Hur förhåller sig aktivismen till samhällets eget rörelsemönster i Marx texter? Ska vi agera vetenskapligt i enlighet med det utrymme som de ekonomiska lagarna medger eller ska vi förgå oss på dem ? Vad var det Marx ville lära oss i Kapitalet – egentligen? Rune Nilsson lägger ut texten.

Kapitalet består idag av tre delar även om Marx planerade arbetet till två. Del I har undertiteln ”Kapitalets produktionsprocess”, del II ”Kapitalets cirkulationsprocess” och del III ”Totalprocessens utformning”. Det kan vara händigt med en mycket liten fusklapp.

Den som för första gången slår upp Kapitalet I för att få en spännande berättelse om klasser i kamp om det ekonomiska överskottet kan bli besviken till att börja med. Framställningen börjar inte alls i ”verkligheten” utan med en teoretisk analys av Varan.

Men del I har ändå en betoning på ”verkligheten”. Nog hanterar Marx begrepp – egna och andras – men han öser också upp stora mängder ekonomiska fakta som levnadsförhållanden för arbetarna, priser, förmögenheter och arbetslöshet. Det historiska materialet är omfattande med teknikhistoria, fabriksutbyggnad, expropriering av landsbygdsbefolkningen, framväxten av en industriell reservarmé och mycket mer. Från detta formar han så teoretiska slutsatser.

Han djupdyker ner i fabrikssystemet, visar att arbetaren säljer sin arbetsförmåga som ett bruksvärde för kapitalisten att disponera fritt, för att sen bara få arbetskraftens bytesvärde som ersättning. Han visar hur systemet uppkommit och detaljerar vad en vara är.

I del II förbinds fabrikssystemet med ekonomin i stort ( kapitalets cirkulationsprocess”). Ekonomin som helhet består av tre led som kapitalet trafikeras genom: anskaffning, produktion och försäljning. Som i ett trolleri byter kapitalet skepnad i vart och ett av dessa led. I anskaffningsledet förekommer det som penningkapital, i produktionen som realkapital och i försäljningsledet som varukapital. Trolleritricket som förvandlar penningkapitalet till realkapital brukar vi kalla investering, förvandlingen från realkapital till varukapital för tillverkning, och varukapitalets återgång till penningkapital för handel. Tillbaka i penningform kan cirkulationen börja på nytt.

I del III försätter Marx hela systemet i en framåtriktad historisk rörelse som problematiserar dess förmåga att överleva på sikt. Profitkvoten har en benägenhet att sjunka och systemet hamnar återkommande i fatala ekonomiska kriser. Dock finns historiskt uppkomna faktorer som motverkar att förloppet är givet på förhand.

*

Marx har aldrig varit särskilt villig att presentera sin metod i någon framställning som haft detta som ett eget ämne. Men det finns ett textställe som är mycket talande: efterordet till andra upplagan av Kapitalet 1, skrivet 1873. Och här får man vara på sin vakt, för texten är lurig.

Den viktiga passagen börjar med att Marx lära karaktäriseras. Dock inte av Marx själv. I stället relaterar han olika bedömningar av innehållet i Kapitalets första upplaga som recensenter i olika länder gjort. Efter det tilldelar han generöst den (anonyme) ryske recensenten i Petersburgstidningen Europa-kuriren en och en halv sida, där denne får utveckla sin syn på Marx teori.

Här heter det t.ex. att samhällsutvecklingen är ”en naturhistorisk process”. Den nuvarande ordningen är en ”nödvändighet”. Den måste ”oundvikligen (…) övergå i en annan ordning”, ”likgiltigt vad människorna tror och är medvetna om”. Utvecklingen är ”styrd av lagar, som inte endast är oberoende av människornas vilja, medvetande och avsikter, utan tvärtom bestämmer deras vilja, medvetande och avsikter”. Den ryske recensenten ger oss här en tidstypisk demonstration av hur dominerad samhällsvetenskapen på 1860- och 70-talen var av naturvetenskapernas sätt att resonera.

