Sedan Hamasattacken 7 oktober 2023 och det efterföljande så kallade Gazakriget har Israel‒Palestina varit ett återkommande ämne i offentligheten. Anmärkningsvärt härvid är hur den mediala och politiska diskursen har varit dominerad av vad som inte kan betecknas annat än som en uppochnervänd värld.

Ett centralt inslag i den här uppochnervända världen har varit det till leda upprepade påståendet att Israel har rätt att försvara sig. Ett sådant påstående är emellertid grundat i vad den palestinske poeten Mourid Barghouti kallar ”ett enkelt lingvistiskt trick”, enligt vilket berättelsen inleds med ”för det andra” och därmed utelämnar vad som föregår detta.1 Om berättelsen om den israeliska krigföringen i Gaza således börjar med Hamas angrepp, går vad som måste anses vara själva utgångspunkten för detta under radarn och osynliggörs: utvidgningen av det judiska territoriet på bekostnad av det palestinska och den samtidiga fördrivningen av ungefär 750 000 palestinier från sina hem (Nakba), i samband med det krig 1947‒1949 som var en följd av FN:s delning av det brittiska Palestinamandatet i en judisk respektive en arabisk del och staten Israels bildande 1948;2 ockupationen av Östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan i och med Sexdagarskriget 1967, åtföljd av fördrivning av ytterligare cirka 300 000 palestinier från Västbanken och Gaza samt den formella annekteringen av Östra Jerusalem 1980;3 massakern 1982 i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i södra Beirut på över 1 300 vuxna och barn, en massaker som den israeliska Kahankommissionen befunnit dåvarande försvarsministern Ariel Sharon ha burit ett direkt ansvar för genom att medvetet ha gjort det möjligt för den kristna falangistmilisen att kunna utföra den;4 den illegala närvaron av närmare tre kvarts miljoner judiska bosättare i Östra Jerusalem och på Västbanken;5 blockaden av Gazas luftrum, territorialvatten och landgränser sedan 2007, varför Gaza rent legalt har fortsatt att vara ockuperat av Israel även efter tillbakadragandet därifrån 2005.6

Även om det fullskaliga militära angreppet mot Gazaremsan varit ett direkt svar på Hamas överraskningsanfall, rör det sig likväl på inget som helst sätt om ett försvarskrig. I stället handlar det om en i dubbel bemärkelse våldsam upptrappning av de angrepp som palestinierna och deras landområden enligt ovan utsatts för i närmare ett sekel nu, med drygt 7 500 dödade palestinier i Gaza mellan september 2000 och 7 oktober 2023 i samband med fyra krig och ett antal mindre militära angrepp.7 I sitt rådgivande yttrande 19 juli 2024 till FN:s generalförsamling beträffande ockupationen av de palestinska områdena Västbanken, Gazaremsan och Östra Jerusalem fastslår Internationella domstolen (ICJ) i Haag följdenligt dess olaglighet och att den måste upphöra så snart som möjligt, vilket innefattar Israels skyldighet att evakuera samtliga bosättare samt att lämna ersättning och gottgöra för uppkomna skador.8

Omfattande ödeläggelse i Gaza, 10 oktober 2023. Foto: Naaman Omar\apaimages

I faktarutan till en DN-artikel tidigare i år, vars innehåll är signifikativt för hur framställningen av fakta om antalet dödsfall i det här aktuella kriget typiskt sett ut, sägs Hamas i sitt oväntade angrepp 7 oktober utan urskiljning ha dödat 1 195 personer och att därefter drygt 73 300 palestinier i Gaza har dödats, med en majoritet av civila dödsoffer.9 Värt att lägga märke till är att det beträffande 7 oktoberattacken inte görs den distinktion mellan civila och militära dödsoffer som det görs för Israels vidkommande, fastän 397 av de närmare 1 200 dödsoffren var israeliska soldater och att andelen civila dödsoffer därmed ‒ för att uttrycka det milt ‒ knappast varit högre än för den israeliska krigföringen.10 Noterbart är också att en motsvarande karakteristik som den för Hamasangreppet ‒ att dödandet utförts utan urskiljning av vad som i artikelrubriken angivits vara terrorister ‒ helt lyser med sin frånvaro i Israels fall, trots tilltagande anklagelser om folkmord även från juridisk expertis och att såväl Benjamin Netanyahu som förre försvarsministern Yoav Gallant är efterlysta av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, anklagade för att bland annat medvetet ha attackerat civila och att ha använt svält som vapen.11

