Mustafa Al-Sawwaf. När Balsam Karam sa att de hade läst ungefär hälften av Namnen kunde jag inte tro mina öron, hade jag gett upp att försöka förstå och flöt bara med

Abdullah Al-Aqad. Den dagen var solen mycket stark och jag hade glömt mina solglasögon på hotellrummet. Jag kisade och mitt huvud dunkade

Said Al-Dahshan. Klarblå himmel, inte en enda fågel i den

Mohammad Abdulrahim Saleh. Mina händer svettades och jag torkade dem mot låren, sa presente, rättade till min durag

Saleem Al-Naffar. Att läsa Namnen. Att uttala Namnen. Att höra Namnen

Mohamed Samy Abd Allah Jarghoun. Jag hade precis deltagit i ett samtal på Göteborgs stadsteater som handlade om vad som händer när litteraturen hamnar på en scen. Och jag hade sagt att den då kommer tillbaka till sig själv. Men nu stod jag på torget och tre av de fyra som läste Namnen var mina lärare

Mohamed Tohamy Abd Al-Salam Al-Salhi. Balsam Karam

Ibrahim Muhamed abd-Allah Lafy. Athena Farrokhzad

Mohamed Teshren Subhy Yaghe. Sanna Ghobti

Asaad Abd Al-Nasser Asaad Shamlakh. Burcu Sahin

Anas Ibrahim Hussein Abu Shamala. Presente var det enda de bett oss säga, skaran som var samlad runt dem. De läste ett Namn och vi svarade presente

Angham Ahmed Mohamed Adwan. Dessa lärare lärde mig om den svenska litteraturens alla strömningar, fåror, falsar

Mohamed Rizq Mahmoud Sobh. Vilka tänkare, vilka poeter, jag som suttit vid deras fötter och nu kändes det som om jag gjorde det igen

Saeed Radwan Saeed Al-Taweel. Vad händer när Namnen uttalas? Vilken inverkan har ljuden på verkligheten? Är det som stenar släppta i vatten? Är det som livbojar, kastade ut? Annars: vad är relationen mellan språk och verklighet? Står det inte i skrifterna ”Vad Gud fogat samman skall människan inte skilja åt”? Vad händer när språket inte längre gör vad det säger att det ska göra? Vilket språk finns kvar att tala om? Och med vilket språk tala om språket som inte längre beter sig som ett språk? Vilka lärare –

Hisham Mohamed Rajab Al-Naqeb. De stod på torget, på torget, mina lärare som annars stod i några av vårt lands finaste institutioner och undervisade så att svetten skvätte från deras pannor

Mohamed Fayez Youssef Abu Matar. Kan språket fortfarande tjäna verkligheten? Eller har språket gått sönder?

Abd Al-Rahman Ahmed Shehab. Det var bara journalisternas namn de läste upp, inte alla de eviga andras

Ali Abd Allah Hassan Nasman. Vem är egentligen en journalist? Hur länge har det funnits journalister? Hur länge kommer det?

Salam Khalil Mohamed Mema. Mina lärare läste journalisternas Namn och blottlade på så vis språkets arkitektoniska sprickor

Youssef Maher Youssef Dawas. Värmen där. Luften. Namnen. Yrseln. Mina tankar började dra – lösa, fladdrande – och fäste sig först i ljudet från det ostämda pianot på kaféet förra veckan, ja, de tonerna började från ingenstans ljuda i mig, mjuka var de, och efter det: om jag borde ta av mig jackan och lägga den i tygkassen eller inte, om min mobil var på ljudlös, att det stack och kliade i hela min kropp och att jag inte ville börja hålla på nu, att jag borde stå still, att det tar tid att läsa ett Namn, att olika Namn tar olika lång tid

Hossam Mahmoud Hassan Mubarak. Efter att ha läst några namn lämnade mina lärare mikrofonen vidare. Jag undrade om de sagt hur många Namn de skulle läsa. Bara journalisternas i alla fall

Abd Al-Hadi Saadallah Rashad Habib. Jag har sett Athena Farrokhzad fylla flera whiteboardtavlor innan lunch

Essam Mohamed Sobhi Bahar. Jag har hört Burcu Sahin läsa från ett av Sapfos alla tusen fragment som om hon läser den noggrannaste bön

Mohamed Jamil Mohamed Abu Al-Jalil. Som om det var i går minns jag hur Balsam Karam lutade sig över bordet när hon gjorde en poäng, hon pekade i boken med ena handen och med den andra handen pekade hon på mig. Hennes armar var helt utsträckta, pekande på boken som var där och pekande på mig, rakt på mig

Mahmoud Jamal Mahmoud Abu Zarifa. Runt omkring oss steg flaggstängerna orubbligt uppåt utan att nå. Fortfarande inga fåglar, ingenting, jag såg inte ens solen trots att den var överallt, bara färg

Sameeh Abd Al-Razzaq Khamis Al-Nady. Och ljud: När Sanna Ghobti uttalade Namnet gjorde hon det med en sådan klarsynthet som övergick allt mitt förstånd. Jag ryggade tillbaka

Abd Al-Rahman Samer Abd Al-Fatah Al-Tanany. Jag förmådde inte. Kom att tänka på mannen som lät fara linklädet, när Jesus blir förråd i Getsemane, han som kom undan soldaterna naken i Markusevangeliet fjorton: Han kastade inte av sig skjortan utan kamp. Ett dragande och slitande först och jag tänkte att han nog förstod skiftningen som redan skett, att historien redan tagit ett steg, men han fastnade i någonting, en rädsla kanske, en bävan, ja han bävade

Mohamed Mohamed Abd Al-Rahman Ali. Sanna Ghobtis röst vällde in, fyllde, helt och fullständigt. Jag försökte andas

Khalil Ibrahim Ali Abu Azrah. Hon skrek inte utan det handlade om tydlighet, riktning, hon siktade. Som att hon ropade på Namnet, tog i för Namnet

Eman Gamal Ahmed Al-Aqili. Och då, mitt i all den tid som Namnet lät i, kunde jag inte tänka mig en större eftergift: bara journalisterna

Ayed Ismail Al-Najjar. Vilka lärare, på torget stod de och presenterade ljuden som fanns kvar av människorna och skärvorna som fanns kvar av språket och det absolut sista som fanns kvar av ett slags mänsklig anständighet och i detta ljus som var så bländande starkt såg de nästan ut som barn, ja faktiskt, inte nästan, utan exakt, exakt så som barn ser ut när de sjunger en sång på begravning

Hany Ibrahem Salim Al-Madhoun. I det djupaste underdjupet av deras ögon en innerlig längtan efter att det ska ta slut, detta som nu måste fortsätta till slutet

Rushdi Yahya Rushdi Al-Sarraj. De läste Iyad Tayeh Jamil Matar och vi sa presente. Iyad var fyrtioåtta år och den trettiotredje journalisten att bli mördad: siktad på och skjuten av inte en prickskytt utan en pilot, en vindstilla eftermiddag då han satt hemma hos sin åldrande mor. Det är omöjligt att veta vad de gjorde. Om de tittade på nyheterna, om de pratade med dämpade röster, om hon försökte ingjuta mod i honom, om han försökte få henne att lämna, om de kanske, utifall det under några timmar hade varit tyst i luften, hade somnat i soffan lutade mot varandra som om det är sant att också tiden, inte bara språket, till slut vänder sig in mot sig självt

Mohamed Imad Saeed Labad. Jag tuggade på kindens insida, spottade ut min snus, tittade ner på mina skor, tänkte att nästa gång får Himmelen klippa mitt hår

Mohamed Muhamed Khaled al-Shorbagy. Ett stenkast bort låg Renströmsparken som växte in i en skog som i sin tur rann ut i Johannebergsparken

Musab Mohamed Aouny Ashour. Bakom oss tornade bokmässan upp sig men det var glas. Vi stod på torget. Mina lärare och ett fyrtiotal, femtiotal, trettiotal, vad vet jag, vi stod under Gud, vi stod i vinden