Ryssens text är också ett praktexempel på ett a priori-resonemang. A priori kan läsas som: före mänsklig erfarenhet (gjorts). Han behöver inte bry sig. Han vet hur allt kommer att gå. I förväg. Eftersom allt har ett naturnödvändigt utfall.

Och vad säger Marx? Kör han över recensenten? Inte alls. I stället utropar han glatt: ”vad annat har han beskrivit än den dialektiska metoden!”

Marx välvilja kan naturligtvis ges en materialistisk förklaring. Han ville sälja böcker. Ett antal skribenter ifrån flera olika länder hade haft vänligheten att uppmärksamma Kapitalet och ge boken textreklam. Då kan de inte belönas med att bli idiotförklarade. Så Marx offrade sina principer för att dra in pengar? Nej, inte det heller, för nu kommer det, direkt efter den ryska recensionen. Läs sakta:

”Visserligen måste framställningssättet formellt skilja sig från forskningsmetoden. Forskningen har att i detalj tillägna sig stoffet, analysera dess olika utvecklingsformer och uppspåra det inre sambandet. Först sedan detta arbete är fullbordat, kan den verkliga rörelsen tillfredsställande beskrivas. Lyckas detta, så att stoffets eget liv abstrakt återspeglas i framställningen kan det se ut som om man hade att göra med en konstruktion, a priori.”

Vilken total avhyvling detta är framgår kanske tydligare om vi blir lite mer mångordiga än Marx. Det Marx säger är att man inte kan närma sig verkligheten med i förväg konstruerade scheman, som sen smyckas med fakta. En metod kan aldrig uppkomma fristående från sin kontext. Metoden behöver i stället formas av det ämnesinnehåll den behandlar – inte lyda någon färdig a priori-regel. Forskningen ska ”tillägna sig stoffet, analysera dess olika utvecklingsformer och uppspåra det inre sambandet”.

Sen fortsätter Marx med nästa steg i processen, ty forskning och en redovisning av forskningens resultat är inte samma sak. Efter analysen vidtar uppgiften att organisera det nya vetandet till en framställning: att syntetisera. Här är en dialektisk förståelse till stor hjälp eftersom en sådan klarar av att inkorporera både det motsägelsefulla och det övergående. När en sådan förståelse genomsyrar texten kan framställningen bli så bra att den ser ut som ”en konstruktion, a priori”. Dialektiken uppkommer alltså ur processen, snarare än att styra den i förväg. Den är retroaktiv.

Dialektiken är inte en undersökningsmetod för att nå fram till sanningen. Den är sanningen – så långt som vi förstått den.

Hur nära Hegel Marx ligger, märks om vi går till Andens fenomenologi § 84, där Hegel manar oss att använda ”den måttstock som ämnet självt uppställer”; ”att vi alltså inte behöver föra med oss måttstockar och i undersökningen applicera våra infall och tankar. Genom att vi utelämnar dessa, når vi fram till att betrakta saken så som den är i och för sig själv.” (kursiv i original) Feuerbachs kritik mot Hegel, att denne – alltid – börjar med begreppen, är osaklig.

*

Men visst går det att förstå varför vår ryske skribent trott sig ha en meningsfrände i Marx. ”Lagen” åkallas återkommande i Kapitalets alla tre delar. Och lagen verkar sträng. Marx vill avtäcka det kapitalistiska samhällets ”rörelselagar”, finner rader av lagliknande mönster i ekonomin och anför också lagar från de klassiska nationalekonomerna. Det kanske flitigast citerade textstället är förordet till första utgåvan av Kapitalet I, där Marx talar om ”den kapitalistiska produktionens naturlagar ”; ”det handlar om dessa lagar i sig själva och deras tendens att tränga igenom allt och utveckla sig med järnhård nödvändighet” (som det heter i den tydligare engelska utgåvan). En svag doft av fysikens sätt att resonera dröjer sig kvar hos läsaren.

