Först ut i en pågående artikelserie om barnen i Aftonbladet skriver Karin Pettersson om det samhälle som vill slänga 13-åringar i fängelse.
Vad det ytterst är en fråga om, menar hon, är en omförhandling av synen på våra barn. Det slår mig med skoningslös kraft att vi, med regeringen i spetsen, håller på att slå oss in på en väg som äventyrar det allra heligaste.
Vi kan börja i den pågående nedmonteringen av alla klimatsatsningar värda namnet. Syftet är att bibehålla status quo, och priset är högt. En politiker som vill ställa sig bakom denna vansinnespolitik och ändå fortsätta vara människa har två val.
Det enklaste är att gå in i den fullständiga förnekelsen: en all out Trump. I den förnekelsen upphör skulden, eftersom problemet så att säga inte existerar. Men de flesta regeringsföreträdare har inte valt den vägen ännu.
Då återstår bara det att minska barnens värde. Det är ett projekt som har påbörjats och som kommer att växa för att det måste.
Som Pettersson skriver: Barn är ”växande varelser som inte utvecklats färdigt, moraliskt och kognitivt. Barn har begränsad förmåga att självreglera, kontrollera känslor, agera moraliskt och tänka långsiktigt. De kan inte fullt ut förstå och förutse konsekvenserna av sitt handlande. Barn är dessutom utan skuld till det liv de tilldelats.”
Som samhälle gör vi oss redo att slänga 13-åringar i fängelse. Vi rustar för krig som våra barn kommer få bekämpa. Vi trasar sönder all infrastruktur för folkbildning. Detta är att minska barnens värde, vare sig vi vill se det eller inte. Vi inskränker barns rätt att vara barn i dag, för att vara i linje med hur vi berövar dem en trygg framtid.
Taktiken är beprövad. Vi har lagt de senaste tio åren på att som samhälle ändra vår syn på flyktingar. Anledningen – jag går på repeat här – är att bibehålla status quo. Det har gått utmärkt bra. Vi har nu låg invandring och motståndsrösterna har marginaliserats. Men priset var högt. Jag minns mycket väl när tanken på flyktingar var tanken på människor i akut behov av hjälp. I dag, när jag väl ägnar flyktingarna en tanke, har de reducerats till en abstrakt frågeställning. En konturlös grupp någonstans bortom ett stort vatten.
Jag är plågsamt medveten om att min passivitet inte delas av alla. Likväl vill jag understryka att jag inte själv valt mina värderingsförändringar. Jag har bara släppt efter. Lite i taget har jag offrat små rudiment av tidigare övertygelser.
Och priset fortsätter stiga. Återigen för att bibehålla status quo, måste vi nu vara redo att spänna ögonen i våra barn och säga ”ditt liv är mindre värt än mitt”. Vi måste vara redo att acceptera att vi inte kommer att bekämpa de hot som har potential att fullkomligt förstöra deras liv.
Och skönjer ni nu något paradoxalt i allt det här så är det en jäkla lättnad, för det är mer som slår mig när jag läser Karin Petterssons krönika. Den hotade syn på barnen hon beskriver, den som spirar ur Astrid Lindgrens litteratur och Olof Palmes tal och Suzanne Ostens teaterföreställningar… Herregud, jag håller ju med om den! Här sitter Karin Pettersson och skriver att samhället förändras bort från det jag vill. Är det något jag bara ska acceptera om och om igen?
Nog är vi människor anpassningsbara. Men jag tror att dessa ständiga omförhandlingar av våra värderingar i samhällets tjänst skapar små rispor där själen kan sippra ut, lite åt gången. Jag tror också det förhåller sig med dessa små förluster som med vår rovdrift med planeten. Det går tills det inte går längre. Förr eller senare blir “vi kan inte ha oändlig tillväxt på en ändlig planet” lika obarmhärtigt, otvetydigt, oåterkalleligt sant som vi någonstans alltid förstått att det har varit. Likaså, när för mycket av det vi hållit för heligt försvunnit genom risporna, kommer livet bara inte kännas betydelsefullt längre.
Och möjligen låter även det som urvattnade varningsord i det allmänna förfallets tidevarv. Men jag talar om punkten där vinet inte smakar och solen inte värmer. Det högsta priset.
Artikel publicerad 26 november, 2025.