Salma Hamada Mesbah Mekhaimer. Jag läste att Rushdi Yahya Rushdi Al-Serraj avbröt sin resa till Mecka och återvände till Gaza, till sin familj, sin fru och ettåriga dotter. I en artikel står det att de var tio familjemedlemmar i lägenheten och jag hinner fråga mig själv hur räknar man egentligen? innan jag kommer på att de kanske hade vänner, släktingar, kanske var man i Al-Serraj-hushållet mån om sina sociala relationer. Det kanske jämt var vänner över sedan paret fött sin dotter. Rushdi kanske hade en syster som älskade sin brorsdotter och den systern hade kanske spenderat all sin lediga tid hemma hos dem och lekte med henne och hon kanske var jättebra med sin brorsdotter, och Rushdis fru kanske var så tacksam att hon tackade Gud för det, både på morgonen och på kvällen, att just hon fått en så godhjärtad och vänlig svägerska. Rushdi återvände till lägenheten där hans familj och vänner och syster var, och bland dem, sina älskade, och så att de skulle kunna leva, förvandlades Rushdi tillsammans med merparten av deras vardagsrum till flera miljoner bitar splitter och damm

Jamal Arif Salem Al-Faqawy. Detta var övningar som knäckte kroppens lemmar

Mohamed Faiz Abd Al-Hassani. Tiden suddades långsamt ut i kanterna. De sa ett Namn och vi svarade presente

Saed Samir Mahmoud Al-Halabi. Och även om vi tiger kommer stenarna ropa

Ahmed Abd Al-Hay Abd Allah Abu Mhadi. Och mitt sinne fortsatte fladdra, i värmen, i ett Göteborg som ännu sköt på hösten, bland Namnen, när jag plötsligt slogs av ett barndomsminne: uppstoppade fåglar, endemiska till Etiopien, som hängde på en vägg

Doaa Bashir Khalil Sharaf. Jag har länge försökt skriva om fåglar och detta minne ställde mig inför frågor som jag liksom brottats med i mitt eget skrivande. Varför är det så svårt att skriva om fåglar?

Yasser Sobhi Hassan Abu Namous. Jag har skrivit om sånger som förvandlas till fåglar när de strömmar ur sjungande munnar, och jag har skrivit om duvor som bråkar om brödsmulor i sena höstkvällar, och om fåglar som lyft så unisont att folks nackar böjts och nästan knäckts när de följt fåglarnas flykt

Nazmi Saadi Nazmi Al-Nadeem. Jag försöker. Jag tycker om orden som följer av att skriva om fåglar. Vingspann, bröstteckning, dundräkt, ryttla. Och den miljö som hör fåglarna till, himlarna och alla deras hundra namn, molnen, träden, löven, vindpustarna, skönheten, den osvikliga

Huzifa Tayseer Ayesh Al-Najjar. Minnet var från min farmor och farfars gamla hus, en gul villa med vita knutar som inte finns längre, i ett skogsbryn som inte heller finns längre, en timme norr om Stockholm, nära länsgränsen till Uppsala

Emad And Al-Mahdi Zarai Al-Wahidi. Jag satt i soffan och såg på tv och fåglarna hängde på väggen och såg på mig

Majed Ahmed Hashem Kashko. Den Gulstrupiga Siskan (ett språng)

Iyad Tayeh Jamil Matar. Abaysporrhönan

Majd Fadl Mohamed Arandas. Den Svartgumpade astrilden (lugn)

Mohamed Salem Salama Abu Hatab. Höglandsfrankolinen som ger ifrån sig tre korta rop efter varandra innan den lyfter med ett högt skri

Haitham Shareef Hamdy Harara. Mina lärares olika dialekter. Jag skiftade min kroppsvikt, sträckte på mig

Yahya Omar Amer Abu Manea. Jag slår emot det som mot en klippvägg: Det här är bara journalisterna

Mohamed Ghanam Tawfiq Al-Jaja. Den palestinske författaren Atef Abu Saif skriver: ”Det finns en saga som förloras och en saga som ännu inte begynt. De fyra barnen som när de spelade fotboll på stranden slets isär av militärflygplanen var inte siffran ’FYRA’. De var fyra berättelser. Fyra liv. Kawareh-familjen – från Khan Younis, som njöt av en måltid på taket av deras hus, i månljuset, när en drönare bestämde sig för att förhindra det – de var inte bara ’SEX’. De var sex oändligt rika, oändligt okända berättelser som avslutades när en missil föll från en drönare och slet isär deras kroppar. Sex romaner som varken Mahfouz, Dickens eller Márquez kunde skrivit på ett tillfredsställande vis. Romaner som skulle behövt ett mirakel, ett geni, för att hitta strukturen och poesin de förtjänade.”

Mohamed Abu Hasira. Levande andedräkter, en måltid på taket. Bara den oljeblanka himmelen och sedan morgon, morgondag

Ahmed Mahmoud Mohamed Al-Qara. Morgontidning

Yaqoub Annan Mohamed Al-Borsh. Vad är det med språket som tillåter att detta händer, vad gör att det släpper greppet om och glider ifrån?

Ahmed Amin Radwan Fatima. Ryck ut min tunga, ge mig en ny, ge mig ditt språk, ge mig det okända

Musa Al-Borsh. I Ixelles börjar Mio samla på fågelfjädrar. Johannes Anyuru skriver: ”Han tittade upp i ljuset, och en underlig fågel cirklade ner ur himlen, inte för att äta av skräpet utan för att sätta sig alldeles bredvid honom. En svart fågel, stor som en mås. Hette det korp? Det var inte en korp. Den grova näbben fick honom att tänka på en spjutspets av sån där svart sten som de använde förr i tiden. På stentiden.” Denna händelse fullständigt omvälver Mios liv. Han blir förtrollad. Några sidor senare står det: ”En vingpenna dalade neråt över bilvägen, dansade i vinden, rakt in i Mios hand. Svart. Han snurrade den mellan fingrarna, lyfte blicken men såg ingen fågel.”

Mahmoud Sami Hassan Matar. Mio spenderar till slut alla sina pengar på att beställa hem dyra, sällsynta fjädrar från internet. Fågeln är återkommande i Anyurus texter. Händer som ber liknas vid fjärilsvingar; änglarna är ständigt närvarande. Till och med ett enkelt minne av att kupa händerna ”för att dricka ur kranen borta vid gymnastiksalen” framkallar det mest förtvivlade: ”Vad för sorts varelse är människan egentligen?” Allt handlar om fåglar, om det bevingade

Abd Al-Halem Awad. Det flak av himmel som var ovan oss på torget var ett enda blått långt brett djup

Mustafa Hosni Mahmoud Sawaf. En upphöjd stämning. Tänk ett fotografi. Svartvitt. En trädgård, prunkande, bjärt och i hörnet en kråka under lager av dagrar

Amr Salah Abu Hayyah. Uppträder genom ljusets skikt

Bilal Jadallah Hassan Salem. Ett språks trassliga samhörighet med det rumsliga, det tredimensionella, det materiella, det själsliga

Amal Hassan Ahmed Zuhd. Multikopter, quadkopter, hexakopter, oktokopter. Inte fåglarna, till och med

Hassouna Yasser Hassouna Salem. Det är inte sånger längre, som flyter ut ur vår tid

Alaa Al-Dine Atef Al-Nimr. Det är en avgrund, låt mig beröras, bli tagen, visa mig din väg, Herre, led mig

Ayat Omar Khadoura. Tiden. De fyra passade mikrofonen mellan sig. Sidorna de läste från var en vanlig bunt A4-papper häftade i det övre vänstra hörnet. Tiden det tog. Jag undrade om de någon gång råkade läsa samma sida två gånger. Vindpustar tog tag i det de fick tag i, hår, röster, mantlar, innan de försvann in bland skuggorna

Khamis Samer Khames. Jag undrade om de läste Namnen i bokstavsordning eller kronologisk ordning, efter död eller efter födsel. Eller efter yrke? Journalisterna först och sedan fotograferna? Räknades fotograferna?

Salem Deeb. I vår tid, vem är en journalist? Någon som samlar, bearbetar och presenterar information? I listan över synonymer till journalist finns både ordet pennskaft och sanningssökare

Mohamed Nabil Al-Zaq. Sanningssökande människor släckts, presente

Assem Adly Al-Barash. Underdjup, varje Namn

Gamal Mohamed Haniyah. Och språket bråkar. Det faller ur mig. När jag plockar upp det är det inte levande. Det vänder sig in mot sig självt när jag skriver, när jag pratar, till och med när jag tänker

Mahmoud Mashtahe. Det trasar sönder. Vem ska vara mitt vittne? Är språket mitt vittne eller är jag språkets?

