Den här texten handlar om tröskeln mellan de levande och de döda: om hur livet fortsätter efter döden, bärande på döden; om hur döden fortsätter efter livet, bärande på livet. Den försöker att inte förråda de döda, inte förråda de levande, inte förråda de sina, inte förråda sig själv.
Mohammed Saleh Arabi föddes i Annaba i Algeriet som han fram till i år aldrig hade lämnat. En dag blev han tillfrågad av sin kusin, Hichem Merouche, konstnären som hade emigrerat till Europa, att följa med till familjegraven i Annaba. För Hichem, kusinen som lämnade Annaba, fanns det en berättelse att (åter)upptäcka och återberätta genom konsten. Denna berättelse tog form i utställningen Metaphysical Thresholds, som visades på Konsthall C tidigare i år. För Mohammed, kusinen som stannade kvar, skulle berättelsen växa fram i textform. Texten blev en del av utställningen och publiceras här.
Det här är en berättelse om när våra döda hemsöker oss med såväl synliga som dolda tecken på frånvaro i närvaron, och närvaro i frånvaron.
Endast på pappret och inför myndigheterna är jag Mohammed Saleh. Men på den plats som mina sinnen känner utan och innan, bättre än någon karta, här, är jag helt enkelt Barnbarnet; Zikou, barnbarnet. Ett namn som fäst sig vid mig, fastän källan till dess uppkomst försvunnit. Ett kvarlämnat spår efter en tid då jag var en del av en väv. En del av ett hem, ett grannskap, ett minne. ”Barnbarnet”, ett epitet och en funktion som föddes med mig här vid Annabas strand i nordöstra Algeriet. Havet, vårt hav, är en väg att vandra, snarare än en vy att betrakta. Något som hörs innan det skådas. Som förnims som doft innan det beskrivs.
Jag slog upp mina ögon i ett hem som inte hade byggts för oss. Vi tillfrågades aldrig vid utformningen av dess detaljer. Inte om tjockleken på dess väggar, som aldrig någonsin kunde hålla inne värmen, än mindre några hemligheter. Inte om höjden på dess tak, som studsade alla våra skratt, och all vår gråt, tillbaka mot oss. Inte ens om vilka sorters träd som skulle ockupera dess trädgård. Vi nöjde oss med att ta skydd i trädens skugga under våra gränslösa lekstunder, så länge tillropen från översta våningen inte nådde oss. Denna gård var min skola innan skolan. Där formades självet mitt i kollektivet.

Vårt hem byggdes av fransmännen efter deras egen smak och egna behov. Sedan gav de sig av, eller rättare sagt tvingades att ge sig av, ”så vi forcerade dörrarna och gick in”; så här berättas legenden om grundandet av vår storfamilj. Den lilla stammen vars förfäder kom från en by söder om staden. När jag blev varse om dem var de åtta söner och döttrar med egna söner och döttrar, och så min farmor. Äldst av oss. Tyngst i sin närvaro. Mest orubblig i sin auktoritet. Rotationsaxeln i vår konstellation och jämviktspunkten i vårt liv. Det var min farmor. När hon annonserade sin närvaro i grannskapet, då öppnades alla fönster och hälsningsfraserna klingade som höga visor. Så var det med alla våra far- och mormödrar. Så är det än idag.
Skoltiden var ett tänjande av både kropp och sinne. Vi drog ut i grupper för att återvända i grupper. Vi delade tallrikar, madrasser, skrivhäften och mödrar. Vi mätte tiden genom skolklockans ringningar, genom antalet gäster, genom tidpunkterna för kaffestunden. Genom ekot av böneutropen från moskén som delade bakgård och röstomfång med oss. Fem gånger om dagen. De vuxna tröttnade aldrig. De berättade och återberättade samma historier. Inte av brist på nya berättelser utan för att upprepning skyddar från förgängelse. Jag, å min sida, var övertygad om att denna ordning var evig.
Sedan, helt utan förvarning, förlorade konstellationen sin sol, rörelserna sin rytm. Farmor gick ifrån oss. Hon gick bort med en stillhet som liknade henne. Och huset? Väggarna var sig lika, likaså taket. Ljuden mattades av. Våra träffar? Mer sällsynta än våra skratt. Som om förevändningen för våra träffar hade gått förlorad. Vi tog ett steg bort, sedan fler steg, som en förberedelse inför det de vuxna längtade efter i hemlighet men förnekade öppet. Fem år och en avklarad gymnasieutbildning senare, såldes huset. Mitt hem. Vårt hem. Det var ingen dramatisk händelse. Bara en rutinåtgärd. Dokument, underskrifter, termer som ”arvslott”, ”arvskifte” och ”krav”. Det som var en hel värld hade reducerats till en siffra.
