En introduktion till den marxistiska multiplikatorn
Guglielmo Carchedi, International Socialist Review #136, Oktober 12
Vad är keynesiansk politik?
Enligt Marx är den omedelbara orsaken till ekonomiska kriser en sjunkande genomsnittlig profitkvot (GPK)[1]. Ett ökande antal studier har visat att denna hypotes inte bara är logiskt konsistent men också stödjs av ett robust och växande empirisk material[2]. Om en sjunkande lönsamhet är orsaken till krisen kan den ekonomiska nedgången endast få ett slut genom att lönsamheten i ekonomin leds in på en väg av hållbar tillväxt. Då blir den relevanta frågan: kan en keynesiansk ekonomisk politik återställa lönsamheten i ekonomin? Kan en sådan politik få ett slut på krisen?
Till att börja med, vad är keynesiansk politik? För det första innebär det statliga åtgärder på det ekonomisk-politiska området; För det andra kan det handla om fördelningspolitiska åtgärder eller om offentliga investeringar. För det tredje bör åtgärderna finansieras av kapitalägarna och inte av löntagarna. Om det är löntagarna som finansierar åtgärderna då är det nyliberal politik. För det fjärde, då det handlar om statliga investeringar, kan de vara antingen civila (primärt i offentliga projekt som motorvägar, skolor, sjukhus, etc., i syfte att undvika att konkurrera med de privata sektorer som redan befinner sig i ekonomiska svårigheter) eller militära. Jag kommer inte här att beröra ”militär keynesianism” eftersom detta för närvarande inte är vad de keynesianska ekonomerna föreslår för att få ett slut på krisen. En del tror kanske att ett storkrig är den enda vägen ut ur depressionen. Det är ett öppet medgivande av systemets monstruösa natur. Men vad finns det då för skäl att bevara det? I vad som följer avses alltså endast keynesiansk ekonomisk politik på det civila området.
En statlig fördelningspolitik
Anta att staten aktivt driver på för en omfördelning av värden från kapitalägare till löntagare genom arbetslagstiftning, progressiv beskattning etc. Naturligtvis är det nettoresultatet av dessa åtgärder som räknas. Om staten sänker skatten på arbete men samtidigt också minskar de offentliga utgifterna för tjänster som sjukvård och utbildning, då kan effekten av löneökningen på konsumtionen neutraliseras, antingen genom att löntagarna själva får betala för dessa tjänster, eller genom att löntagarnas ökade konsumtion neutraliseras genom statens lägre utgifter för offentliga tjänster.
Låt oss sedan anta att nettolönerna (direkta, indirekta, och uppskjutna) stiger. Fler konsumtionsvaror säljs och löntagarna konsumerar mer. Detta är anledningen till att denna politik anses gynna löntagarna. Den ökade försäljningen av osålda konsumtionsvaror antas sporra produktionen av konsumtionsmedel, vilket skapar en ökad efterfrågan på produktionsmededel. En uppåtgående konjunkturcykel skulle börja. Och detta är anledningen till att denna politik också anses vara gynnsam för kapitalägarna. Både kapital och arbete blir vinnare. Detta är grunden för keynesiansk reformism, för klassamarbete.
Men leder verkligen en ökad konsumtion hos löntagarna till en ökad produktion av konsumtionsvaror och i förlängningen till en ökad produktion av produktionsvaror och därmed till ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt? Anta att vissa konsumtionsvaror är osålda. Detta är hypotesen bakom keynesiansk interventionspolitik (bristande efterfrågan). I det fallet orsakar högre löner en ökad försäljning av osålda konsumtionsvaror, inte en ökad produktion av dessa varor. Den keynesianska fördelningspolitiken misslyckas på sina egna villkor, i termer av efterfrågestyrd produktion och därmed sysselsättning och återhämtning.