Kan vi förstå detta som att all social utveckling styrs av naturlagar? Som att historien leds i en nödvändig riktning, underkastad lagar som är oberoende av mänskliga viljeakter och mänskligt medvetande? Att det är lagarna som bestämmer hur människorna tänker och handlar? Är det hit de nationalekonomiska studierna fört Marx? Men vad är det då för mening med politisk aktivism och klasskamp om allt redan är förutbestämt? Och vart tog hans tidigare naturalism vägen, den som skiljer ut människan från naturen? Vilken Marx är det som gäller? Låt oss se.

Först ska vi bara påminna om att vi nu befinner oss i den period i Marx liv då han är som mest imponerande som människa. I slutet av 1861 är han djupt skuldsatt och får inga nya lån. Året därpå tappar han sin enda stadiga inkomstkälla – positionen som korrespondent på New York Daily Tribune – och är utfattig. Hur ska det gå för familjen? Han är sjuk, plågas av bölder, opereras för magsår, har problem med levern och lider av reumatism. Både 1863 och 1866 är han nära att avlida. Är utmattad, men arbetar. Mellan 1861 och 1863 bedriver han intensiva studier. 23 anteckningsböcker senare skriver han Kapitalet I, huvuddelen av III:an och påbörjar II:an – och engagerar sig i arbetarkampen. Hur påverkades innehållet i Kapitalet av att Marx blev politiskt aktiv igen?

*

Inte sen den kristna kyrkan har en organisation ställt sig en så väldig uppgift som The International Working Men’s Association, skrev brittiska The Times. Första Internationalen, som vi vanligen kallar den, grundades 1864 utan Marx medverkan. Men han erövrade snabbt en ledande position i Generalrådet. Internationalen var verksam 1864– 872. Dess medlemstal uppskattas som mest till 150 000 – de flesta i Storbritannien, Frankrike och Italien. Även i Belgien, Spanien, Schweiz, Tyskland och USA fanns flera tusen medlemmar, med mindre skaror strödda över resten av Europa.

Politiskt dominerades organisationen av två block. Dels en falang som bestod av huvudsakligen britter, villiga till facklig strid, men lindrigt intresserade av socialism. Dels en franskspråkig falang inspirerad av anarkisten Proudhon, som motsatte sig både strejker och inblandning i det politiska systemet. I stället ville de skapa kooperativa produktionssystem sammanfogade i en federation. Ovanpå dessa riktningar fanns mindre grupper av kommunister kring Karl Marx och flera olika grupper av utopister. Lägg till hemliga sällskap med republikaner och ett knippe icke-socialistiska demokrater som italienaren Mazzini. Inget lättskött pastorat direkt. Men Marx lyckades – länge – att få trupperna att hålla ihop.

Sitt elddop får Internationalen våren 1866 när den för första gången blir direkt inblandad i arbetarkampen, genom att stödja en skräddarstrejk i London. När arbetsgivarna försöker importera tyska skräddare som strejkbrytare, sprider Internationalen propaganda i den tyska arbetarpressen och uppmanar arbetarna att inte åka till England. Den uppmärksammade kampanjen ger både Internationalen och fackföreningsrörelsen en stark tillströmning av medlemmar.

Enligt den ortodoxa marxismen anländer Marx till Internationalen med en färdig marxism som kunde påföra arbetarklassens outvecklade tänkande en medvetenhet utifrån. Ett synsätt som bara kan överleva om man avstår från att skildra Marx och Internationalen i praktiken.

”Marx låter så ofta som en återklang av det som medlemmarna i Internationalen hävdar, att det är svårt att säga vem som återger vem”, konstaterar Peter Gose och Justin Paulson i Reading Capial Today (2017). Helt klart är att arbetarkampen driver ut Marx ur studerkammaren.

