydligt mindre användbara – speciellt i svensk debatt – då både namn, innehåll och förmåner för deltagarna ofta byts ut mot nya.
Artikel publicerad 06 januari, 2019.