Men kapitalismen blomstrar inte för att produktionen ökar utan för att profiten gör det. I samma stund som vi introducerar lönsamhetsbegreppet förändras allt. Om en kapitalist inte kan sälja det som producerats, lider hen en förlust. Om senare – på grund av högre löner – dessa varor säljs, realiseras en tidigare orealiserad vinst. Vinst och förlust tar ut varandra. Men lönsamheten faller. Beviset kräver tre steg.

Börja med den sektor som producerar konsumtionsmedel. Under den, för den keynesianska argumentationen, mest gynnsamma hypotesen konsumeras hela löneökningen (på konsumtionsvaror). Å ena sidan lider sektorn en förlust på grund av högre löner men å andra sidan kan man sälja tidigare osålda konsumtionsmedel till samma pris. Täljaren i profitkvoten förblir oförändrad. Emellertid så ökar nämnaren på grund av ökade investeringar i variabelt kapital. Löntagarnas konsumtion ökar men profitkvoten faller.
Ta därefter sektorn som producerar produktionsmedel. Dess täljare minskar (på grund avhögre löner och därmed lägre vinster) och nämnaren ökar (på grund av högre investeringar i arbetskraft). Även i denna sektor ökar löntagarnas konsumtion men profitkvoten faller.
Slutligen, de högre lönerna i sektor I (produktion av produktionsmedel) innebär en ökadefterfrågan och konsumtion av arbetarna inom denna sektor och därmed en extra vinst för sektor II (som producerar dessa konsumtionsmedel). Men de är också lika med förlusten för kapitalet i sektor I. Förlusten i sektor I och vinsten i sektor II tar ut varandra.

Täljarna i de två sektorerna återgår till det ursprungliga värdet. Emellertid har nämnarnaökat. Den genomsnittliga profitkvoten (GPK) för de två sektorerna faller. Två saker följer av detta: För det första, löner och därmed konsumtionen kan öka utan att profiten (inte GPK) faller. För det andra, produktionen ökar inte. Vad som ökar är realiserandet av tidigare producerade varor. Sammanfattningsvis betyder det att arbetskraftens konsumtion stiger men produktionen förblir densamma och GPK faller. Keynesiansk fördelningspolitik misslyckas alltså inte bara utifrån sina egna förutsättningar, produktion, men också vad gäller lönsamhet. Arbetskraftens ökade konsumtion och den förvärrade krisen är två sidor av samma mynt.
Anta nu att lönerna fortsätta att öka fram till den punkt där alla konsumtionsvaror säljs. Givetatt det finns en tillräcklig efterfrågan finns det inget behov av keynesiansk intervention. Men skulle ändå inte en ytterligare ökning av lönerna sporra till ytterligare produktion av konsumtionsvaror? Nej. Produktionen ökar endast om både lönsamheten ökar och om det finns en efterfrågan på ytterligare produktion, det vill säga om det ytterligare mervärdet både kan produceras och realiseras. Produktionen ökar inte om endast ett av dessa båda villkor är uppfyllda.
Högre löner ökar efterfrågan på konsumtionsvaror men pressar samtidigt ner vinsten. Vissa kapitalister kan besluta att öka produktionen, även om vid lägre lönsamhet. Men till slut, trots deras ansträngningar, minskar produktionen i ekonomin. Faktum är att om vinsten faller,
(a) kan mindre mervärde skapas och därmed återinvesteras och reserver investeras inte iaktiviteter vars lönsamhet fortsätter att minska och (b) till följd av högre löner kommer de svagare kapitalisterna gå i konkurs och upphöra med produktionen. Av detta följer att kapitalisterna som helhet minskar sin produktion trots ökad efterfrågan och trots deras ansträngningar att möta denna efterfrågan. Sålunda stämmer ekvationen:
högre löner = ökad konsumtion
Emellertid stämmer inte ekvationen:
ökad konsumtion = ökad produktion
Detta eftersom (a) i fallet med restförsäljning påverkar högre löner inte produktionen (endastrealiserandet av redan producerade varor gynnas) samtidigt som lönsamheten faller och (b) frånpunkten där hela produktionen har försålts, innebär högre löner minskad lönsamhet och därmedminskad produktion. Produktionen är antingen oförändrad eller minskar, men lönsamheten faller i båda fallen. Högre löner kan inte få slut på krisen utan förvärrar den. Den keynesianska medicinen är värre än sjukdomen.