Vid attacken 7 oktober togs även 251 personer som gisslan och fördes till tunnelsystemet i Gaza.12 Deras ömmande öde och kravet på en omedelbar frigivning har återkommande varit i fokus. Jämförelsevis har det rått närmast en total tystnad om de tusentals palestinier som i strid med Genèvekonventionen förts från ockuperat område och sitter fängslade inne i Israel, inte sällan under svåra förhållanden av förnedrande behandling, misshandel, svält, bristande medicinsk vård et cetera; enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem handlar det i nuläget om drygt 9 000 personer, varav 350 är barn och en dryg tredjedel är fängslade utan rättegång och dom.13 Till skillnad från de judiska bosättarna lyder nämligen palestinier under militära ockupations- och undantagslagar, vilka medger att kunna hålla någon åratal i vad som kallas administrativt förvar utan vare sig åtal eller dom, och i förekommande fall döms de av israeliska militärdomstolar, i regel utan rätt att överklaga.14 Godtyckligheten och rättsosäkerheten understryks ytterligare av att andelen fällande domar i dessa militärdomstolar är närapå hundraprocentig.15

I början av augusti i år avslöjade Expressen att två riksdagsledamöter i Vänsterpartiet ifjol skickat brev som stöd till varsin terrordömd palestinier i israeliskt fängelse, dömda för att ha beordrat terrorbombningar med flera dödsoffer ‒ inklusive barn ‒ respektive för delaktighet i att ha kidnappat och mördat en israelisk soldat som var 19 år.16 Det är belysande att kontrastera reaktionerna på det här avslöjandet med efterverkningarna av ett remarkabelt intervjuuttalande av Ebba Busch ganska precis ett år tidigare: ”Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas och att försöka upplösa Hamas.”17 I det förstnämnda fallet har den mediala och politiska upprördheten varit såväl unison som högljudd, inte enbart på Tidösidan har Vänsterpartiets lämplighet att kunna sitta i en regering ifrågasatts och i SVT:s partiledarutfrågning inför valet har Nooshi Dadgostar ställts till svars och fått skarpa frågor om dessa stödbrev. I det senare fallet har Ebba Busch visserligen blivit KU-anmäld men upprördheten har på inget sätt varit samstämmig, mig veterligt har inte Kristdemokraternas regeringsduglighet ifrågasatts på grund av det här uttalandet och i SVT:s partiledarutfrågning har det heller inte ställts någon fråga om det. Det krävs inte att det juridiskt legitima i de ovan nämnda domarna betvivlas, genom att exempelvis anföra den dokumenterade rättsosäkerheten vid terrorrättegångar mot palestinier, för att de olika reaktionerna i de båda fallen skall framstå som ytterst talande för svensk offentlighet. Enligt den är det ett värre ont att två vänsterpartistiska riksdagsledamöter skriver stödbrev till varsin mord- och terrordömd palestinier än att Sveriges vice statsminister uttalar sitt stöd till Israels folkmord i Gaza, med tiotusentals civila dödsoffer och ett ruinlandskap i dess kölvatten.

I sin bok Perfekta offer och vädjandets politik skriver Mohammed El-Kurd: ”det språk som jämför sionister med nazister blir skärskådat ‒ till och med bestraffat ‒ i större utsträckning än den regeringspolitik och de militära aktioner som föranleder att analogin uttrycks från första början.”18 En liknande logik har även gjort sig gällande för frasen ”från floden till havet”, vilken åsyftar det geografiska området mellan Jordanfloden och Medelhavet: Israel inom 1967 års gränser samt de palestinska områdena Östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan. När den har ingått i parollen From the river to the sea, Palestine will be free som skanderats vid propalestinska demonstrationer, har den väckt ont blod och fördömts som antisemitisk i det att den har ansetts förespråka Israels upphörande och fördrivande av dess judiska befolkning. I Tyskland är frasen rentav förbjuden. Förvisso kan det gömma sig antisemitiskt tankegods i antisionism. I sig självt är det emellertid inte antisemitiskt att vilja motverka den israeliska statsbildningens etnoreligiösa karaktär ‒ med olika rättigheter och skyldigheter beroende av om personen ifråga är judisk eller ej ‒ och i stället verka för en full- och likvärdig medborgerlig status för alla människor ”från floden till havet”, oavsett om en sådan förverkligas i en enda sekulär stat, i två olika stater eller i någon tredje form.19

