Månader efter att ha utropat en ”historisk seger” inleder Israel en ny offensiv mot Iran –och den ritualiserade utraderingen av politisk opposition börjar på nytt. Orly Noy från tidskriften +972 skriver om evigt krig som strategi.
Sirenen bröt lördagsmorgonens tystnad över hela Israel. Inte för att uppmana civila att söka skydd, utan snarare för att tillkännage själva krigsutbrottet – mer som en triumferande fanfar. Efter mer än en vecka av ångestfylld ovisshet, slungade mellan nervös väntan på ett krig som vi gång på gång fått höra var oundvikligt, och svaga förhoppningar om att diplomatin ändå skulle segra, var det slutligen dags.
”Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger” lyder ordspråket av den antika grekiske filosofen Herakleitos. Men tydligen kan man förstöra en fiende som man redan har utropat som besegrad. För bara åtta månader sedan, efter vapenvilan med Iran, förklarade premiärminister Benjamin Netanyahu att ”under de 12 dagarna av Operation Rising Lion uppnådde vi en historisk seger som kommer att bestå i generationer”.
Det visade sig att denna ”historiska seger” inte varade ens ett enda år, än mindre i generationer.
Denna gång hade attacken ytterligare ett mål: att befria det iranska folket från ayatollornas förtryck. Det är nämligen väl känt att en av Israels centrala roller i Mellanöstern är att sprida frihet över regionens folk med hjälp av stridsflyg och bombplan.
Plötsligt har iranska liv blivit något israeliska hjärtan värderar högt; så högt att man är villig att tillbringa långa nätter i skyddsrum, med vetskap om att man kommer att drabbas av stora förluster på egen sida, förutsatt att våra piloter levererar goda nyheter om frihet – eller åtminstone om mord på Irans ledarskap och förstörelsen av Revolutionsgardets infrastruktur och kärnanläggningar.
”Vår operation kommer att skapa förutsättningar för det modiga iranska folket att ta sitt öde i egna händer”, twittrade Netanyahu kort efter att attacken inletts. ”Tiden är kommen för alla delar av det iranska folket – perser, kurder, azerier, balucher och ahwazier – att kasta av sig tyranniets ok och skapa ett fritt och fredssträvande Iran.”
Samma man som, mer än någon annan i Israels historia, har arbetat outtröttligt för att ställa medborgare mot varandra, för att hetsa och uppvigla, för att väcka ett exempellöst hat mellan dem; mannen som har en internationell arresteringsorder hängande över sig för brott mot mänskligheten – denna man uttrycker nu oro för det iranska folkets enighet och deras kamp mot tyranni. Det skulle kunna vara komiskt om inte så många liv stod på spel.
Det iranska folket för en modig och inspirerande kamp för sin frihet. Det internationella samfundet har diplomatiska och ekonomiska verktyg för att bistå dem utan upprepade flyganfall som inte kan lova varaktig förändring. Att jubla över det israelisk-amerikanska angreppet är att omfamna en kannibalistisk världsordning där endast styrka definierar moralen.
Genom att hylla kriget bejakar israelerna det systemet: en värld där översittaren sätter reglerna. För tillfället kan de vara lättade över att mobbaren står på deras sida.
Den välbekanta kören
Solidaritetens retorik smälte bort nästan lika snabbt som den uppstod. När rapporter om civila dödsoffer började komma – särskilt från en flickskola i Minab, där omkring 150 barn miste livet i vad som verkar ha varit ett israeliskt flyganfall – visade sig den påstådda omsorgen för det iranska folket sig vara papperstunn.
Chockad delade jag videoklippen från skolan på min Facebook-sida. Jag måste erkänna att jag inte förväntade mig det hat som följde.
Jag vet redan att man, med undantag av en mycket liten minoritet, inte kan förvänta sig empatiska reaktioner på massmordet på palestinier; den överväldigande majoriteten av den judiska befolkningen i Israel sörjer inte, utan jublar tvärtom öppet åt varje palestinsk död, oavsett omständigheterna. Men jag hade inte föreställt mig att en liknande blodtörst skulle följa på bombningen av små flickor i skoluniform, särskilt inte efter att så många israeler skyndat sig att förklara att det inte är det iranska folket som är vår fiende, utan regimen.
Inom fem timmar hade mitt inlägg genererat hundratals hatiska kommentarer, och den vanliga lavinen av hot och smädelser hade börjat bombardera min inkorg. Vissa förnekade att incidenten överhuvudtaget hade ägt rum, eller hävdade att den iranska regimen hade bombat sin egen skola. En större andel jublade över de mördade flickornas öde.
”Synd att de inte stänger skolorna på sabbaten!” skrev någon och lade till fem skrattande emojis för att understryka sin glädje.1 ”Utmärkt, utmärkt, utmärkt, glädjande och hjärtevärmande. Må det bli många fler fall som detta, och snart bland vänsteranhängarna”, skrev en annan.
Till och med Yair Golan, som ska representera den yttersta vänstern inom det sionistiska spektrumet i egenskap av ordförande för Demokratiska partiet2 höll sig till en artig återhållsamhet och gav sitt fulla stöd till kriget. ”IDF och säkerhetsstyrkorna agerar med styrka och professionalism”, skrev han. ”De har vårt fulla stöd.”
Naftali Bennett, den ledande kandidaten att ersätta Netanyahu i nästa val, hamnade lite på efterkälken eftersom han var tvungen att vänta tills sabbaten var över innan han kunde twittra. När sabbaten var över ställde han sig omedelbart bakom kriget. ”Jag stöder fullt ut IDF, Israels regering och premiärministern i operationen ’Roaring Lion’. Hela Israels folk står bakom er tills det iranska hotet är undanröjt”, förklarade han.
För dessa tre män – Lapid, Golan och Bennett – finns det tydligen inget viktigare uppdrag än att ersätta Netanyahus bloddränkta, kahanistiska3 regering, som har fört landet till ett aldrig tidigare skådat djup. De förstår hur farlig han är. De vet vilken förödelse ytterligare en mandatperiod skulle medföra.
Och ändå, i samma ögonblick som krigets doft fyller luften, försvinner alla dessa insikter och ersätts av en automatisk vördnad inför den israeliska krigsmaskinen. Det är som om själva idén om att man kan motsätta sig ett krig helt enkelt inte existerar inom deras kognitiva ramverk.
Ingen förstår denna mekanism bättre än Netanyahu. Hur osäker hans position inom politiken än må vara, vet han att det bara krävs ett klick för att ena även hans mest hårdföra rivaler inom det sionistiska spektrumet. Om devisen ”i krigstid finns varken någon koalition eller opposition” gäller, blir evigt krig hans mest pålitliga politiska strategi – och han har lärt sig att utnyttja den allt oftare.
Netanyahu är en cynisk och farlig krigsförbrytare. Men en sak går inte att förneka: Ingen israelisk ledare har så på djupet förstått det kollektiva psyket i det judiska israeliska samhället. Ett samhälle som verkar tycks känna sin egen puls endast i krig och förstörelse; som, om det inte attackerar, förstör och dödar, inte är helt säkert på att det existerar. I den meningen passar Netanyahu det israeliska samhället som handen i handsken.
Texten publicerades ursprungligen 1 mars 2026 på +972 Magazine och har översatts till svenska av Clartés Mai Greitz.
- Attacken skedde på en lördag, övers. anm. ↩︎
- Ett socialdemokratiskt sionistiskt parti, övers. anm. ↩︎
- En fascistisk rörelse för judisk överhöghet, övers. anm. ↩︎
Artikel publicerad 15 mars, 2026.