Internationalen ställer helt andra och nya pedagogiska krav på Marx. I ett brev till Engels stönar Marx högt inför utsikten att behöva sammanfatta sina studier till ett entimmes-format. Men snart håller han just ett sådant föredrag i Generalrådet 1865, senare utgivet som broschyren Lön, pris och profit (1898).

Kraven på internationell solidaritet mellan arbetare formar Internationalen till en egen tankesmedja. I den efterforskas löneskillnader mellan länder, jämförs lagstiftning och organisationsgrader. Rapporter författas som utgör en direkt inspiration för Marx när han skriver på Kapitalet.

Arbetarna ökar också Marx sinne för relevans. Han skärper sin systemkritik och skiftar betoning efter frågornas sociala djup. Avsnitten om skräddarna eller om den anti-fackliga lagstiftningen i Storbritannien hade säkert sett annorlunda ut i Kapitalet, om Marx inte hade medverkat i Internationalen.

Men framför allt fick arbetarna Marx att ändra åsikt i centrala frågor. Länge satt både Marx och Engels fast i Hegels syn på stillastående länder och ohistoriska folkslag, vilket ledde dem ut i förvirring när det kom till den nationella frågan i allmänhet och Östeuropa i synnerhet. Men i Internationalen fanns ett högprofilerat försvar för den polska befrielsekampen som anslöt till Marx anti-ryska hållning, och det ena gav det andra.

Irland var en annan förtryckt nation som Internationalen bedrev ett omfattande opinionsarbete till förmån för. Irland hade samma relation till Storbritannien som Polen till Ryssland, och de irländska arbetarna blev en nyckelgrupp i klasskampen. Marx eurocentriska föreställningsvärld rämnade när anti-koloniala krafter kunde ses som självständiga aktörer, och den globala utvecklingen gavs därmed nya möjligheter.

I slutet av 1860-talet inleddes ett nytt uppsving i klasskampen med omfattande strejkrörelser i många europeiska länder (Pariskommunen med 72 dagars arbetarmakt kan ses som en kulmen). De franska strejkerna bland bronsarbetare i Paris, vävarna i Lyon och Rouen och gruvarbetarna i St Etienne blev särskilt betydelsefulla eftersom de tippade den politiska balansen i Internationalen. Proudhonisternas anti-politiska och icke-fackliga metoder hamnade i vanrykte till förmån för klasskamp och socialisering av produktionsmedlen. Vindkantringen inom Internationalen var inget verk av någon lysande teoretiker. Det var praktiken som föregick tanken.

Motsättningarna om vägen fram till nästa samhälle gick nu inte längre att hålla tillbaka. På var och en av de tre kongresserna mellan 1867 och 1869 diskuterades frågan om offentligt ägande av produktionsmedlen – till gruvor, fabriker, vägar och telegraflinjer. Liksom den kinkigaste frågan av alla: jordegendomen. På den avgörande kongressen i Basel 1869 fann sig kollektivisterna Bakunin och Marx stå sida vid sida mot Proudhon, som förespråkade privata småägare till jorden. Så inleds för Marx den bildningsgång som ska få honom att lära sig ryska, studera jordfrågan och revidera hela sitt historieschema. Berättelsen om Marx och Internationalen är den om en intellektuell med borglig bakgrund som uppfostras av arbetarklassen och lär sig hämta kunskap ur praktiken.

Gick då influenserna bara från Internationalen till Marx och aldrig den motsatta vägen? Jo, Marx hade stundtals ett viktigt inflytande på Internationalens utveckling, men mera i kraft av sin arbetsinsats och argumentering i de politiska dagsfrågorna. Inte genom att arbetarna skulle ha skolats i hans teoretiska perspektiv med hjälp av någon läsning av hans texter. Visserligen kan källorna berätta att Kapitalet användes vid ett enstaka tillfälle som underlag för en diskussion om arbetstidsförkortning i Generalrådet. Men det saknades pengar till översättningar och utgivning av hans texter, så Marx förblev i huvudsak oläst.