Vårt öde är inte unikt i vår stad, en stad som förbannats av det som lovat blomstring. Hus som töms på människor såsom minnet överger sina egna detaljer. Levnadssätt som knäböjer inför nödens påtryckningar och arvtagarnas skilda intressen. Tornen reser sig allt högre, horisonten töjs alltmer och havet skådas från allt snävare vinklar. Och jag själv förhåller mig, än idag, till platsen som till ett gammalt sällskap. Jag kan varken släppa taget om den, eller ta tag i den.
Förödelsen rör sig i en rytm så långsam att den knappt märks och är så omfattande att den inte går att peka ut som en enskild händelse. En hel tidsepok vi lever i, lever med. I den återfann jag skrivandet som en gammal kärlek och en ny funktion. Varje rad är ett försök att fixera det som riskerar att försvinna. Jag vet inte om det var denna kärlek som ledde in mig på journalistbanan, eller om det bara var bristen på utbildningsalternativ.
Frågan om att fara iväg överskuggar frågan om att stanna kvar. Som med alla kusiner och grannar som föregått oss. Var och en med sin egen kompass, med sin egen destination. Medan jag försöker passera genom språket innan jag passerar kroppsligt.
Tre år senare flydde jag från universitetets språk och pappershögar till lokaltidningarnas redaktioner. Laddad med en naiv övertro på ordets makt över sin egen betydelse. Jag skriver, reviderar, väntar. Bara för att upptäcka att textens kvalitet mäts i redaktionsledningens sinnesstämning. Och att hårt arbete belönas med tystnad. En ny tidningsredaktion, och ytterligare en och sedan verklighetens kalldusch. Journalistdrömmen dog i sin linda. Att trotsa en kärlek begraven. En jobbmöjlighet i parfymvärlden blev sista spiken i kistan. En kännbar förändring, ett levande yrke, något konkret, sinnligt. En erfarenhet som varade i två år, och som, inte heller den, undkom med skinnet i behåll.
”Vi kommer att förbjuda all import”. Ett diktat uppifrån. Enkelt till sitt innehåll, men med långtgående konsekvenser. Varorna försvann, butikerna gapade tomma, och kundernas begär kunde inte släckas av uppfinningsrikedomens falska kopior. Dagarna var sig lika, parfymer som förlorat förmågan att övertyga. Varje morgon låste jag upp butiksdörren, bara för att skjuta upp stängningsdags.
Vid detta vägskäl i mitt liv klev min kusin över dörrtröskeln. Hichem hade uppenbarat sig efter lång frånvaro. Hans närvaro, större än ett familjebesök. ”Flykten”, skrek jag i hans ansikte. Allt hopp, alla illusioner om att kusinen, och alla de andra återvändande, skulle ha med sig ett magiskt motgift som kunde bota hemlandets åkomma. Han brydde sig inte särskilt mycket om mitt nödrop. Han lockades mer av mina erfarenheter av den nya bransch där jag arbetade. Ett samtal som liknade en affärsuppgörelse. Hur vi båda såg en möjlighet i den andre.
”Graven är vår mötesplats ”, upprepade han gång på gång. “Plantan vårt band.”
Jag insåg att jag var hans sista anhalt idag, efter grannskapet som övergivits, huset som gått förlorat, skolan som tystnat, efter familjegraven. Han blev helt besatt av farmors grav och av plantan som omsluter den.
”Nu? Efter ett helt årtionde av frånvaro?”
”Låt oss extrahera en parfym ur den.”
Lite av hans spontanitet och glöd, och mycket av min längtan efter något som kunde bryta av mitt monotona liv, fick honom att förbise alla mina snedsteg och besvikelser. Det är sådant som glömskan fordrar. Mitt framför mig, den punkt där alla fragment av mitt liv hade samlats. Jag erkänner. Genom den uppsökte jag en flyktväg, både symboliskt och kanske även faktiskt. Jag gick med på att skapa något som inte tjänar någon materiell nödvändighet, även om det följde landets handelsregler till punkt och pricka. En helt lokal produkt. En doft av det som gått sönder och rangerats om. En doft av det som insisterar på att finnas kvar. Ett arbetsuppdrag styrt av intuition. Bortom marknadens logik. Ett band som överskrider all specialisering. Blodets band. Ett gemensamt ursprung som fortsätter att påminna om sin närvaro. Minnet är som doften: det kan inte fångas, men följer dig ständigt. Du behöver inte se det för att känna dess närvaro.
Vi stämde träff och vandrade tillsammans genom begravningsplatsen dagen därpå. Konstnären förklarade vidare: ”Graven är mötesplatsen, utan planering eller överenskommelse. Huset var det nav vi kretsade kring, idag är det doftpelargonen. En tröskel mellan de döda och de levande. Sorgearbetet tog aldrig slut; tårarna blev en omsorg: regelbunden vattning, att följa växtens tillväxt, att uppmärksamma bladens färgskiftningar, att plocka en torr gren. Doftpelargonen vakar över frånvaron, inte för att förhindra den, utan för att utvidga den. Varje böjning ner mot den var också en böjning ner mot mormor. Mot alla de som lämnat oss.”