Mohamed Moin Mahmoud Ayyash. Nej, det är inte sånger längre, som flyter ut ur vår tid

Mustafa Kamal Abd Al-Qader Bakir. En logisk och informationsteoretisk värld. En matematikmaskin. Kyla och helvete

Huzaifa Samir Lulu. Tiden det tog att läsa dessa mördade palestinska journalisters namn fick mig att tänka på öknarna kring Lalibela, eller dalen Mina, sådana platser, de yppersta av ogenomträngliga mysterium: Strukturerna som krävs för att ens drömma om att vistas i närheten av den som är bortom, den som är osmältbar

Nader Mahmoud Al-Nazli. Det var omtumlande. Mina ben skakade. Min rygg värkte

Abd Allah Darwish. Tiden fylldes över

Adham Hassouna. Vi stod helt stilla både i tiden och rummet medan allt annat rörde sig. Spårvagnarna gnisslade och väsnades

Montaser Mustafa Al-Sawaf. Någonting oavlåtligt, någonting ömtåligt, någonting utsiktslöst

Mohamed Amer Faraj Allah. Sannas röst igen, trängde genom kött och ljus. Ropade. Presente

Marwan Mustafa Al-Sawaf. Om det är så att mina lärare suttit runt ett bord och tänkt att kanske, bara kanske, om vi denna gång, bara denna gång, just denna dag, just denna plats, kanske, om vi bara lyfter fram journalisterna, inte de andra, bara journalisterna, kanske då, möjligtvis, den minsta gnista

Hassan Abd Al-Fattah Farag Allah. Tyngre och tyngre, bittrare och bittrare, hur språket har känts på min tunga så jag tog en paus, en tyst minut som varade flera år men ordet presente rosslade genom mig om och om igen

Shaima Zayed Khamis Al-Jazzar. Fåglarnas avlägsna revande vingtag över dälden närma sig

Abd Al-Hamed Soliman Salem Al-Qarinawi. Annie Dillard skriver: ”Tiden är det bleka mellan evighetens rader, liksom öarna mellan havets. Vi har mindre tid än vi anade och den tiden är bärande och kluven, lysande och kastad och vild”, men här, när mina lärare läser, när tiden sväller och hela universum får plats i ett namn vet jag inte om det är så att vi har mindre tid än vi anade. Vi kanske har hur mycket tid som helst. Eller så mycket tid som det finns. All tid som är kvar. Om synden ändå redan begåtts. Om till och med änglarna, som Walter Benjamin skriver: ”skulle vilja stanna, väcka de döda och göra helt det som blivit sönderslaget”, men inte kan

Mahmoud Mohamed Ahmed Salem. Jag är en poet men önskar jag vore en dansare. I en av Khalil Gibrans berättelser har en dansare själen i hela sin kropp. På grund av att själen fyller ut, strålar genom allt, kan dansaren också ta plats i rumtiden på ett annat sätt än sångerskan, vars själ bor i strupen, och jonglören, vars själ bor i händerna. Skillnaden är överraskande: Kroppen kan böjas på de mest förbluffade sätt. Jag önskar därför att min kropp var en dikt. Jag önskar att jag kunde kasta min kropp upp emot världsalltet, ”träda i förhållande till verkligheten” som Birgitta Trotzig uttrycker det, ”gå in i den, krossas, krossas till slam, försvinna och ständigt försvinna mer”

Hamada Mohamd Waleed Al-Yaziji. Vad var det mina lärare försökte säga mig? Jag stod bländad kvar, blickstilla, alltså verkligen inte som en dansare. Fjättrad till ljudet av ännu ett Namn

Salem Mustafa Al-Naffar. Och detta hisnande efter presente, denna ouppfyllda väntan

Doaa Sanad Mahmoud Al-Jabour. ”Seraferna föds ur en flod av eld som strömmar fram, fram under Guds tron. De är, enligt Dionysios Areopagita, endast vingar, för de har, som Jesaja sa, var och en sex vingar, och med två av dem betäcker de sina ögon. De rör sig oupphörligen mot Gud, prisar honom oupphörligen, ropar Helig, helig, helig … men enligt en del skrifter kan de bara sjunga det första ”Helig” innan intensiteten i deras kärlek antänder dem igen och upplöser dem igen, oavbrutet, i lågor”

Ola Ata Allah. Ljudsystemet la plötsligt av men rösten som läste Namnet blev starkare, trots att det knappt hördes. Jag vet inte hur. Jag vet inte vem. Det fanns närvarande i luften krafter som var bortom mig. Det är så mycket som är svårt att förklara. Hur saker händer, varför de händer. Språket fungerar inte som det borde men händelsekedjan var sådan att ljudsystemet slutade fungera, ett Namn ropades ut i luften men Namnet fångades upp av en vind, Namnet höll på att blåsa iväg och församlingen utstötte lockrop

Hossam Omar Mahmoud Ammar. Presente

Mohamed Aref Abu Samra. Presente

Ali Kedr Khaled Ashour. Presente

Nermin Qawas. Presente, och när ljudsystemet började fungera var allting som vanligt igen

Ahmed Hamdi Abu Absa. På tåget hade jag sett genom fönstret en säkert femtusen individer stor fågelflock lyfta alldeles unisont från ängen de slagit sig ned på för att vila och återhämta sig. De lyfte för att någonting skrämt dem och de lyfte rätt in i och beblandades i några oroliga slunganden fram och åter i himlen med en flyttflock av vad jag tror var grågäss på väg söderut, bara en handfull, en familj

Hanan Bassam Abd Al-Hameed Ayad. På hotellfrukosten såg vi på Morgonsoffan där de hade ett inslag om olika drönare. En helt vanlig journalist ställde helt vanliga frågor till en helt vanlig man som visade upp fyra eller fem stycken helt vanliga drönare. Det var som första gången jag hörde en svordom på tv. Den vanliga mannen höll upp de olika storlekarna och sa ”här är kameran”, och ”här sätter vi explosiverna, men drönarpiloten, som det nu kallas, kan sitta hela vägen borta i Västerås”, och programledarna sa ”wow”

Abd Al-Karim Mohamed Odah.

Samer Khalil Salman Abudaqa. Finns det bland människor hejd?

Mohamed Nasr Kamel Abu Huwaidi. Även fåglarna? De om vilka Göran Sonnevi skriver: ”Tornsvalorna blixtra förbi utanför fönstren / Som rörde de vid mitt ansikte”. Och i en annan dikt: ”Svalornas geometris linjer korsar varandra, i sin olikhet.” Och i en annan dikt: ”Jag tänkte på tranornas torn, i termiken över Bosporen vid Gyllene hornet / Hur de stora fåglarna där virvlade, allt flera”

Rami Hisham Mohamed Beder. Alla smärtor jag lyfts upp ur

Assem Kamal Sobhi Musa. På torget stod mina lärare och inom mig lösryckta rader poesi

Haneen Ali Hassan Al-Qatshan. De läste Namn efter Namn efter Namn efter Namn efter Namn

Abd Allah Alwan. Tvinnade svindlande presente

Adel Ahmed Mohamed Zoroub. Någonting ruckades

Alaa Suleiman Hamad Abu Muammar. Mahmoud Darwish skriver: ”Jag har en miljon näktergalar / På grenarna i mitt hjärta”

Mohamed Younis Saleh Al-Zaytouna. ”Det sägs,” skriver Zuheir Abu Shayeb, ”att fåglarna bar hans blod till hans älskade kusiner” i dikten där hela himmelen på slutet sprids ut för att han ska få plats att ligga i den

Mohamed Abd Al-Khaleq Al-Aff. Språket är stilla i Broderier, lika stilla som den boken igenom pågående förhandlingen mellan människa och fågel, fågel och människa

Ahmed Maher Ahmed Khair El-Din. Förutom de luftiga sidorna där varje strof ser ut som kluster av fåglar, voljärer, ryttlande tornfalkar, utspelar sig förhandlingen också i gränsbilder som dessa: ”När du äntligen kommit hem från jobbet, lägger jag min hand, under din kind,” och, ”Drar fingrar över broderier, rör sig som tid … döttrarna är överallt, utspridda,” och, ”färdvägar, lapptäcke, sida vid sida, den asymmetriska kärleken,” och, ”kvinnorna i kvarteret, plockar hennes saker, delar mellan sig,” och, ”minaretens högtalarfunktion, kvinnor som samlar, på vardagsrumsgolvet för predikan, tvagning av armbågar, fötter”