Det ovanstående har belyst den grundläggande skillnaden mellan det keynesianska och marxistiskaperspektivet. I motsats till det senare, utgör inte lönsamheten en nödvändig faktor förproduktion. Det keynesianska synsättet är det inverterade orsakssambandet. Här är lönsamheten enkonsekvens av en efterfrågedriven ökad produktion, en konsekvens av ökad fysisk produktionframkallad av ökad konsumtion. I det marxistiska perspektivet är ökad produktion följden avhögre lönsamhet. De teoretiska, politiska och ideologiska konsekvenser är långtgående.
Om en ökad efterfrågan (framkallad genom högre löner) sporrade produktionen skulle ekonomin tenderar att röra sig mot en punkt där, givet en löntagarvänlig fördelningspolitik, en ökad efterfrågan och en ökad tillgång skulle mötas. Det är den punkt där tillväxt och jämvikt förenas. Detta är den konventionella ekonomins illusion. Men om ökad efterfrågan framkallad av högre löner inte stimulerar produktionen men faktiskt orsakar dess fall på grund av sjunkande lönsamhet då kan tillgång och efterfrågan inte mötas och jämvikt kan inte uppnås. För att motverka fallande lönsamhet skulle lönerna behöva öka igen. Resultatet blir en nedåtgående sekvens av icke-jämviktspunkter mellan tillgång och efterfrågan som utgör en rad stationer mot krisen. Tvärtemot det keynesianska synsättet, bidrar inte högre löner på kapitalets bekostnad till en rörelse mot jämvikt och tillväxt utan mot en rörelse mot depression och kris.
Denna slutsats är viktig för den ekonomiska politiken, eftersom det visar att en politik som syftar till att stimulera tillväxt genom omfördelning till förmån för löntagarna är dömd att misslyckas. Men denna slutsats är också viktig ur teoretisk och politisk synvinkel eftersom den avfärdar tanken att systemet, genom en lämplig fördelningspolitik, kan utvecklas mot jämvikt och tillväxt. Därmed förkastar vi också tanken om att detta system är (eller kan göras) rationellt. Borgerliga ekonomer, å andra sidan, hävdar att systemet är i eller tenderar mot jämvikt vid högre nivåer av produktion och konsumtion och att det därför är rationellt. Om så vore fallet, skulle konsekvenserna för arbetarnas kamp vara förödande eftersom kampen mot detta system skulle bli en kamp mot ett rationelltsystem och därmed en irrationell och spontanistisk kamp. Men om systemet är irrationellt, eftersom det tenderar gå mot kriser, trots keynesiansk (eller annan) politik, utgör arbetarnas kampen medveten manifestation av ekonomins objektiva rörelse mot kriser.
Alternativt kan staten genomföra en omfördelning av värde från arbete till kapital genom lönesänkningar och andra åtgärder. Detta är nyliberal (motsatsen till keynesiansk) politik.Det ska ändå kortfattat beröras här. Lönesänkningar ökar lönsamheten. Men på sammagång minskar efterfrågan på konsumtionsvaror. I detta fall minskar kapitalisterna sin produktion inte för att vinsten faller men på grund av att efterfrågan faller. Men bör inte den ökade lönsamheten återuppliva ekonomin trots lägre efterfrågan och produktion? Kan inte ökade vinster i förhållande till investerat kapital göras på en lägre produktionsnivå?