Hur skulle jag kunna säga emot honom? Jag som stannade kvar som vittne, medan han försvann. Jag vet mycket väl vilka av de levande som inte brytt sig – varken med ett besök hos den sjuke, eller med att delta i andras glädjestunder, eller med att återgälda en skuld som åren gjort allt mer kännbar – och ändå bemödade de sig om att dyka upp här varje fredagsmorgon. Döden har en makt att tysta konflikter och få alla meningsskiljaktigheter att läggas på is.
Vi gick in på begravningsplatsen och följde besöksrutinen med dess påbjudna, noggranna koreografi. Vi såg gravar insvepta i växtlighet, ett vittnesbörd om de anhörigas frånvaro. Vi bestämde oss för att rensa dem innan vi lämnade platsen. Det behövdes varken någons tillåtelse eller någon särskild anledning. Gravar är vår portal till den gudomliga rättvisan. Vår väg bort från kalkylens arena till fullkomlig generositet: att ge bort din kropp, dina ägodelar, din frånvaro. På denna lilla jordbit förverkligas det man drömt om hela livet. Graven är garantin för en hållbar äganderätt. Det behövs inget rättfärdigande, det krävs inga inbetalningar. Livet ut – eller snarare, döden igenom. På denna lilla jordbit upphävs lagarna och alla spelregler, det som Hichem och jag fortfarande är intrasslade i.
Vi stod vid kanten av farmors grav och höll upp våra öppna handflator, likt barn som försöker fånga regnet. Vi läste ur Koranen. Sedan borstade vi bort dammet för att försäkra oss om att det vi såg inte var någon synvilla. Gravens plattor var desamma som i badrummet i vårt gamla hus. Vi höll fast vid minnet för att försäkra varandra om att de arkitektoniska detaljer som funnit sin väg till graven inte var något vi hade inbillat oss, att något faktiskt hade räddats ur förlusten, att pengarna inte lyckats sluka allt. Skärvor av huset hade återvänt för att skydda henne som en gång levt bland dem. Det var både förskräckligt och lugnande. Ett slags tyst rättvisa.
Vi grät.
Tillsammans berättar vi denna historia, tillsammans extraherar vi dess doft. Ingen av oss kan ensam göra anspråk på den. Vi kan bara närma oss den från havets båda stränder samtidigt: frånvaron som vittnar om en närvaro, och närvaron som vittnar om en frånvaro.
Hichem gav sig av. Som han alltid gör. Från andra sidan, på avstånd, tar han tillsammans med mig och sin mamma hand om plantan: han vattnar den genom telefonen och frågar efter en levande varelse som medlar i avståndet mellan oss.
En omformulering av en relation, dikterad av frånvaron. När vi skrev oftare och kontakten mellan oss blev mer regelbunden, när destilleringsprocessen fick sin rytm, inträffade det vi både fruktade och väntade på. Frågan hängde i luften: Vad skulle det göra med vår nya relation och våra förhoppningar? Gravens doftpelargon hade torkat ut. Varje gång texten fick ny mening, skyggade den undan. Vi greps av panik. Var det vårt fel? Eller bara en slump? Hade den förbrukat sin tid på jorden, som alla levande varelser gör? Eller hade den bara väntat på oss för att fullborda sin uppgift? Det fördolda har sin egen logik, hur mycket vi än låter oss tyngas ner av våra försök att finna svar. Hur kan det outgrundligas vilja bestämmas? Med ett nekande svar? Vårt arbete fortsatte.
Det är nu vinter i Annaba. Huset står kvar, huset jag hör till men som inte längre tillhör mig. Både farmor och plantan har lämnat oss, och vi hade aldrig modet att rycka upp någon av dem. De är kvar som fragmentariska resuméer, utspridda, på avstånd, i olika lägenheter. Tillökning och skingring.
Och här är jag nu. Jag organiserar mappar, bläddrar bland bladen, öppnar tomma flaskor. I väntan på våren och ett beviljat visum. Kanske kommer moderplantan, doftpelargonen, åter att blomma. En avfärd är inte ett avslut. Skulle det här bli den sista texten i mitt namn? Den sista parfymen jag framställer? Jag hade åtminstone gett mig in i erfarenheten. Inte för att ta avsked, utan för att uppfinna ett sätt att höra till. Utan att gå under i nostalgi, och utan att förråda genom att glömma.
I översättning från arabiska av Saleh Abdelaziz och Maya Abdullah
Artikel publicerad 21 november, 2026.