Mohamed Ahmed Mahmoud Khair El-Din. Hela fulländade livscykler levs ut på den här gränsen, ”bland meterlånga gardiner … skira överkast, persikofärgat silke.” En hand lyfts mot gryningsljuset för att i nästa rad blötlägga tebladen för i nästa rad, som är den sista, gå och lägga sig igen, vingtag

Jabr Mahmoud Jabr Abu Hadros. Det är som att Sahin i ena handen väger människan, och i andra handen väger fågeln. Håller upp dem i ljuset och studerar dem, jämför dem, för försiktigt sina händer närmare varandra och det som händer är fascinerande. Människors ryggar och skuldror blir platser varifrån vingar kunnat växa. De beskrivs som ytor för sårbarhet. Ryggkotor blir radband, ryggar täcks under sidenöverkast, ryggar bär och ryggar svalnar och i drömlika tillstånd flätas händer som skulle kunnat flaxa samman

Nermin Nasr Abd Al-Wahab Haboush. En dikt står ut i denna läsning. Det andra ordet i dikten på sida 65 är ”fjärilsägg”. Den andra raden börjar sedan med ”när larven är fullvuxen” – det betyder att ett fjärilsägg blev en fjärilslarv och en fjärilslarv med ambitioner om att bli fjäril – för det är väl fjäril som är den vuxna potentialen av en fjärilslarv? – på bara en radbrytning, samtidigt som vuxenheten omförhandlats, blivit fullvuxen. Det går så snabbt att jag läser flera gånger men det är så. De sista två raderna bestämmer det: ”om en larv blir oroad, slutar den spinna och dör snart”. Inga vingar, aldrig vingar

Akram Ahmed Khalil Al-Shafii. Det var länge sedan Athena Farrokhzad var tvungen, stämmer det? Har jag inte hört dig säga att den där första silvriga boken liksom exploderade ut ur dig och du skrev: ”Tala det språk som väcker liv i maskinen.” Jag har alltid undrat, sa din bror så på riktigt? Menade han det? Var det i ett bråk? Skrek han det mot dig eller var det ömsint? Var det senare när du satt på ditt rum som du krafsade ner det i ett anteckningsblock eller rann det bara ur dig en dag när du promenerade runt i en dikt?

Hamza Wael Hamdan Dahdouh. Finns det ett sådant språk kvar, som väcker de döda?

Mustafa Saeed Zohdi Thuraya. En mystiker ska ha sagt att inuti deras sömn drömmer fjärilar om oss

Ali Salem Abu Ajwa. Att tiden än kan vara så kort och än kan vara så lång, den bredde ut sig där framför mig på samma sätt som den gör under en gudstjänst, då själva orden tar form i rummet och det blir trångt och varmt och man kollar sig runt för att be någon öppna ett fönster

Abd Allah Iyad Alabd Baris. Klarar vårt språk av något så enkelt som storheten i ett Namn? Håller det?

Mohamed Mesbah Abu Dayer. Varje enskilt Namn är uppbyggt av flera beståndsdelar. Ljud och symboler som pekar genom, bortåt, mot andra konstellationer

Heba Fouad Al-Abadla. Många fågelarter flyger i flock och i mönster som länge trollbundit människan: Gässen flyger i en kilformation, tranor och många sjöfåglar flyger i en sned formation som kallas echelondan, det finns skock, det finns svärm, det finns flockmoln, och alltid är allting vackert, koordinerat. Starar bildar till exempel spektakulära formationer som kallas murmurationer, hypnotiska kluster av tiotusentals individer i luften

Ahmed Naeem Hussein Beder. Den palestinska namnuppbyggnaden liknar den etiopiska och kan jämföras vid en kedja och dess länkar. Ett barn ges ett förnamn, som följs av faderns förnamn, som följs av farfaderns förnamn, egentligen i evinnerlighet, bakåt. Enligt den logiken kan man säga att ett namn bara förstås i relation till tidigare generationer. Eller att ett namn bara förstås innanför ramen för andra liv. Jag heter Bereket

Fouad Ahmed Mohsen Abu Khammash. Daniel

Sherif Nafez Mustafa Okasha. Hailemariam

Muhamed Jamal Sobhi Al-Thalathiini. Negatu

Yazan Emad Al-Zwaidi. Fenta

Wael Rajab Abu Fununa. Dibaijo

Karam Ahmed Atta Abu Ajem. Mulato

Iyad Ahmed Salman Al-Rawag. Mogess

Mohamed Abd Al-Fattah Rashed Atallah. Asserat

Essam Haider Hashem Al-Lulu. Kenge, på min fars sida

Zaher Zaher Mohamed Al-Afghani. Daniel, min far, man kan säga att han som spädbarn fick en dröm, och i den drömmen fick han ett val, och i stället för guldet valde han visheten och därför är han nu vänsterhänt. Daniel träffade min mamma i skolan. Hon tyckte han var miskiin men han säger att han var snygg. Och han är snygg. En sådan tyst tanke som far genom mig när jag sitter mittemot honom. Att han är vacker liksom. Fortfarande. Ju äldre han blir, som att vishet är ett balsam.

Nafez Muhareb Mahmoud Hamdan. Min far har en syster som heter Aster och Aster har alltid varit min favorit. Hon gav mig Fugees när jag var liten. D’Angelo. Hon hade rest världen runt. Jag sov över hos henne och hon lyssnade på mina berättelser med stora ögon. Och sen födde Aster Mira och Mira sov över hos mig och vi lyssnade på Odd Future och Mac Miller och jag lyssnade på hennes berättelser med stora ögon ända tills hon togs ifrån oss

Yasser Mamdouh Youssef Al-Fadi. På slutet hängde det papperssvalor över Miras sjukhussäng. Jag minns inte om det var en kollega till Aster eller en annan förälder på sjukhuset till ett annat sjukt barn som gett henne dem, men de skulle ha läkande effekter

Mutaz Mustafa Al-Ghafri. Vi fick säga hejdå till Mira. Vi sa ”jag älskar dig” och hon sa ”jag älskar dig”

Mohamed Raslan Rashad Shanioura. Vi sa ”jag älskar dig” och hon tryckte våra händer. Vi sa ”jag älskar dig” och hon blinkade två gånger,.Vi sa ”jag älskar dig,” och hon var tyst. Vi sa ”jag älskar dig,” och hon var tyst. Vi sa ”jag älskar dig,” och hon var tyst. Sedan stillhet, efter pust, och sedan blev hon evig

Zaid Muhamed Zayed Abu Zayed. Och det återstår att se vad som händer med oss

Mussab Mohamed Zayed Abu Zayed. Min mor heter Melishew eftersom det var bestämt från början vad hennes liv skulle tjäna för syfte i världen, liksom alla från hennes ätt. Hon har tolv syskon och hennes äldsta syster heter Masreshaw, det betyder Hon som hjälper oss att glömma, och den vi ska glömma är hon som kom innan henne

Mohamed Khadr Ahmed Salma. Hon som hjälper oss att glömma har fem barn, mina kusiner, Bizuneh, Tigist, Yawkal, Semere och Selam. Och Bizuneh har två barn och Tigist har tre barn och Selam har ett barn

Rizq Muhamed Ghazi Al-Gharabli. Min mor har tolv syskon till. När jag försöker räkna ihop alla mina mina morbröder och mostrar, mina kusiner och kusinbarn tappar jag räkningen innan jag nått till min morbror Henok som, efter att militären kom om natten, efter samtalet han fick, efter att han förstått att det var på grund av Guds oefterhärmliga beskydd som han befann sig på en annan plats, efter att han gått ned på knä och gråtit ut sitt hjärta på en trottoar långt ifrån allt, i mitt tidiga tonår kom och bodde hos oss

Mohamed Rashad Rushdi Al-Reffy. Pappas kontor. Madrass på golvet. Hjälpte till med hushållssysslorna

Abd Al-Rahman Ali Mohamed Saimah. Om nätterna satt vi uppe, jag ställde frågor och han svarade undvikande

Mahmoud Emad Atiyah Esa. Många år tidigare hade jag sett honom hämta en silvrig nia ur Range Roverns handfack, Henok, oräknelig, nu council flat i Camden och jobbar bygg

Abd Al-Wahab Aouny Hamed Abu Oun. Eftersom språket gått sönder vet jag inte vilka jämförelser jag har kvar att göra. Vad kan människor fortfarande liknas vid? Ljuskäglor? Böner? Olivträd? Strilar? Tårar? En grupp av fem tårar ställde sig skrattande på rullbandet och påbörjade en långsam nedstigning till underjorden

Mustafa Khedr Abd Bahr. Är det meningen att vara såsom det är? Att användandet av språket är som att ställa sig vid sin egen avgrund? Liksom hur långt ut vågar jag gå? Vad mer finns i ett Namn? Hur högt kan jag ropa det?