Om det upprört har uttalats anklagelser om antisemitism när den aktuella frasen har förekommit i propalestinska sammanhang, har det däremot varit desto tystare om dess sionistiska bakgrundshistoria och hur ett Israel ”från floden till havet” de facto är på god väg att förverkligas. Det ursprungliga minimikravet rent territoriellt för de politiska krafter under Menachem Begins ledning som skulle komma att bli dominerande inom högerkoalitionen Likud ‒ det parti som numera företräds av Benjamin Netanyahu ‒ var en judisk stat i hela det brittiska Palestinamandatet och i Transjordanien: de forna hebreiska kungadömena på båda sidor om Jordanfloden, som formuleringen löd.20 Vid Likuds grundande i början av 1970-talet fastslogs i partiprogrammet en judisk stat ”från floden till havet” i det historiska Eretz Israel vara det oeftergivliga målet.21 Vad som förutom folkmordet i Gaza främst bär vittnesmål om hur Likuds mål om ett Stor-Israel är i full färd med att realpolitiskt realiseras, är hur stora delar av Västbanken i praktiken håller på att annekteras. Det sistnämnda har gått hand i hand med en kraftig eskalering av dödligt våld mot palestinier; enligt den humanitära organisationen Oxfam har ungefär lika många palestinier ‒ 1 244, därav 268 barn ‒ dödats på Västbanken av israelisk militär och bosättare åren 2023‒2025 som antalet dödsoffer för Hamas 7 oktoberattack uppgått till.22

Och hur har då Sverige förhållit sig till att ett Stor-Israel ”från floden till havet”, även innefattande de 1967 ockuperade och i strid med internationell rätt 1981 annekterade syriska Golanhöjderna, efterhand har antagit allt tydligare konturer? I stället för att som en majoritet av världens länder ge sitt stöd till en FN-resolution ‒ i överensstämmelse med det rådgivande yttrandet 19 juli 2024 av Internationella domstolen (ICJ) i Haag om ockupationen av palestinska områden, vilket fastslår dess olaglighet och att Israel måste upphöra med sin olagliga närvaro så snart som möjligt ‒ lade Sverige helt sonika ned sin röst vid omröstningen i FN:s generalförsamling 18 september 2024.23 Precis som om själva kärnpunkten i den alarmerande situationen för palestinierna på Västbanken inte skulle vara att hänföra till den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken sedan lång tid tillbaka, med sin inneboende territoriella expansionism i enlighet med beskrivningen ovan, har den svenska Tidöregeringen i linje med den nedlagda rösten vid omröstningen i FN:s generalförsamling för drygt två år sedan på EU-nivå verkat för ”sanktioner mot extremistiska bosättare och extremistiska israeliska ministrar” samt ”höjda tullar på produkter från olagliga bosättningar”.24