Kan en Marx verkligen stå mitt i all denna kamp och ändå hävda att samhället styrs av järnhårda utvecklingslagar man inte kan rå på?

*

Vi kan se hur han hanterar detta i Kapitalet I. I näst sista kapitlet visar han hur kapitalismens förutsättningar uppstår ur de sociala kraftmätningarna. Historien om hur underklassen pockas till fabrikerna av tvångslagar och expropriering är berättelsen om en kaotisk kamp med långvarigt öppet slut.

I mitten av Kapitalet I avbryter Marx sin analys för en redovisning av arbetarnas kamp för att begränsa arbetsdagens längd. Dessa strider påverkade hela samhällssystemets utformning liksom metoderna för exploatering. När kapitalisterna inte längre kunde öka arbetsdagens längd obehindrat, svarade de med att införa maskiner och öka arbetstempot – inom den givna arbetstiden i stället. Mer teoretiskt uttryckt: kapitalet övergick från att utvinna absolut mervärde till relativt mervärde.

Redan med dessa exempel blir de ”järnhårda” ekonomiska rörelselagarnas styrförmåga så otydlig och verkningsgraden så osäker, att vi måste ställa den allmänna frågan hur Marx ”lagar” ska förstås över huvud taget.

En första anledning till lagiskheten är att ordvalet redan var bestämt. Marx ärvde språkbruket tillsammans med nationalekonomins vetenskapliga apparat. Och ”ett språk är alltid överbefolkat av andra människors avsikter”, som litteraturvetaren Michael Bachtin påpekat. De tidiga nationalekonomerna hade börjat sin bana som moralfilosofer. Moralfilosofin hade sysselsatt sig mycket med att avgöra vilka ”lagar” som var tvingande naturlagar och vilka som var mänskliga lagar. För de borgliga ekonomerna var frestelsen att öka naturlagarnas omfång och minska de mänskligas nästan oemotståndlig, eftersom det gjorde det ekonomiska systemet ”naturligt”.

Marx själv använder i huvudsak logikens tankelagar och kausala (orsak-verkan) lagar.

*

Han eftersträvar att visa upp kapitalismens ”inre logik” så analytiskt som möjligt, d.v.s. så rent och fritt från komplikation det bara går. Lämnat till sig själv har ju systemet ett rörelsemönster. Marx visar till exempel att mervärdet ökar om kapitalisten kan få sin fabrik att producera så nära den socialt nödvändiga tidsåtgången för varan som möjligt. Kampen för att nå en sådan effektivitet leder till att konkurrensen mellan företagen skärps och kraven på innovationer ökar. Detta leder till att arbetarna ersätts av maskiner, som ökar kapitalets organiska sammansättning. För att bemästra kravet på större, dyrare maskinparker drivs kapitalisterna till att försöka skapa allt färre, allt större företag. På det här sättet kan det ekonomiska systemet få en egen ”logik”. Det ena ger det andra.

Men logiken har bara begränsad giltighet. Inom filosofin är logikens lagar verktyg för en följdriktig argumentering, en sorts kompass som visar vart argumenten kommer att ta vägen och vilka punkter ett resonemang kan nå. Men kompassen kan inte ensam ge några förutsägelser om vilket väderstreck som blir använt. För att vara till nytta måste kompassen kombineras med mer grundläggande premisser som till exempel kartan som ger terrängen, eller lokalkännedomen. Kartor förutsätter kartläsare; en aktör. Lokalkännedom är ett andligt fenomen och därmed upphör processen att vara uteslutande materiell och objektiv.

På ett motsvarande sätt, påpekar Gose och Paulson, är den ekonomiska logiken underordnad den historiska analysen. Den historiska analysen visar vilka förutsättningar systemets logik är beroende av.

Hit hör t.ex. uppkomsten av egendomslösa som måste sälja sig på arbetsmarknaden och kapitalister under ständigt expansionstvång. Klasskampen mellan de båda förskjuter villkoren för logiken både inom och bortom det ekonomiska systemet när de sociala styrkemätningarna modifierar logikens genomslag. Kapitalismens inre logik är lika lite allsmäktig som kompassen. Men lika informativ.

