Det är med blandade känslor man vinkar hej då till Håkan Juholt, en partiledare som hade så mycket förväntningar på sig. Socialdemokratins kris är emellertid inte över genom att Juholt avgår. Vad socialdemokraterna behöver är en politik som svarar mot människors behov och det gör den inte idag. Fikandet efter medelklassen i storstäderna och hur socialdemokraterna i Stockholm lade det utskrattade förslaget om butler i tunnelbanan har satt ett antal spikar i kistan för den breda svenska arbetarrörelsen. Att sparka upp kistlocket kommer ta sin tid. Vad vi kan glädjas åt är att den radikala delen av arbetarrörelsen faktiskt inte någonsin blev begravd. Vi för en perifer tillvaro men vi kommer och bör ta mer plats i debatten de kommande åren.
Man kan inte påstå att socialdemokraternas kris bara är en effekt av de journalistiska drev som riktats mot partiet under de senaste året. Däremot kan man påstå att journalistkårens agerande har varit en starkt bidragande orsak till de dalande opinionssiffrorna. Särskild uppmärksamhet kan fästas vid det agerande vi sett från Lena Melin och de andra förment socialdemokratiska kommentatorer som nu varit med om att avsätta två partiledare på rad. Den borgerliga hegemonin har tagit över även A-pressen och detta har varit ett stort problem för socialdemokratin.
När det gäller socialdemokratins kris ser vi också hur denna är tydligt ideologisk. Socialdemokraterna är ett parti med ambitioner att charmera såväl medelklassen, arbetarklassen och valda delar av den idealistiskt sinnade överklassen. Ett sådant partis politik blir med nödvändighet av mellanmjölkskvalitet och alldeles för lätt för borgerliga krafter att profitera på. Detta är också det grundläggande problemet. När socialdemokratin står för ypperligt lite över huvud taget har det varit ett gyllene läge för öppet borgerliga partier, företrädesvis moderaterna och miljöpartiet.
Det finns en uppenbar skillnad på socialism och socialdemokrati, framförallt just nu. Socialdemokratin befinner sig fortfarande i 1990-talets pragmatiska inställning där klassamarbetspolitiken är ett uppenbart inslag. För oss som inte är socialdemokrater utan socialister är det uppenbart att socialdemokraternas stora problem är att man fjärmat sig från arbetarrörelsens grundläggande värderingar och blivit politikens svar på en New Public Management-hållning inom arbetarrörelsen. Denna i grunden borgerliga inställning sliter arbetarrörelsen isär på ett sätt som bara kan jämföras med det välriktade socialdemokratiska hatet mot den progressiva delen av arbetarrörelsen under 1930-talet, oavsett hur mycket Lars Ohly ville hålla armen runt Mona Sahlin i valrörelsen 2010.
Hur den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen ska ta sig ur den djupa identitetskris man idag befinner sig i återstår att se. Vad vi bör komma ihåg är att vi socialister tjänar på en stark socialdemokrati som vi kan driva på och driva åt vänster. Därför är socialdemokratins allvarliga läge ett allvarligt läge även för oss.

Artikel publicerad 21 januari, 2012.