I ekonomkretsar finns det traditionellt huvudsakligen två mycket enkla mediciner, vilka oavsett läget, fast i något olika beredningar, brukar ordineras: De som arbetar måste antingen 1. arbeta mera för samma lön eller 2. med bibehållen arbetsvolym få mindre lön.

Den försöksballong som Fredrik Reinfeldt släppte förra veckan handlar denna gång om att arbeta mera. Han talade ånyo om nödvändigheten av minskad livslön, dvs av höjd pensionsålder – trots att den senare i Sverige redan är bland de tre högsta i världen. ”Frihet är insedd nödvändighet” sade visserligen en gång Friedrich Engels, och vår statsminister framställer, då det passar, det som en frihetsreform att i framtiden få ”rätt” att arbeta till 75.

Reinfeldts begrepp om frihet påminner om Biskop Tegnérs månande om friheten för unga bonddrängar att slippa folkskolan, eller om Åkarpslagens, stundtals handgripliga, värnande om ”arbetets frihet” för strejkbrytare. Och allianspressen vimlar just nu av intervjuer med lyckliga och arbetande åldringar. Men vår retoriskt mindre försigkomna pensionsmyndighet nöjer sig med att i sina oranga kuvert hota med en pensionärstillvaro i armod för den som inte vill utnyttja Reinfeldts frihetsreform, utan envisas med att gå i pension vid 65.

Vi som levde i Sverige åren redan 1960 -1990 behövde sällan frukta arbetslöshet. Vi erövrade minskad arbetstid, sänkt pensionsålder, ökad välfärd och bättre och längre utbildning via en utökad gemensam sektor. Att bejaka en diametralt motsatt utveckling betraktas nu av våra ledare som högsta förnuft och som en absolut nödvändighet. Varför de arbetande på 2000-talet, då 21% av ungdomen saknar arbete, då vi per timma producerar det dubbla mot för 30 år sedan och då kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har fördubblats, måste arbeta längre tid än förr – det måste man för att förstå vara nationalekonom. En sådan betraktar nämligen marknadsekonomi, fria kapitalrörelser över gränserna, exportberoende och konkurrenskraft gentemot utlandet – men inte längre god vård och bekymmersfri ålderdom – som naturlagar och som orubbliga krav på ett samhälle. De flesta av oss är dock inte beredda att lägga oss ner och dö vid 65 bara för marknadsekonomin strängt taget skulle föredra att vi gjorde det.

Alternativet vore att, som engelsmännen säger (men inte gör!), tänka ”utanför boxen” dvs att förorda ett ekonomiskt system som bygger på produktion av nyttigheter för folkets behov, inte på utbyte av varor på en (världs-)marknad och på finansiella spekulationer.

Artikel publicerad 17 februari, 2012.