Vänstern, alltså inte baravänsterpartiet utan den samlade vänstern till vänster om deSociala Demokraterna har haft en tuff tid trots högerns aggressivanedmontering av välfärdsstaten och trots den skenandeinternationella kapitalismens och monopolkapitalismens kris. Detborde varit skördetid men har inte blivit det.
En teori till varför skördetiden förden radikala delen av arbetarrörelsen har uteblivit kan vara att departipolitiskt obundna organisationerna inte har förmått ta överrodret och föra en diskussion som de politiska partierna inom våraled inte klarar av att föra. Partierna arbetar med vad de förväntasarbeta med, dagspolitik som handlar om kronor och ören, marginellaförändringar, visserligen till det bättre och till fromma för denklass vars intressen man företräder, men den ideologiska ochidémässiga diskussionen uteblir, analysen blir inte djupare än att” uppjustera skattesatsen i kommunen med 10 öre för att täckaden nya satsningen på en ny kommunal förskola”.
Faran vi ser är att en socialistiskanalys av världsläget uteblir. Och framförallt att analysen kommerförst efter att en ny kris har utbrutit. Analysen sker inte istiltjen mellan två kriser utan mitt i en kris och ger inte svar påhur man motverkar utvecklingen utan endast varför utvecklingenuppkommit.
De enda som kan ta tag i och hjälpaarbetarrörelsen att förstå att tolka kapitalismens kris ellerhögerextremismens frammarsch är de som har medlen och verktygen ochinte lyder under en partibeteckning utan är friståendesocialistiska organisationer med analysen inte bara som verktyg utanockså som verksamhet.
Artikel publicerad 10 augusti, 2011.