*

Den andra sortens lagar som Marx använder är kausala, orsak-verkan-lagar. Enklast förstår vi dem med en bild från curlingsporten. Ett klot skickas iväg över isen, kolliderar med motståndarnas inne i boet och deras klot stöts ut. Orsak och verkan.

Marx verkar inte vara helt bekväm med att vila sina förklaringar på orsakslagar av naturvetenskaplig typ. Han tycks föredra att använda dem som bildspråk (”med auktoriteten hos en naturlag” eller ”med strängheten hos en lag”) fast han lika ofta faller in i den tidstypiska, naturvetenskapligt färgade trallen.

Vad menas då med kausalitet? Den kan definieras som att givet vissa förutsättningar måste utvecklingen få ett bestämt resultat. En senare händelse bestäms av en tidigare. Rörelsen hos det ivägskickade curlingklotet gav definitiva, motsvarande förändringar hos det klot som låg i boet. Att korrekt kunna observera kausala samband kan ses som ett grundläggande kännetecken på vetenskapligt tänkande. Sen kan detta förhållningssätt tilldelas en vidare filosofisk mening också:

Under mellankrigstiden samlades några filosofer och vetenskapsteoretiker i den s.k. Wien-kretsen och formade tillsammans den logiska positivismen. Enligt dem, fanns det inga ”djup” inom vetenskapen, bara yta. En vetenskaplig beskrivning av ett objekt kan bara innehålla den observerbara strukturen hos studieobjektet – inte dess ”essens”. Marx förhållningssätt i Kapitalet var det rakt motsatta, hegelska. Värdet var essensen och Varan var essensens konkreta, historiska framträdandeform.

Marx reservationer mot att använda naturvetenskapliga förklaringsmodeller blir tydligare om vi dryftar svagheten hos dessa orsakslagar.

Kausala lagar har ett normalt verksamhetsfält hos förhållanden som är enskilda och elementära. Men den mänskliga historien är inte reducerbar till ”om A, alltid B”. Det finns varje gång för många, unika omständigheter. Samhället är inget laboratorium där enskildheterna kan isoleras; människorna inga curlingklot och forskaren ingår själv i studieobjektet. Kausala förklaringar har därför ett begränsat förklaringsvärde.

De kausala förklaringarna måste också – när de tvingas ut utanför laboratoriet – göra antaganden om vilken den aktiva faktorn är. Men ute i samhällslivet är det inte självklart att förändringens karaktär bestäms av det vi utnämnt till orsaken. Även hos människorna förekommer krockar som skapar rörelseenergi. Rörelseenergin från krocken kombineras med en självrörelse hos det träffade objektet, och den yttre orsaken måste inte vara den viktigaste förklaringen till varför resultatet blev vad det blev. Resultatet kan bero mer på karaktären och tillståndet hos det objekt som utsätts för yttre påverkan. Bristen hos kausala förklaringar är att ”objektet” görs passivt och förklaringen hoppar över den process som äger rum inne i objektet. Skeendet ses som en objektiv händelse utan subjektiv aktivitet, vilket blir särskilt olyckligt vid skildringar av människor som – försatta i historiska situationer – ägnar sig åt målinriktade aktiviteter under inverkan av incitament, slump och känslor.

Men Marx var klar över att historisk kausalitet var något annat än det naturvetarna analyserade. I naturprocesserna genomlider objekten de förändringar de är utsatta för (som när puppan blir till en fjäril) utan att kunna göra sig själv till subjekt. I historien kombineras det objektiva med det subjektiva. Redan Hegel hade ju skilt på Varat-i-sig och Varat-för-sig ( jämför med Marx och arbetarklassen som en klass–i–sig, respektive en klass-för–sig). Varat-i-sig är passivt och mer utsatt för kausala bestämningar, medan Varat-för-sig är reflekterande, kapabelt till självständig praktik och egenmakt.