Mohamed Adel Said Abu Skheel. Jag såg mig runt på torget och det kändes som att jag stod i det första jag strukit under av det första jag läst av Balsam Karam. I en berättelse där folk lyfter sina blickar inte mot fåglar utan snaror skrev hon: ”Överallt fortfarande försommar och jasminträden lika mycket jasminträd nu som innan och på himmelen ett strål av blågrönt och varje gryning hädanefter förknippad med det här”

Mohamed Al-Said Ismail Abu Skheel. Det gick inte att stå still och jag bannade mig själv för att ha glömt mina solglasögon. Jag försökte fokusera på Namnen, jag försökte fokusera på att säga presente. Jag undrade igen om de inte råkat läsa en av sidorna två gånger

Tareq Al-Said Ismail Abu Skheel. Vad har de gjort, mina lärare, med tiden? Hur länge hade vi stått där?

Amenah Mahmoud Hassan Hommid. ”Nu”, sa Balsam, ”har vi läst ungefär hälften av namnen.” Hon tog en paus och tittade ner i sina papper. Vinden var där men den kanske var någonting annat. Balsams röst var sprucken och låg under den nästan trokeiska rytm som nästa namn hade innan hon lämnade över mikrofonen, eller föll mikrofonen ur hennes hand och Athena Farrokhzad fångade upp den?

Mohamed Bassam Ahmed Al-Gamal. Jag tror inte hon hann läsa klart sina tio Namn, vilket betydde att Athena skulle behöva läsa fler för att de skulle komma i fas. Om det nu var så att de läste tio namn var. Eller femton. Tjugo? Det är en sak att lyssna på alla Namnen, en annan att uttala dem. Jag undrade hur många Namn jag skulle kunna läsa. Hur det kändes i munnen. Om det på något sätt fanns kvar något tungt även efter att de längsta vokalerna lämnat munnen? Eller är det konsonanterna som hänger kvar, liksom beskt? Kanske skulle Athena också böjas under tyngden och lämna över fler Namn till Sanna? Kanske skulle Sanna också böjas under tyngden och lämna över fler Namn till Burcu?

Ayman Mohamed Abd Allah Al-Garabawy. Skulle det fortsätta såhär, Namn efter Namn efter Namn till utmattning? Hade de tillgång till vatten?

Salem Hassani Salem Abu Toyou.

Mustafa Hatem Ayyad.

Baha Rouhi Mahmoud Okasha. Denna gång bara journalisternas namn

Hael Deeb Al-Najjar. Förra gången vattnet, nästa gång elden

Manmoud Mohamed Jahjouh.

Abd Allah Ahmed Youssef Al Gamal.

Ahlam Ezzat Mosad Al-Batanigi. Bröd & Rosor & Vatten &

Mamoud Eyad Ibrahim Qassem.

Saleem Mohsen Saleem Al-Sharfa.

Mohamed Mahmoud Sadde Madoukh. Herre, jag såg på fåglarna: De sår inte, de skördar inte, de samlar inte i lador

Amjad Abd Al-Rahman Abd Al-Kader Jahjouh. Jag vill skriva om fåglar men när jag försöker formulera varför kommer jag inte längre än till att det har att göra med den noggrannhet med vilken de rör sig, trots hur de far runt

Wafaa Khalid Shehdah Abu Dabaan. Scenen där några duvor, en höstkväll i närtid, i en stad och det är efter jobbet, bråkar om brödbitar har varit svår för mig att skriva. Jag vill i samma scen ha en äldre och böjd kvinna som med hjälp av en rullator mödosamt flyttar sig en papperskorg i taget. En ögonblicksbild. På ett torg. I det overkliga ljuset från gatlyktor och skyltfönster. Men brödbitarna måste komma någonstans ifrån, och det kan inte vara från henne. Det är ett av mina problem. Brödet

Rizq Bassem Rizq Abu Shakian. Det andra problemet är duvornas bråk. Hur ska jag skriva fram det? Efter att ha läst om sånglärkans himmelsdans, hur den samtidigt sjunger och i spiraler stiger upp, upp, uppåt, in i molnen, för att därifrån sedan vända tillbaka och följa samma luftlinjer som tog den upp ned, och också när den faller faller den sjungande, har jag skrivit otaliga försök att efterhärma den rörelsen utan att lyckas

Mohamed Manhal Abu Armanah. Faller i sång, det är så vackert. För vackert

Mohamed Abd Allah Meshmesh. Så noggrant

Mohamed Saeed Abd Al-Rahman Jasser. Nya arter på himmelen sliter kroppar i stycken på jorden

Motassem Mahmoud Abd Al-Rahman Ghourab. Framdrömda, kullstjälpta, presente

Haider Ibrahim Al-Masdar. Rester av drömmar. Hur ska jag skriva om fåglar?

Mohamed Majid Ismail Abu Daqah. Likt kropparna är ”ordet brutet i stycken”, ropar? vädjar? sörjer? Birgitta Trotzig, ”skingrat i millionfalldigt skimrande”, fortsätter hon, ”kväljande, entonig mångfald”. Det enda som finns kvar är en tystnad som går ”genom allt levande … genom alla tillfälliga känslorörelser, känsloskymningar: avgrunden av tystnad. Den oerhörda frånvarons stentunga slutenhet”

Ismail Maher Khemais Al-Ghoul.

Rami Eyad Shaban Al-Refy. Morgongrus, fjäll, och förlåt oss våra skulder

Mohamed Esa Mohamed Abu Saadah. Anyuru skriver: ”En fågel skrek någonstans. Det lät så mänskligt, som ett barn som får handen bränd mot en spisplatta – bara en mås som vacklade bort i vinden.” På det sättet känner jag mig gammal, att det är de enklaste raderna som får mig att lägga ner en bok och länge titta ut genom fönstret – bara ett oskyldigt varandes skri mitt i uppenbarelsen och hågkomsten av ett annat

Tameem Ahmed Mohamed Abu Mammar. De heliga berättelserna jag växte upp med är fyllda av fåglar. När en av profeterna var på flykt från kungen kom korparna ”med bröd och kött om morgonen och med bröd och kött om aftonen”. I en annan berättelse står en ängel ”inne i solen” och ropar ”med stark röst till alla fåglar som flyger mitt på himmelen”. Allting kan beskrivas genom att se på fågeln. Det står att människors härlighet kan ”flyga bort som en fågel”. Det finns en passage där helighet beskrivs som tillståndet då människan genomgår en närmast fysisk förvandling och får vingar: ”lyfter sina händer mot heliga platser”

Abd Allah Maher Ahmed Alsossi. En uppstigning, ett skri

Ibrahim Marawan Salem Mohareb. Till och med ”fåglarna på himmelen känner sina tider” sa den helige

Hamza Abd Al-Rahman Mustafa Martage. Och Abdeljawad Omar sa att det som händer är ”ett försök att släcka ner mening”

Hossam Manal Sadi Al-Dabakah.