Hans Kaatari

Fil. dr, pensionerad universitetslektor i psykologi

  1. El-Kurd, M. (2025/2026). Perfekta offer och vädjandets politik (J. Lykke Naderehvandi & K. Lykke Naderehvandi, övers.) [Perfect Victims and the Politics of Appeal]. Göteborg: Glänta Produktion & Bokförlaget Daidalos, s. 89. ↩︎
  2. Khalidi, R. (2020/2024). Hundraårskriget mot Palestina ‒ Bosättarkolonialism och motstånd 1917‒2024. (U. J. Miranda, övers.) [The Hundred Years’ War on Palestine ‒A History of Settler Colonialism and Resistance 1917‒2017]. Stockholm: Karneval förlag, s. 79 och 269. ↩︎
  3. Ibid., s. 269; Rosenberg, G. (1996/2024). Det förlorade landet: Israel ‒ en personlig historia. Stockholm: Albert Bonniers förlag, s. 406. ↩︎
  4. Khalidi, R. (2020/2024). Hundraårskriget mot Palestina ‒ Bosättarkolonialism och motstånd 1917‒2024. (U. J. Miranda, övers.) [The Hundred Years’ War on Palestine ‒A History of Settler Colonialism and Resistance 1917‒2017]. Stockholm: Karneval förlag, s. 162‒165. ↩︎
  5. Ibid., s. 276. ↩︎
  6. Anyuru, J. (2024). Faktan: En sammanfattning av tredje delen av Sydafrikas anmälan till ICJ rörande folkmordet i Gaza 2023‒2024, ”The Facts”. Göteborg: Clandestino Institut, s. 7. ↩︎
  7. Ibid., s. 7. ↩︎
  8. ICJ (2024). Legal consequences arising from the Policies and Practices of Israel in the Occupied Palestinian Territory, including East Jerusalem. Tillgänglig viahttps://www.icj-cij.org/case/186 (28 september 2026). ↩︎
  9. By, U. (2026). Så spårar Israel terroristerna bakom attacken 7 oktober. Dagens Nyheter, 10 augusti.Tillgänglig via https://www.dn.se/varlden/sa-sparar-israel-terroristerna-bakom-attacken-7-oktober/ (28 september 2026). ↩︎
  10. Shachar, N. (2026). Vrede och hån i Israel när massakern ska kallas ”händelserna”. Dagens Nyheter, 19 februari, s. 18. ↩︎
  11. ICC (2024). Statement of ICC Prosecutor Karim A.A. Khan KC: Applications for arrest warrants in the situation in the State of Palestine. Tillgänglig via https://www.icc-cpi.int/news/statement-icc-prosecutor-karim-aa-khan-kc-applications-arrest-warrants-situation-state (28 september 2026). ↩︎
  12. Shachar, N. (2026). Vrede och hån i Israel när massakern ska kallas ”händelserna”. Dagens Nyheter, 19 februari, s. 18. ↩︎
  13. Schaar, J. (2026). Kritiserar V:s brev men berör inte bakgrunden. Aftonbladet, 27 augusti. Tillgänglig via https://www.aftonbladet.se/debatt/a/0pXwaE/varor-sa-tyst-om-de-palestinska-fangarna (28 september 2026). ↩︎
  14. Rosenberg, G. (1996/2024). Det förlorade landet: Israel ‒ en personlig historia. Stockholm: Albert Bonniers förlag, s. 354 och 438. ↩︎
  15. El-Kurd, M. (2025/2026). Perfekta offer och vädjandets politik (J. Lykke Naderehvandi & K. Lykke Naderehvandi, övers.) [Perfect Victims and the Politics of Appeal]. Göteborg: Glänta Produktion & Bokförlaget Daidalos, s. 35. ↩︎
  16. Jones, E. & Rosén, H. (2026). V-topp stöttade morddömd. Dagens Nyheter, 6 augusti, s. 10. ↩︎
  17. Rosengart, R. & Forsberg, O. (2025). Ebba Busch: ”Israel gör hela världen en tjänst”. Aftonbladet, 5 augusti. Tillgänglig via https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pPq0qW/busch-israel-gora-hela-varlden-en-tjanst (28 september 2026). ↩︎
  18. El-Kurd, M. (2025/2026). Perfekta offer och vädjandets politik (J. Lykke Naderehvandi & K. Lykke Naderehvandi, övers.) [Perfect Victims and the Politics of Appeal]. Göteborg: Glänta Produktion & Bokförlaget Daidalos, s. 125. ↩︎
  19. Blomqvist, H. (2025). Antisemitism och Antisionism ‒ vad är vad? Om palestinasolidaritet och kampen mot judehat. Mjölby och Göteborg: Atremi och Bokförläggarna Röda Rummet, s. 49‒50. ↩︎
  20. Rosenberg, G. (1996/2024). Det förlorade landet: Israel ‒ en personlig historia. Stockholm: Albert Bonniers förlag, s. 205‒206. ↩︎
  21. Blomqvist, H. (2025). Antisemitism och Antisionism ‒ vad är vad? Om palestinasolidaritet och kampen mot judehat. Mjölby och Göteborg: Atremi och Bokförläggarna Röda Rummet, s. 51. ↩︎
  22. Oxfam (2026). Oxfam: Under de 3 senaste åren har fler palestinier dödats av israelisk militär och bosättare på Västbanken än på 17 år. Mynewsdesk, 11 juni. Tillgängligt via https://www.mynewsdesk.com/se/oxfam-sverige/pressreleases/oxfam-under-de-3-senaste-aaren-har-fler-palestinier-doedats-av-israelisk-militaer-och-bosaettare-paa-vaestbanken-aen-paa-17-aar-3453523 (28 september 2026). ↩︎
  23. United Nations (2024). UN General Assembly demands Israel end ʻunlawful presence’ in Occupied Palestinian Territory. Tillgänglig via https://news.un.org/en/story/2024/09/1154496 (28 september 2026). ↩︎
  24. Regeringskansliet (2026). Regeringen presenterar förslag för att öka trycket på olagliga bosättningar på Västbanken. Tillgänglig via https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/04/regeringen-presenterar-forslag-for-att-oka-trycket-pa-olagliga-bosattningar-pa-vastbanken/ (28 september 2026). ↩︎

Artikel publicerad 08 oktober, 2026.