”Självrörelse” är ju ”själva kärnan i hegelianismen”, utbrast Lenin efter att ha läst Stora logiken 1914. ”Vem hade kunnat tro det?”

Men denna tanke hade varit en bärande del i all tysk idealism ända sen 1600-talet med Gottfried Wilhelm Leibniz och hans självinitierande förändring. Det var detta Marx hade syftat på i Feuerbach-teserna när han påtalade att den aktiva sidan hade utvecklats av idealismen.

I Marx efterföljd kan vi påstå att samhällets spontana rörelsemönster alltid är påverkat av aktörernas inblandning, men interventionen kan vara allt från oavsiktlig till halvblind, över kortsiktig och till en medveten organiserad realisering av den historiska situationens inneboende möjligheter. Vid dessa tillfällen agerar aktörerna inte ”i enlighet med ” lagarna. De korsar, modifierar, böjer eller bryter samhällets rörelsemönster. Låt oss anföra ett historiskt exempel:

Redan före första världskriget stod det klart att liberalismen var en utopisk ideologi som inte fungerade i praktiken. Det visade sig inte finnas någon som helst gräns för hur djupt ner i misär som folkflertalet kunde sjunka. Huvudproblemet med detta var inte fattigdom och orättvisa, utan att de ekonomiska ”lagarna” och samhällssystemets spontana rörelsemönster blev ett hot mot arbetarklassens möjlighet att reproducera sig. Fabrikerna kunde bli utan brukbart folk. Så föddes socialpolitiken. Den förste socialpolitikern var den konservative tyske kanslern Otto von Bismarck.

Redan i sin mest blygsamma form förhäver sig socialpolitiken mot marknadens lagar. Mer ambitiöst tillämpad, som i det socialdemokratiska välfärdsbygget, kunde den erbjuda skydd mot marknadskrafterna och förstärka de stora folkklassernas deltagande i samhällslivet. Men då marknadssamhället i sig aldrig avskaffades, reproducerade det sig i stället ovanpå de lagstridiga strukturerna. Med New Public Management gjordes välfärden marknadskonform och utförsbacken startade. Exemplet visar på både möjligheterna och begränsningarna med att göra åverkan på kapitalismen.

I ett större perspektiv är socialismen inget annat än en serie medvetna ”lagbrott”. Kommunismen var i Marx teori den slutliga befrielsen från de ekonomiska lagarnas tvång.

*

Marx tillhörde i sin ungdom dem som ville ut ur filosofin, då denna hotade human- och samhällsvetenskapernas självständighet. Den filosofiska idealismen gjorde halt när den nådde fram till den politiska aktivismen. Den ville tänka, snarare än verka, söka sanning hellre än handling, föredrog formulering framför förändring.

Men Marx ville inte heller att en befriad samhällsvetenskap skulle underordna sig naturvetarnas materialism, vilket Comte och positivisterna förespråkade. Positivismen hade sin mest prunkande blomstringstid under 1850- och 60-talen när Marx arbetade med Kapitalet. Hos positivisterna styrdes samhället av lagar lika obevekliga som fysikens, inte av mänskliga viljeakter. Den sortens samhällsvetenskap gjorde aktören till ett svarslöst och passivt objekt inför yttre påverkan.

Materialismen och idealismen anlände därför till en gemensam punkt – en rörelsehämmande passivisering. Därför måste både materialism och idealism upphävas i praxis. Förbrännas i gärningen.

Läsning:

Gose, Peter & Paulson, Justin : Capital and it’s Laws of Motion: Determination, Praxis and The Human science / Natural science question. I: Reading Capital Today. Utgiven av I. Schmidt och C. Fanelli. London, 2017.

Läs gärna också en tidigare text av Rune Nilsson på denna blogg om marxismens historia: “Feuerbach och Marx”, publicerad 16 maj 2025.

Artikel publicerad 09 september, 2025.