Om efterfrågan på konsumtionsvaror faller på grund av lägre löner under en kris kommer de extraprofiter som uppstår på grund av lägre löner inte att återinvesteras i denna sektor och kommer således inte stimulera till investeringar i produktionen av konsumtionsmedel.
Kapitalet kommer inte heller att överföra investeringar från sektor II till sektor I eftersom lönsamheten också kommer att vara fallande i sektor I. Extraprofiterna kommer antingen avsättas som reserver eller investeras i improduktiva sektorer (handel, finans, och spekulation) där lönsamheten är högre (men endast så länge bubblan inte spricker), eller kan komma att flyttas till länder där de kan investeras mer lönsamt. För vissa länder mer än andra, kan de komma att främja korruption, kriminalitet, och ineffektivitet (Italien är ett typiskt exempel på detta). I vilket fall som helst så kommer dessa extraprofiter inte att få fart på ekonomin igen.
Staten bidrar också till att avleda värde bort från de produktiva sektorerna. I nuläget, givet de höga nivåerna på statsskulden, används det (mer)värde som staten tillägnar sig (exempelvis genom högre beskattning) till att minska statens förluster eller för att minska det finansiella kapitalets förluster. Keynesianska ekonomer uppfattar den statligt initierade ”åtstramningspolitiken” (ett ideologiskt laddat begrepp som bör undvikas) som orsak till (fördjupningen av) krisen. I själva verket är den tillbakapressade konsumtionen (lägre löner) en konsekvens av en försämrad lönsamhet, ett försök från det privata kapitalet att via staten försöka återställa den genomsnittliga profitkvoten.
I korthet kan vi konstatera att den nyliberala politiken inte är orsaken till lågkonjunkturen (den är en konsekvens av den ekonomiska nedgången, en av de faktorer som försöker motverka den fallande profitkvoten). Men nyliberalismen kommer inte lyckas få ett slut på krisen eftersom vinsterna avleds från produktiva investeringar och inte, som keynesianska debattörer hävdar, på grund av sänkta löner som minskar konsumtionen. Dilemmat, ”åtstramning” kontra tillväxt (politiska åtgärder som betalas antingen av löntagarna eller av kapitalägarna), som ett botemedel på krisen är falskt. Varken en fördelningspolitik till stöd för löntagarna eller för kapitalet kan få ett slut på den ekonomiska lågkonjunkturen.
Figur 1: Löneandelen och den genomsnittliga profitkvoten i den produktiva sektorn
 i USA:s ekonomi 1947 – 2011
*ARP = Average rate of profit. På svenska Genomsnittlig profitkvot (GPK)
Detta diagram visar att fram till 1986 steg lönerna i förhållande till vinsterna och den genomsnittliga profitkvoten (GPK) faller, vilket överensstämmer med Marx, men inte med keynesiansk underkonsumtionsteori. Från 1987 till 2009 faller lönerna i förhållande till vinsterna ochden genomsnittliga profitkvoten (GPK) stiger vilket åter överensstämmer med Marx men inte keynesiansk underkonsumtionsteori. Varken en fördelningspolitik till förmån för löntagarna eller till stöd för kapitalet har kunnat hindra den genomsnittliga profitkvoten att falla.
Statsledda investeringar
Det starkaste argumentet för en keynesiansk politik är inte en statlig fördelningspolitik utan statligt initierade investeringar. Som regel utelämnar de författare (även marxister) som förespråkar en statlig investeringspolitik som lösning på den ekonomiska krisen en viktig punkt, nämligen vem som är tänkt att finansiera dessa investeringar (se fotnot 4 nedan). Det finns två möjligheter: En kapitalfinansierad eller en löntagarfinansierad statlig investeringspolitik. Jag kommer enbart att behandla kapitalfinansierade investeringar eftersom löntagarfinansierade investeringar inte är något som keynesianska författare brukar föreslå för att få slut på krisen.
