Måns Månssons filmatisering av Yarden, Kristian Lundbergs roman – en arbetsplatsskildring på en bilomlastningsplats i Malmös hamn – är ett finstämt porträtt av en krisande poet och journalist som söker sig bort från mediasfären för att försörja sig själv och sin tonårsson.
Den visades på Cinemateket (7/11) som en del av höstens tema Arbete. I början av filmen läser filmens huvudperson upp några av sina dikter i en kyrka för en handfull pensionärer. Efteråt tar han emot en bukett inplastade och redan ledsna tulpaner. Kort därpå står han och kastar sina fria exemplar av den nyutgivna diktsamlingen, de som bokhandeln/antikvariatet inte pallade ta emot – ”det är väldigt svårt med ny lyrik” – i sopnedkastet.
Han tar anställning på ett bemanningsföretag som hyr ut honom till Yarden. Först där får han det närmaste tittaren kommer ett namn: 11811. Vilket arbete som faktiskt utförs på arbetsplatsen är mer eller mindre outtalat. Vi ser männen i orange overaller med femsiffriga nummerskyltar flytta på bilar och tvätta bilar. Ibland syns ett fraktfartyg som antingen hämtar eller lämnar bilar.
Ita Zbroniec-Zajt har fotat otroligt snyggt. När godsfartyget kommer in i hamnen ser man bara en del av skrovet. Man ser symmetriska, inplastade bilar och orange luvor som sticker upp. Lagerlokaler med palmträd inpackade i cylindrar (något oklar bild dock). Den hemska personalfesten där en man spelar akustisk gitarr, sedd genom ett fönster på ett kallt och blåsigt tak i ett nattsvart Malmö! Jag kan ha lite svårt för kritiken att något är ”för snyggt”, men det är kanske på sin plats att nämna förutsättningen som finns i den litterära förlagan (även om filmen såklart vill och ska göra något annat): Hur ska man orka skriva den här boken när man jobbar på Yarden? Bokens text pekar på sig själv, resonerar om skrivandets villkor, uppstår på de premisserna. Under de tillfällen som blottar sig, i korta skrivpass där man redan från början är utmattad. Den är ofta formulerad som kärnfulla stycken, präglade av en tro som kommer till uttryck i en kristen metaforik (syndafloder och änglar osv), ibland påminner texten om dagboksinlägg, andra gånger är den scenisk och dialogtät. Frågorna om skrivandets villkor som formen sätter i gång ger liv och kraft åt boken, inte minst genom rakheten och närheten till berättarens förtvivlan. Det mesta av bokens resonemang kring arv och miljö, med berättarens psykiskt sjuka mamma som centralt motiv, har också valts bort.
Oavsett så lyckas filmatiseringen väldigt bra. Inte bara i regin. Sara Nameth, som skrivit manus, har fått till en fåordig och koncis dialog som hela tiden får mig att undra, resonera och hoppas att det ska bli på ett visst sätt. För att inte nämna humorn, sårbarheten och den mänskliga värme som finns med i nästan alla scener. Och Anders Mossling gestaltar 11811:s långsamma eroderande personlighet, hur han går från att ifrågasätta de absurda arbetsvillkoren till alltmer nedbruten och inlemmad i ledet av orangeklädda manskroppar.
Artikel publicerad 09 december, 2025.