Ali Nayef Hassan Taimah. Inom mig bad jag: Rör min tunga med ditt finger

Mohamed Abd Al-Fattah Nazmy Abd Rabbeh. Rör min tunga med ditt finger

Abdallah Omar Ismail Keshek. Rör min tunga med ditt finger

Wafaa Ali Abd Rabbeh Al-Odini. Vi stod i luften

Hassan Abd Al-Rahem Ali Hammad. Likgiltig himmel

Abd Al-Rahman Khedr Bahr. ”För att kunna berätta måste jag bli mänsklig” skriver Kristian Lundberg och jag tänker att journalisterna berättade

Mohamed Rouhi Mustafa Al-Tanani. Bara journalisterna: arbetet som krävts, alla personaltimmar och utbildning, alla beräkningar och studier och övervakning och planering och precisionen, millimeterprecisionen som all världens nya teknik tillhandahåller, de femton meter breda och elva meter djupa kratrarna, twittrandet efteråt

Ayman Mohamed Roweshed. Att språket vänder sig in mot sig självt, att hela världen gör det: Det var bara en av tio som överlevde och därför har jag sett bilden av dr. Alaa al-Najjars sista son, Adam

Nadya Emad Youssef Al-Said. Hawa allt som får plats i ett Namn

Haneen Mahmoud Salman Barrod. Jag är barnvakt till Imani och låter henne borsta sina tänder med vispgrädde

Hamza Majid Abu Selmeia. Mellan andetagen och det skira ludd alla slutligen blir

Saeed Saeed Radwan. Sen jag var barn har jag vetat att det finns flera tusen världar och jag har alltid letat efter den där rösten som alla säger hörs, viskande ekande kamouflerad långt bortifrån alldeles nära men den hörs, den ska höras

Amr Nahed Abu Ouda. Min mamma ringer mig varannan dag och säger åt mig att lyssna

Belal Mohamed Rabah Rajab. Man hinner tänka så mycket för att tiden är så lång i ett Namn. Allt som kan göras i ett Namn. Jag kommer från en tradition där man uppväcker de döda med ett Namn. Kastar ut demoner med ett Namn

Baraa Ali Daghesh. Jag tumlar länge runt efter ett Namn. Minns hur mina föräldrar ropade på mig, Bereket, Bereket, Välsignelse, uppfyllde mig med sådan storhet att jag sprack inför deras radikala insisterande på kopplingen mellan Ordet och Mig. Språket och Köttet. De ropade på mig och jag var både Frågan som blivit ställd och Svaret som blivit givet. Jag var Gåvan. Jag var Tacket. Jag var Vittnet att Gud sett dem, dem som trodde att ingen sett

Khalid Walid Mahmoud Abu Zer. Ett Namn är allt

Zahra Mohamed Ismail Abu Skheel. Det här är bara journalisternas namn

Mahdi Hassan Al-Mamlouk. Innan de träffades av de laserstyrda tvåhundrafemtio kilos tunga mk-84:orna paveway 2 viftades det upp ett drev mot dem, definitioner förflyttades, deras arbete och karaktär ifrågasattes, ord byttes ut framför deras ögon, många fick även sparken av sina arbetsgivare

Mohamed Saleh Al-Sarif. Quynh frågade på FaceTime ”jobbar man med språket om man skriver dagbok eller är det bara ett rimligt sätt att leva sitt liv?”

Ahmed Youssef Abu Shariya. I novellsamlingen Nordisk fauna, i novellen Fågeln som skriker om natten, skriver Andrea Lundgren fram en berättelse om ett frånskilt par och deras vuxna dotter. Vardagen är inte något särskilt för någon av dem. Modern oroar sig för dottern. Dottern oroar sig för fadern. Och fadern berättar för dottern i början av berättelsen, en förmiddag, att han legat sömnlös på grund av en fågel som i natten stört honom. En fågel han aldrig hört förut. ”Två rop, tätt efter varann. Wiiiiip, wiiiiip. Gång på gång som en siren. Det var omöjligt att somna om så jag gick ut”

Abd Al-Rahman Abd Rabbeh Al-Tahroui. Vid ett tillfälle i novellen minns den vuxna dottern, ”förut brukade han lyssna på ’Klassisk morgon’, gick upp tidigare än jag och mamma. En gång kom jag in mitt i en aria, jag var kanske åtta år, det var vinter och becksvart utomhus. Jag var väl på väg till toaletten, i bara kalsongerna, halvt sovande, när jag såg honom i köket, framåtlutad mot diskbänken med skuldrorna sammanpressade i ryggen som vingar. Och så denna himmelska sång, och hur han bara stod där”

Mahmoud Saeed Al-Khateb. Tänk om upplösning är i både språkets och människans natur?

Wael Ibrahim Abu Koffah. Eller tänk om det inte tar slut? Tänk om det störtar vidare, vidare, tänk om det fortsätter, tänk om tusen världars smärta finns i en fågels enda ryck

Mamdoh Ibrahim Knita. Ett enda vingtag

Misrah Ahmed Salah. Vindslitna böljemoln, inte här, här klart, här ingenting, här fåglars frånvaro, här bara avstånd tills jag hörde det, ännu ett Namn, och min läppar formade sig runt ännu ett svagt presente

Eman Hatim Al-Shante. Någonstans långt, långt borta: i tomma fågelbon, det droppar regn, i mullen brutna vingar, vätan dagg på dunet

Mohammed Hamad Baloosha. I en dikt glömde Johannes Anyuru att han ville köpa piggelin så han gick därför ”baklänges tillbaka samma väg som han kom” och jag önskar mitt liv vore så, för han går ner för trapporna och ut genom ytterdörren där han ställer sig ”under det lilla utskjutande taket och suger tillbaka portkoden baklänges in i fingrarna” och hamnar efter det ”längst inne i vistelsen, längst inne i Skapelsen där stillheten är som obsidian och svarthåriga änglar bugar och betar av en växt lika klar och spröd som den första isen”

Mohammed Jabr Al-Qarinawi. Det jag varit övertygad om som barn återkommer med full kraft. Saker min mor sagt mig: att vi häller upp kaffe i små koppar för att det ska räcka till fler. Saker min far sagt mig: att skillnaden mellan himmel och helvete är ett enda litet glas vatten

Ahmed Bakr Al-Louh. Genom hela boken Och allt skall vara kärlek slår Kristian Lundberg sitt huvud emot det omöjliga vansinnet som är ett jag. I en särskilt stark passage ställer han sig själv frågan: ”Hur länge gick jag på denna mörka stig, denna smala väg som bara ledde allt djupare och djupare in i den mörka skogen?” Hans svar? ”Länge.” Och vad gjorde han medan han gick? ”Jag sjöng. Jag skadade allt som var svagt och värnlöst. Allt det som behövde kärlek för att överleva”

Fadi Hassouna. Jaget. Aldrig någonsin har jag hört en text som upptagit så mycket plats i tiden helt utan Jag som den mina lärare läser. Sida efter sida fyllt av Jag men också utan men också med men också utan men också med

Mohamed Ayad Al-Ladah. Mustafa Al-Sawaf, mördades i ett flyganfall tillsammans med sin fru och två av sina barn – men två av hans andra barn, Monaster Mustafa Al-Sawaf och hans bror Marwan Mustafa Al-Sawaf, överlevde, om än kritiskt skadade, om än för bara en lite längre tid, om endast för att tala om det som hänt de andra innan det hände igen, och då återförenades de med sin familj, då var det som att deras gärning blivit gjord även om den inte var det

Ayman Nihad Abdulrahman Al-Jadi. Monaster Mustafa Al-Sawaf var ena sonen

Faisal Abdullah Abu Al-Qumsan. Maewan Mustafa Al-Sawaf var andra sonen

Ibrahim Jamal Ibrahim Sheikh Ali. Tystade, ruiners drömmar

Shaza Nasser Mahmoud Sabbagh. Bara journalisternas namn

Omar Salah Saleh Al-Dirouaui. Som yngre trodde jag att min far kände Katarina Sundström, hon som ledde Rapports huvudsändning under början av tvåtusentalet. När hon presenterade nyheterna ropade han och sa åt mig att titta även om det var krig. Han pekade på henne och sa lyssna

Muhammad Atef Dheeb Hijazi. Katarina Sundström kände Syster Margot och Syster Margot kände farmor sedan missionstiderna på sextiotalet. Syster Margot, farmor och Ingrid Olsson var under många år oskiljaktiga. De bodde som i ett radhus, lägenhet i lägenhet i lägenhet. Små trädgårdar på baksidan mot södersolen. Varje jul var vi alla hos Syster Margot på julfrukost, den som fick mandeln i risgröten fick en extra present. Och Ingrid Olsson var länge änka och bitter och det var hon som med järnhand lärde mig spela piano och hon gav mig tjugo kronor för varje blombukett jag arrangerade

Ahlam Nafeth Al-Taluli. Av alla tusen parti Alfapet jag spelat mot tanterna har de aldrig låtit mig vinna. Vinnarskallar. Samma med Yatzy.