Låt oss skilja mellan sektor I, offentlig produktion, och sektor II, den övrigaekonomin. Staten tillägnar sig mervärdet, S, från sektor II (t.ex. via skatter) och kanaliserar det till sektor I för produktion av offentliga arbeten.[3] Istället för att beskatta mervärdet kan staten tillägna sig outnyttjade resurser. Men vad kapitalet anbelangar utgör detta en förlust och därmed ett avdrag från mervärdet. Efter att ha tillägnat sig S från sektor II, betalar staten sektor I en viss profit, p, och överför resten, S-p, till sektor I för produktion av offentliga arbeten.
Beakta först effekterna för staten. Staten får offentliga arbeten utförda från sektor I till ett värde avS-p + p*, där p* är mervärdet som genereras inom sektorn I (oavsett om p* är lika med p eller ej).Sektor I realiserar sina profiter eftersom man har erhållit p från staten, medan p* tillhör staten.Hur realiserar staten S-p + p*, det totala värdet som ingår i offentliga arbeten? Under kapitalismen realiseras värde endast om och när det förvandlats till pengar genom försäljning av de bruksvärden i vilken värdet ingår. Eftersom staten inte säljer det offentligt utförda arbetet (såvida man inte privatiserar dem, men privatisering faller utanför vår nuvarande undersökning), förefaller det som att värdet förblir potentiellt värde, fångat i osålda bruksvärden. Emellertid kan värdet i offentligt utfört arbete realiseras på ett annat sätt. Deras bruksvärde konsumeras av användarna av dessa anläggningar som i utbyte mot detta måste betala i princip den del av värdet som ryms i de offentliga arbeten de konsumerar. När de offentliga arbetena är helt förbrukade, får staten S-p + p*. Staten har realiserat det potentiella värdet i de offentligt utförda arbetena genom att ta ut avgifter från kapital och löntagare för deras användning. Dessa avgifter är en indirekt minskning av löner och profiter. Staten har erhållit S+p + p*, sektor I har erhållit p, sektor II har förlorat S och den privata sektorn har förlorat S-p.
Beakta effekterna på den genomsnittliga profitkvoten (GPK). Sektor II förlorar S men sektor I vinner p. Sammanfattningsvis förlorar det privat kapitalet S-p till staten. Täljaren i GPK minskar lika mycket. Den genomsnittliga profitkvoten (GPK) faller. Men detta är inte slutet på historien. Det kapitaliserade mervärde som staten skapat, S-p, investeras i sektor I. För att avgöra vilka effekter dessa investeringar får på lönsamheten måste vi introducera vad jag valt att kalla för den marxistiska multiplikatorn.
För att producera offentliga arbeten, införskaffar Sektor I arbetskraft och produktionsmedel från andra företag i båda sektorerna. Dessa företag gör i sin tur ytterligare köp av produktionsmedlen och arbetskraft. Denna multiplikatoreffekt sprider sig i hela ekonomin. Under den mestgynnsamma hypotesen för det keynesianska argumentet är de statliga investeringarna tillräckligtstora för att först absorbera osålda varor och sedan stimulera ny produktion. Givet att de företag som är involverade i multiplikatoreffekterna har olika organisk sammansättning är tre fall möjliga.

De initiala investeringarna i sektor I, S-p, plus dominoeffekten i hela ekonomin, är sådanaatt de bildar en representativ sektion av hela ekonomin. Då är den profitkvot de genererar lika med den genomsnittliga profitkvoten för hela ekonomin. Efter att dessa investeringar är gjorda förändras inte den genomsnittliga profitkvoten. Inte heller sysselsättningen. Åtgärden misslyckas.
Alternativt upphör investeringskedjan vid en punkt där den organiska sammansättningen hos alla de investerade kapitaltyperna (inklusive de initiala) är högre än genomsnittet. Då faller den genomsnittliga profitkvoten (GPK). Sysselsättning faller också. Återigen misslyckas politiken. Anledningen till varför den högre organisk sammansättning av dettaaggregat förvärrar krisen är att de extra investeringarna främst har gått till de mesteffektiva företagen (de med högre organisk sammansättning). Genom att dessa företag kan sälja produkter med ett högre förädlingsvärde till samma pris som andra företags produkter med lägre förädlingsvärde kan de tillägna sig värdet från de senare för att småningom driva dem från marknaden därmed förvärrar krisen.
