Protesterna riktade sig mot den planerade, men folkrättsvidriga och icke FN-stödda, invasionen av Irak, Operation Iraqi Freedom kallad. Och alla som deltog hade fullständigt klart för sig att här fanns en angripare, en aggressor, och ett land som hotades av invasion och fullskaligt angreppskrig.
Tjugo år senare läser jag i den italienska tidskriften MicroMega en intressant artikel av Giovanni Scotto. Den handlar om den italienska fredsrörelsens utveckling ”från invasionen av Irak till invasionen av Ukraina”. I Italien var ju protesterna mot Irakkriget om möjligt ännu kraftigare än i vårt land. I Rom hade den stora demonstrationen i februari 2003 samlat 600 000 personer, och protesterna tystnade heller inte i och med krigets utbrott. Vem minns inte kampanjen ”Pace da tutti balconi” och alla regnbågsfärgade flaggor med ordet Pace (fred) som i flera år lyste från var och varannan balkong i Rom och andra städer?
Den italienska fredsrörelsen börjar nu, tjugo år senare, göra sig hörd igen, naturligtvis med anledning av kriget i Ukraina. Men, frågar sig Giovanni Scotto, vad är då budskapet idag? Han tycker sig nämligen inte se att krigsmotståndarnas krav riktar sig mot Moskva. Man fördömer pliktskyldigt den ryska invasionen som ett folkrättsbrott men jämställer i själva verket, i sina krav på vapenstillestånd och förhandlingar, de båda stridande parterna, alltså Ryssland och Ukraina. Man använder ordet ”fred” som ett abstrakt begrepp (utan förankring i den konkreta verkligheten) och talar finstämt om att ”välja fred, inte krig” och att ”fred är liv, krig är död”. Men i alla dessa, för det mesta säkert välmenande, formuleringar glöms det allra viktigaste ofta bort: att i detta krig finns en angripande och en angripen part och att det angripna landet har rätt till självförsvar, alltså rätt att försvara sig mot angreppet och rätt att driva ut angriparen ur sitt land. Och till det behöver man förstås vapen, militära vapen. För annars lär slutresultatet bli allt annat än fred och frihet.
Även i vissa svenska vänstermiljöer finns det röster som resonerar som de italienska fredsrörelser vilka är ämnet för denna MicroMega-artikel. Även här bortser många från att Ukraina är utsatt för ett angreppskrig, ja, man tänker i sina verklighetsfrämmande analyser och resonemang bort själva den ukrainska befolkningen och beskriver i stället kriget som ett krig mellan väst (USA/Nato) och Ryssland. Att stödja det angripna landet med vapen blir då, enligt dessa ”fredsröster”, i själva verket att stödja kriget och motarbeta freden.
Bland italienska fredsvänner kallas den ukrainske presidenten ibland för ”krigshetsare” och ”marionett”, vilket får Giovanni Scotto att fråga sig om dagens fredsrörelse helt enkelt inte tål att se ”ett folk som kämpar för den egna friheten”.
Fred är naturligtvis det vi alla önskar och eftersträvar, och det är ju någonting som – i fallet Ukraina – lätt skulle uppnås bara den ryske angriparen drog sig tillbaka. Och fredsrörelsens uppgift borde då rimligtvis vara att visa solidaritet med den ukrainska befolkningen som nu tappert och envetet kämpar för att fred åter skall råda i dess land. Ja, just solidaritet, på samma sätt som vi tidigare visat solidaritet med folken i Vietnam, Afghanistan och Irak.
För det förhåller sig ju precis som Giovanni Scotto skriver i MicroMega:
”Ukraina har inte valt kriget, det har utsatts för en aggression. Och det för inte ett krig genom ombud utan försvarar sig mot en invasionsmakt.”
– – – – – – –
2023-03-10, kl 21.20 / Efter en intensiv debatt om innehållet i denna artikel där vi nått en punkt där fortsatt diskussion inte lär leda till ytterligare fördjupning. Bloggredaktionen sätter streck i diskussionen om denna artikel. Vi tackar för intresset!
Artikel publicerad 28 februari, 2023.