Muhammad Bashir Al-Talmis. Nu har många dött ifrån farmor. Farfar som hette Hailemariam, Syster Margot som ända till slutet fick vykort från människor hon inte kände men som påstod sig ha blivit räddade av henne, Mira, våran Mira, Smilla, Ingrid Olsson och många fler

Ahmed Omar Al-Shayah. Jag grät så mycket på Syster Margots begravning att jag till denna dag inte minns om jag hälsade på henne eller inte, Katarina Sundström, journalisten

Ahmed Hisham Abu Al-Rus. I dag har farmor bihotell. Vi har alltid kallat henne för Mammy eftersom det på engelska betyder mamma

Alaa Assad Hashem. Det här var bara ett Namn i taget och ur ett namn vecklade sig en morgondags mjukaste, lundarna

Bilal Hossam Akila. Min morfar Getaneh bad dem den sista natten att öppna fönstret, pekade den sista natten in i det som ännu var mörkt och sa att ”snart kommer gryningen”. Min morfar drack vin med syndarna. Min morfar fick bryta brödet i den ortodoxa kyrkan trots att han var protestant för att han var känd som en person som blivit talad till av Gud

Mahmoud Samir Salim. Ett till Namn ett till Namn ett till Namn mitt huvud spann

Mahmoud Yahya Al-Sarraj. Jag hade sett dem förvandlas till moln framför mina ögon, bolmande eldklot, ett nytt slags grå, i skärmen i natten på vingspetsen

Bilal Mohammed Abu Matar. Mina lärare läste bara journalisternas Namn och den andra siffran, alla Namnen, växte vektoriellt ut i någonting omöjligt, ekande, ja kusligt, mina lärare läste bara journalisternas Namn och denna evighet jag ställdes inför var en försvinnande liten dammpartikel av allting som skjutits till bits

Hossam Shabat. Bara journalisterna. Skändade tystade dragna i marken och siktade på

Mohammad Mansour. Jag visste inte hur jag skulle ta mig till slutet, till det Sista Namnet

Mohammed Salih Al-Bardawil. Mina lärare stod fortfarande. De runtom mig stod fortfarande

Islam Nasr Al-Din Muqdad. Det var också saknad i min kropp som kommit upp, jag kom att tänka på att på amhariska, när jag vill säga Jag saknar dig, säger jag, Du saknas mig. Det går att läsa både fysiskt och metafysiskt, alltså Du fattas mig, och även, Jag är inte utan dig, eller, Förlorad är jag utan din blick på mig. Ja, saknad kom upp, och ånger, och sorg, jag sa presente och andades ut och gav mig hän till det djupa tysta

Hilmi Mahmoud Al-Faqawi. När han blir sparkad av en soldats hela grymhet så hårt i magen att han lyfter från marken skriver Mosab Abu Toha om det som att ”jag, som var satt i handfängsel, utan armar, inga vingar, jag flög”

Ahmed Rouhi Mansour. Det är vårt språk, vi som tvingat fram det här, iklätt oss det

Fatima Raed Muhammed Hassouna. Och mindes plötsligt Zacharias, i Lars Ahlins Natt i Marklandstältet, hur Zacharias varit i Klaras händer och inte hade ord för det, och då tänkte han att händelserna liksom inte var hans, och typ därför inte på riktigt kände sig som en del av mänskligheten. Han bodde långt inne i sig själv i ”en stilla ångest”. Ibland spricker en författares röst igenom texten, som i det här partiet, där Ahlin efter att ha beskrivit Zacharias egen längtan efter ett språk – ”Ändå höll han språket kärt och ville inte gå miste om sitt liv. Om kvällarna och morgnarna kunde orden lysa som stjärnor. De sken in i hans mörker för att skapa honom. De sådde sitt ljus. Allt kunde hända. Han var på väg att bli till” – efter detta ändå inte kan lämna honom, som om Ahlin i Zacharias ser in i en spegel och blöder fram: ”Se här! Allt är dina ord. Iklä dig dem. De är du”

Saeed Amin Saeed Abu Hassanein. Man hann tänka så mycket för att hela världen finns i ett Namn – och efter Ahlin började jag tänka på min väntande kollega Yahya Hassan, så många gånger jag stått som han i den där Instagram-videon på balkongen där han har lila cykeltröja och kaffe i ena handen och joint i andra handen och solglasögon och ny fade och känslan av att allting är snudd på blixtrande och fantastiskt och att Gud är bara alldeles här runt hörnet jag ska bara dricka upp mitt kaffe

Nour El Din Matar Abdo. Och efter Yahya Hassan började jag tänka på Gunvor Hofmo som mellan 1955 och 1972 erfor en lång och sammanhängande tystnad. I diktsamlingen Blinda näktergalar från 1951 skriver hon ”alltid din tysta röst, fågeln som glider bort, i ljusfjärran bilder, där avstånden sargas”, och i diktsamlingen efter, från 1954, skriver hon om en skymning som ”tränger samman bladen” och om en fågel som ”smalnar av sömn”.

Yahya Munir Subaih. I Ömhetens träd, en dikt hon skrev strax innan ensamheten och isolationen och hallucinationerna och paranoian kom att regera i hennes värld, presenterar Hofmo sig själv som både ”naglad” till trädet och ”nattens vittne, innan hon vänder sig bort, och mot – raderna jag strukit under är ”ge mig vatten att dricka, ni vilkas rop har hörts av Gud och av ljuset och dagen. Och mig har Han inte hört”

Hassan Abdel Fattah Salih. Hofmos vändning överraskar mig så till den grad att jag själv, av reflex, vänder blicken efter hennes röst. Vilka är ”ni vilkas rop har hörts av Gud och av ljuset och dagen”?

Hassan Marzouq Samour. Jag har letat men hittar bara detta, att hon precis innan tystnaden, i Testamente, skrev ”Jag har fått ett nytt språk” – sedan kom tystnaden. Jag vet inte vad jag ska göra av det. Hon bad om vatten. Hon fann språket. Hon blev hörd. Och sen tystnade hon

Ahmed Anwar Al-Helou. Och efter Gunvor Hofmo började jag tänka att jag ville lägga mig hel och tung och att det skulle vara bättre att vakna upp i en tid då allting redan var skrivet, en tid då vi dricker ett annat vatten ur en annan källa, en tid då vi talar ett annat språk, då vi växer vingar och fjädrar

Abdul Rahman Tawfiq Al-Abdallah. För ett år sedan eller så började jag skissa på en berättelse om vår tid fast i en annan tid. Den utspelade sig i ett kallt land och i en kall stad där den korte konungen i slottet härskade med slughet och list. Även där hade historieskrivarna dödats, allt var kargt, blöta kullerstenstorg. Den enda som undkommit var en poet som hette Lizette, hon gömde sig i staden och levde av vad den gav. Jag lekte med möjligheten att hon skulle haft föräldrar som varit med om någonting liknande fast på en annan plats, och att de lärt henne några saker, men bestämde mig för att hon skulle upptäcka världen själv i stället, föräldralös och liksom ”allting från början”, skräckslaget, innan jag la den åt sidan. Det blev liksom fjantigt till slut, att poesin skulle rädda henne, eller att hon typ skulle bevara poesin till nästa generation

Nour Ziad Qandeel. Om nätterna läser jag om explosioner, försöker lära mig språket för det jag ser. Läser att explosioner sprider sig radiellt. Läser att barn leker i kratrarna. Jag vet inte, kanske rutschkana och sånt. Kull. Läser att det, under tiden en explosion pågår, finns en ännu mindre tid inuti i vilken ingenting finns

Khaled Ahmed Abu Seif. Den dikt Refaat Alareer blev känd för, efter att han mördats: trots den existentiella modaliteten som genomsyrar hela dikten, varje rad, alla måsten och tvång och blickar han beordrar, historien, ja, även framtiden får man axla, och trots det osäkrande ”om” som hägrar över allt, bör dikten ändå läsas som en bön. Alla raderna i dikten är så korta att de inte kan vara annat än en litteraturs vädjande imitation av hur en bön i varje rad går sönder och blir gråt. ”Sälj mina saker”, ”köp ett tyg”, ”och några trådar”, och flera andra lika korta rader. Och det fortsätter, skrivet av en författare som, trots det begränsade utrymmet innan tårarna, inom så att säga den strikta formen, innan tystnaden, inte räds att använda ”inte ens” på två rader efter varandra, som inte räds skriva om ett barn vars längtan efter sin far är så stark att han i himmelen skulle kunna förvirra en drake med en ängel