Eller det omvända fallet, där den genomsnittliga organiska sammansättningen faller som ett resultat av dessa investeringar och den genomsnittliga profitkvoten (GPK) och sysselsättningen ökar. Men i detta fall har den keynesianska politiken hjälpt de mindre effektiva företagen, de med lägre organisk sammansättning och därmed mindre effektiva, att överleva. I detta fall har politiken endast skjutit upp krisen i stället att få ett slut på den.

Notera att dessa tre möjliga utfall inte utgör politiska alternativ som kan påverkas genomstatliga åtgärder. När väl det av staten initialt tillförda kapitalet har investerats bestäms det slutliga resultatet, i termer av organisk sammansättning och genomsnittlig profitkvot, av systemets spontana utveckling. Staten kan endast påverka det första steget genom attinitiera offentliga investeringar till företag med låg organisk sammansättning. Men då, som i fallet (c) ovan, bidrar staten till ökad lönsamhet men samtidigt också till att hålla mindre effektiva företag flytande.
Men bortsett från detta är det mest sannolika utfallet en ökning av kapitalets organiska sammansättning och därmed en sjunkande genomsnittlig profitkvot eftersom varje företag som påverkas av multiplikatoreffekten tendera att köpa de material som behövs från de billigaste leverantörerna. Dessa är oftast de mest effektiva, de vars organiska sammansättning är hög i förhållande till genomsnittet. De ytterligare investeringar som följer på statens initiala investeringar kommer gå främst till dessa producenter. Kapitalets organiska sammansättning ökar och den genomsnittliga profitkvoten faller. I korthet, som ett resultat av statligt initierade investeringar antingen faller den genomsnittliga lönsamheten – eller om den stiger – kommer de mindre effektiva företagen artificiellt hållas vid liv. Krisen kommer antingen att förvärras eller skjutas upp. Och om krisen skjuts upp sker inte kapitalets självförstörelse och återhämtningen fördröjs ytterligare. I inget av fallen leder det till en ekonomisk omstart.
Förutom de begränsningar som understryks av den marxistiska multiplikatorn, står en statlig fördelnings- och/eller investeringspolitik inför ytterligare hinder. De är möjliga att genomföra när det privat kapitalet klarar att bära förlusten av mervärde (eller reserver). Men när kapitalet befinner sig i kris, när lönsamheten sjunker då blir finansieringen av dessa åtgärder betydligt mer problematisk. En statlig fördelnings- och/eller investeringspolitik är möjlig när de minst behövs och svårast att tillämpa när de behövs som bäst. Detta visar hur orealistiskt kravet på, också framfört av framstående marxister, en massiv ökning av statligt finansierade fördelnings- och/eller investeringsåtgärder som en väg ut ur krisen är i nuvarande ekonomiska situation.[4]
En del keynesianska debattörer har föreslagit att efterfrågan ska stimuleras, inte genom fördelningspolitik eller genom investeringar, men genom att öka penningmängden. Det baseras på antagandet är att den yttersta orsaken till kriser är bristande efterfrågan och att en större mängd pengar i omlopp skulle stimulera efterfrågan. Argumentet mot detta synsätt handlar inte så mycket om huruvida denna politik är inflationsdrivande (som den österrikiska skolan hävdar) eller inte. Snarare är invändningen att, genom att trycka mer pengar, ökar man värdets representation snarare än själva värdet. Ekonomin kan inte få en omstart om det producerade mervärdet i förhållande till det investerade kapitalet förblir oförändrat. Dessutom, genom att trycka och distribuera pengar omfördelas köpkraften. Men vi har sett att varken en fördelningspolitik till förmån för löntagarna eller för kapitalägarna är en väg ut ur krisen. Med uttrycket ”trycka pengar” menas oftast kreditgivning. Uppfattningen att krediter är det samma som pengar är närmast allmänt accepterat och ändå fundamentalt fel. Att skapa krediter är inte det samma som att ”skapa pengar ur ingenting”, ett absurt förslag. Av ingenting kan man inte skapa någonting. Att skapa krediter innebär endast att man skapar skuld. Så krisen skjuts endast upp till den tidpunkt då skulderna ska återbetalas.
