Enligt regeringens vårproposition ska andelen arbetslösa sänkas med fyra tiondels procent om året från och med i år. 0,4 % motsvarar ungefär 23 000 personer. Det skulle givetvis, om det blir av, vara en förbättring för denna grupp. Men antalet arbetslösa var förra året 510 400. Mer än tjugo gånger så många.
Regeringens förhoppning sägs vara att både den reella arbetslösheten och den så kallade jämviktsarbetslösheten ska tvingas ner till 7, 3 procent år 2029. En rätt blygsam ambition, då arbetslösheten före 1990-talskrisen aldrig var högre än 4,0 procent.
Max fyra procents arbetslöshet är ett av målen för Federal Reserve, USA:s centralbank. Sveriges riksdag har visat sig oförmögen att ge någon motsvarande föreskrift till den numera självständiga Riksbanken. Den svenska centralbanken har endast ett uppsatt mål: att begränsa inflationen till maximalt 2 procent. Det är samtidigt underförstått att detta inte får inkräkta på företagens vinstkalkyler och deras frihet att prissätta varor och tjänster.
I gällande politiska ekonomi kan inflationen därför bara begränsas genom regleringar som hämmar löneökningarna. Arbetslöshet och risk för arbetslöshet försvårar för de anställda att försvara lönernas reella värde, det vill säga deras köpkraft.
Ju eländigare de arbetslösas tillvaro blir, och ju fler som görs arbetslösa, desto mer skrämmande blir hotet. Reformer som utsätter arbetslösa för ökat elände torgförs ofta som en strävan att minska antalet personer i arbetslöshet.
Verkan av hotbilden går att mäta statistiskt. Kopplingen till inflationens variationer är svag. Inflationen kommer först som tredje eller fjärde länk i den kedja som påverkas av hotet om arbetslöshet.
Annat är det med reallönerna. Helst om vi mäter dem som de samlade arbetskraftskostnadernas andel av den totala produktionen, BNP. Arbetslösheten och reallönerna hänger tätt ihop.
Vad menas med jämviktsarbetslöshet? Betyder det att varken löner eller vinster och räntor ökar på den andras bekostnad? Så tänker vanligtvis inte nationalekonomer. Med jämviktsarbetslöshet avser de ett läge där företagen kan säkra sina vinster och förmögna berika sig utan att arbetskraften ges möjligheten att kompensera sig för prisökningar.
I hanteringen av arbetslösheten finns inget påtagligt avstånd mellan Tidöregeringen och alternativet. Möjligen kan de skilja sig åt när det gäller vilka eländigheter de arbetslösa ska utsättas för. Vi har alltså ingen möjlighet att rösta bort den politiskt främjade arbetslösheten i år.
Tidöregeringen vill, som diagrammet visar, räkna hela arbetslösheten som jämviktsarbetslöshet från och med 2028. Det är på sätt och vis rimligt. Metoder för att med ekonomisk politik uppnå och bibehålla full sysselsättning har var allmänt kända redan i början av 1940-talet. De började tillämpas i Sverige 1947. Arbetslösheten är idag alltså rent politisk.
Genom namnbytet till jämviktsarbetslöshet blir den även formellt en statligt framreglerad arbetslöshet.
En äldre genomgång av arbetslöshetspolitikens grundläggande principer ligger på min egen blogg Bild-byline Fred Torssander » Höjd a-kassa – ett brott mot NAIRU-lagen
Artikel publicerad 26 juni, 2026.