Aziz Mohammed Al-Hajjar. Gör en drake, flyg den

Bilal Maher Al-Hatoum. Mina lärare läste Namnen och så lång tid tog det: Solen flyttade sig

Hassan Magdy Abu Warda. Jag justerade min durag igen, inget vatten igen, presente igen

Moataz Mohamed Ragab. Presente

Yiussef Hammad Al-Nakhala. De säger ingenting mer än Namnen, ingenting om politiken eller ekonomin utan bara Namnen

Ismail Jamal Badah. De nämner inte att många av dessa journalister redan skrivit avskedsbrev eftersom de länge haft röda lysande laserprickar i pannan

Suleiman Hani Hajjaj. Eftersom bergandshonan har en distinkt bläs

Samir Hosnu Al-Rifai. Eftersom ärelösa siktar på dem

Ahmed Alaa Mohamed Qaljah. Eftersom pengar ges till pengar och makt till makt och tystnad är av yttersta vikt för att dessa led ska hållas intakta

Moamen Mohammed Abu Al-Auf. Mina lärare läste bara Namnen, de sa inte ord som folkmord och nämnde inte heller de svenska ministrarna och inte heller företagen och universiteten och inte ens barnen, denna gång inte ens barnen, inte ens de barn som dog ensamma och rädda bland höga ljud, inte ens de barn som dog på grund av att deras förälder var en journalist och de var fyra år och råkade bo hos sina föräldrar, inte ens de föräldralösa barnen, bara en åt gången en moster som var en journalist och en vän som var en journalist och en tjugotvåring som var en journalist och en djupt troende som var en journalist och en journalist som var vida känd för sitt mod och en journalist som skickade alla sina publicerade artiklar till sina föräldrar som bor i Libanon

Ahmed Hassan Saad. Vad är det som står på spel?

Ismail Hussein Abu Hatab. Ett Namn. Alla Namn

Ahmed Salama Abu Aisha.

Hussam Saleh Al-Adlouni. Fylldes av ett slags vördnad inför storheten i ett Namn, kändes som andakt, stod inför det fortsättande, det talade, ett Namn

Fadi Majed Khalifa. När jag frågar ”Vad har vi gjort med språket?” eller säger ”Språket har gått sönder”, så menar jag att vi, språkanvändarna, vad säger man? vi som talar, och då menar jag ju oss, oss genom vilkas strupar själ en gång för länge sedan andats, blåsts, tvingats in, in i oss, vi har tillsammans orsakat detta, att meningar som denna kan uttalas: I två år har vi skrollat oss genom ett folkmord

Tamer Rabhi Rafeeq Al-Zaanin.

Walaa Mohammed Al-Jabri.

Adam Zakaria Abu Harbid. Mio namnger fåglarna i sitt område, han ger dem namn som Hugo och Pelerin. Det får vi veta på en av de allra sista sidorna i boken

Marwa Ashraf Muslim. Brukar också du tänka så, ”om det vore jag”? Vad kommer jag ropa efter fågeln, när den åter vänder upp, med hjälp av raketmotorer efter att ha spritt min älskade ut i grannskapet, när den bränner rakt in i himmelen som förvånansvärt ser ut att ta emot den, vad kommer jag ropa då? Och skingras fågelflocken den möter på väg bort? Är inte fåglar som dör av flygplan en grej? Är det så att fågeln jag ropar efter, med min älskade i stycken runtom mig, dödar andra fåglar på vägen bort? Vad ropar jag efter en sådan fågel?

Moamen Aliwa. Förhärjande. Rökslingor och persienner och tid och en sorg fjättrad till en lem och jag kryper runt i poesin som vore jag den bräcklige, uppbrutne

Mohammed Noufal. Vissa blev attackerade en dag men dog en helt annan, ibland flera dagar senare på överfyllda sjukhus och ibland långt tidigare, som Saleem Al-Naffar som beskrev sin barndom med ett ord: ”melankoli”, och som sa att den tog slut när han var tio år, och som skrev böcker med titlar som Ett litet minne av lycka, vars texter under en tid var obligatorisk läsning i skolan

Ibrahim Zaher. Han visste, jag är övertygad om det, och han sörjde det hela sin sista tid i livet, att bara för att språket är sönder kommer hans Namn finnas, men de tretton andra som mördades, hans fru, deras tre döttrar, deras enda son, hans bror och broders fru och även deras fem barn, kommer att glömmas, han visste också att siktet var brett och att även om han levde eller dog var uppdraget som utförts mot hans familj sett av både uppdragsgivare och utförare som mycket väl lyckat

Mohammed Qreiqeh.

Anas Al-Sharif. Det skulle inte vara en plats skapad av mänskan, platsen där maskar inte dör och elden inte släcks

Mariam Abu Daqqa.

Mohammad Salama. I en värld som kanske är en spegelvärld skriver Fady Joudah ”vi är inte fåglar” två gånger, en gång i början av dikten och en gång i slutet av dikten. Världen han skriver det i bär på uppenbara skevheter. Det är en värld där Lasarus inte dog utan väcktes från narkolepsi, en värld där man frågar efter kärlek på samma sätt som en hund. Det finns ett mollackord står det i dikten, ljudande över världen och som vi förgäves försöker förgöra men som oförsonligt binder oss, ja, oförsonligt för jag vet inte hur annars jag ska tolka diktens form, de två tjocka spalterna, stenblocken, tornen, men också de svamp- och algliknande organismer som lever i dikten

Hussam Al-Masri. Dikten är fylld av omöjliga frågor: Vad finns det att förlora? Genom vilken rad bryter lovsånger fram? Innan Joudah upprepar: ”vi är inte fåglar”. Dikten är också fylld av cesurer, vilket hela tiden osäkrar tiden. Det känns som att avståndet efter det andra ”vi är inte fåglar” och det följande ”men ljus” är ett avstånd som innefattar flera generationers tänkande. Och efter ännu en cesur, ännu ett avstånd, fortsätter han, som att det är det ständigt pågående samtalet om vad som händer sedan, men också som att det är tungt, tungt och förvirrande: efter ljus blir vi ljud, vi är ljus, och sen ljud, och efter det sagolika väsen, och sedan ljus igen, och sedan ljud igen

Moaz Abu Taha. Det ostämda pianot från förra veckans kafé ljöd inom mig igen, det var ett barn som spelat på det men med alldeles försiktiga fingrar som om hon ville ta vara på varje litet ljud

Farah Omar.

Rabih Al-Maamari. Bara journalisterna. De mördades om den mörka natten och om den ljusa dagen, ensamma och omgivna av dem som de älskade, på jobb och på besök hos vänner, under Järnsvärdets framfärd och under operationer med namn som Gideons stridsvagnar 1 och Gideons stridsvagnar 2

Issam Abdallah.

Roee Idan. Mina lärare läste fortfarande

Yaniv Zohar. Jag svarade presente

Heba Abu Nada. Tiden gick och mikrofonen sprakade till ibland

Omar Abu Shaweesh. Fortfarande fanns det inga fåglar på himmelen

Refaat Alareer. Fady Joudah skrev också: ”Se hur vi klär oss ända ner i graven”

Abdul Karim Hashash. Och det hade inte varit möjligt för mig att vara beredd på det, det sista Namnet

Inas Al-Saqa. Plötsligt läste mina lärare det och plötsligt trädde det sista Namnet fram och var bland oss

Jihad Al-Masri. Namnet lät över torget och ljudet var vackert

Yousef Dawas. Och ljudet var ett ljus

Shahadah Al-Buhbahan. Och ljuset var ett ljud

Nour Al-Din Hajjaj. Nour Al-Din Hajjaj – 2021 publicerade Nour Al-Din Hajjaj sin andra roman med titeln Vingar som inte flyger. Han var lärare. Han var dramatiker. På en plats läste jag att han tillbringade sina dagar försjunken i litteratur och skrivande. Han började också skriva på en blogg. Den slutar lika abrupt som den börjar, sextonde oktober tjugotre är det första inlägget daterat, och andra november, två veckor senare är det sista inlägget daterat. Han hinner göra tre inlägg. Intima. Väldiga i sin enkla tillvändhet

Artikel publicerad 20 december, 2025.