Detta är en av anledningarna till att staten kan besluta att låna det kapital som behövs för offentliga arbeten snarare än att expropriera det från kapitalet. Men så småningom måste skulder återbetalas. Keynesianer hävdar att skulderna kan återbetalas när ekonomin fått fart igen och tillägnandet av mervärdet som krävs för att återbetala skulderna inte hotar återhämtningen. Men detta är önsketänkande. I själva verket har vi sett att de statligt finansierade investeringarna inte leder till någon ekonomisk omstart. På sin höjd kan de skjuta upp krisernas utbrott. Men om varken en arbetar- eller kapitalledd krispolitik kan förhindra krisen då måste krisen ha sin gång tills den själv skapar förutsättningar för sin lösning. Detta är kapitalförstöring. Endast när tillräckligt (föråldrat) kapital har förstörts (har gått i konkurs), kan mer effektiva produktionsenheter börja producera igen i större skala. Härav följer: om dessa politiska åtgärder – i bästa fall – skjuter upp krisen så skjuter de också upp återhämtningen. Genom att skjuta upp återhämtningen blir denna politik ett hinder, snarare än att vara en förutsättning för staten att kunna återbetala sina skulder.[5]
Tesen att en statlig fördelnings- och investeringspolitik, troligen genom statlig skuldsättning, skulle kunna leda till en hållbar återhämtning, förutsatt att det sker i tillräckligt stor skala, är inte bara teoretiskt felaktig (se ovan), men också empiriskt ogrundad. Exemplet som vanligennämns är den långa perioden av välstånd som följde efter andra världskriget, den så kallade guldåldern. Det brukar hävdas att en statlig upplåning gjorde det möjligt för den amerikanska staten för att finansiera en keynesiansk politik och därmed för att starta den långa perioden av välstånd. I själva verket minskade den amerikanska federala bruttoskulden som andel av BNP konstant under guldåldern, från 121,7% år 1946 till 37,6% år 1970. Den långa välståndsperioden berodde i själva verket på omställning, dvs. återställandet av det civila kapitalet och frigörandet av den uppdämda köpkraften efter kriget.[6]
Lärdomar för arbetarrörelsen
Ovanstående skall inte tolkas som att arbetarrörelsen bör vara likgiltig inför frågan om statsfinansierad fördelnings- och/eller investeringspolitik. Tvärtom, arbetarrörelsen bör aktivt kämpa för en sådan politik. Men denna kamp bör inte föras utifrån ett keynesianskt perspektiv men utifrån ett korrekt marxistiskt perspektiv.
Det keynesianska synsättet innebär att man ser den keynesianska politiken som ett sätt att förbättra villkoren för både arbetet och kapitalet och samtidigt motverka eller få slut på krisen. Från marxistiskt perspektiv behöver en statligt finansierad fördelnings- och/eller investeringspolitik inte vara keynesiansk, det vill säga den behöver inte bära det ideologiska innehållet kopplat till ordet, att det skulle finnas en intressegemenskap mellan de två dominerande samhällsklasserna. I det marxistiska perspektivet betonas (a) att denna politik kan förbättra arbetarnas situation men är maktlös mot kriserna; politiken kan på sin höjd skjuta upp krisen, och (b) den politiska potentialen hos dessa åtgärder om det, genom arbetarnas kamp för bättre levnads- och arbetsvillkor, uppstår och växer fram ett medvetande om att varje gång kapitalet får betala för denna politik så försvagas kapitalet både ekonomiskt och politiskt, och att arbetarklassen bör dra nytta av denna svaghet för att avkasta sig kapitalets ok.
Från ett marxistiskt perspektiv bör kampen för att förbättra arbetarnas lott och befästandet och utvecklandet av arbetarnas antagonistiska medvetande och makt genom deras kamp vara två sidor av samma mynt. Detta är reformpolitikens verkliga betydelse. Den kan inte lösa den ekonomiska krisen men den kan definitivt förbättra arbetarnas villkor och, givet rätt perspektiv, bidra till kapitalismens slut.

[1]Fallet i GPK är den omedelbara orsaken eftersom det i sig orsakas av teknisk konkurrens, det vill säga av införandet av arbetsbesparande men effektivitetshöjande ny teknik.

[2]Guglielmo Carchedi, Behind the Crisis. Marx’s dialectics of value and Knowledge, Brill, 2011 (a); Guglielmo Carchedi,“Behind and Beyond the Crisis”, International Socialism, 2011 (b), Nr. 132, sid. 121-156; Michael Roberts, A World Rate of Profit, opublicerat paper, samt litteraturen i detta paper.

[3]Detta är en förenkling. Staten tillägnar sig mervärde genom t.ex. skatter från båda sektorerna. Poängen är att sektor I får mer mervärde att investera än det förlorar till staten.

[4]Som exempelvis Alan Freeman som hävdar att: ”Om staten bara tillhandahåller de möjligheter som kapitalismen frambringat till så många människor som möjligt på lika villkor, och kliver in överallt där det privat kapitalet inte gör det, då kommer krisen att upphöra”. (Freeman, Alan, 2009, “Investing in Civilization”, MPRA). Tvärtom, krisen kommer antingen fördjupas eller senareläggas. Även Shaikh anser att offentliga investeringarna kan dra upp ekonomin ur krisen. Dessa skulle stimulera ”efterfrågan, förutsatt att människor med arbete inte sparar sina inkomster eller använda dem för att betala av skulder” (Shaikh, Anwar,2011, “The First Great Depression of the 21st Century”, Socialist Register 2011). Bortsett från det orealistiska antagandet att människor inte sparar och inte betalar av sina skulder, är detta ett säkert recept för en finansiell kris. Detta därför att bankerna är beroende av löntagarnas sparande och därför att uteblivna återbetalningar på lån i princip skulle innebära att bankerna inte skulle kunna betala tillbaka sina lån. Foster hävdar på liknande sätt att ”Teoretiskt sett kan en ökning av de offentliga utgifterna vid nuvarande tidpunkt hjälpa till att mildra nedgången och eventuellt även bidra till att återställa den ekonomiska tillväxten ”(Foster, John Bellamy, 2009, “Keynes, Capitalism and the Crisis”, intervju med Brian Ashley). Dessa och andra liknande förslag har en sak gemensamt: de befatta sig inte med frågan om vem som ska finansiera dessa förslag. Men bortsett från detta makroskopiska fel, givet att ekonomin kommer ur kriserna genom kapitalförstöring, kommer den föreslagna politiken fördröja snarare än att förhindra krisen.

[5] Det finns ingen likhet mellan denna slutsats och den österrikiska skolan. Skillnaderna är total. Bara för att nämna två: för den österrikiska skolan tenderar ekonomin, om den inte manipuleras, att röra sig mot jämvikt (snarare än mot kriser, som Marx hävdar) och statliga ingripanden är orsaken till att kriser uppstår (snarare än att vara en av många mottendenser, som Marx hävdar).

[6]Carchedi, “Behind and Beyond the Crisis”, International Socialism, 2011 (b), Nr. 132, sid. 121-156
{jcomments lock}