Den som förstör främmande städer kommer till slut att dra förstörelsen över sin egen. Därför är Odysséen i Christopher Nolans tappning en berättelse för vår tid bortom kulturkriget, skriver Carl-Mikael Teglund.
Christopher Nolans The Odyssey är inte woke. Den är inte antiwoke heller. Nolan är för intelligent för att låta sin film underordnas någon av kulturkrigets arméer. Däremot vet han hur kulturkriget kan användas som en trojansk häst för att sälja biobiljetter. Medan högern och den identitetspolitiska vänstern grälar om hudfärg och kön döljer sig en helt annan berättelse inuti hästen. En film som säger betydligt mer om dagens krigströtta USA och det bestående trauma som årtionden av amerikanska krig har orsakat än om den homeriska världen.
Lupita Nyong’o spelar både Helena och hennes syster Klytaimnestra. Därmed gestaltas en av den grekiska mytologins mest kända kvinnliga gestalter av en svart skådespelare, något som väckte starka reaktioner hos wokehögern långt före premiären. Helena står i centrum för den homeriska berättelsen om Trojakrigets uppkomst, men både hennes och Klytaimnestras roller är små i Nolans film. Den transsexuelle Elliot Page spelar Sinon, mannen som enligt den senare romerska berättartraditionen lurade trojanerna att föra in trähästen genom stadens portar. Även Page syns bara under några minuter av den tre timmar långa filmen. Trots den begränsade speltiden blev rollbesättningen föremål för årets största kulturstrid.
Ännu roligare blev det när ett rykte började spridas om att Page skulle spela Achilles, den främste av de grekiska krigarna och hjälten som Alexander den store idoliserade och försökte efterlikna. Ryktet var inte sant. Det behövde det heller inte vara. Det räckte att ryktet fanns för att båda lägren skulle gräva ned sig i sina skyttegravar.
Wokehögern, som fortfarande inte riktigt har återhämtat sig från att Disney gjorde den lilla sjöjungfrun svart, gick i taket, gick i taket. Elon Musk anklagade Nolan för att vanhelga Homeros och vill nu skapa en egen ”historiskt korrekt version” med hjälp av artificiell intelligens. På andra sidan kunde en identitetspolitisk vänster försvara filmen med hänvisning till representation och inkluderande rollbesättning. Resultatet blev att alla talade om filmen långt innan någon hade sett den. Nolan behövde egentligen inte säga någonting. Kulturkrigets båda sidor gjorde marknadsföringen åt honom.
Det är också här kulturkrigets verkliga funktion blir intressant. Frågan om vem som spelar Helena blir viktigare än varför grekerna över huvud taget går ut i krig. Representation blir viktigare än makt. En svart Helena eller en transsexuell Sinon kan diskuteras i veckor, medan berättelsen om hur en stormakt använder sina soldater för att säkra handelsvägar nästan passerar obemärkt. Kulturkriget individualiserar därmed en berättelse som i Nolans händer egentligen är djupt samtidskritisk mot amerikansk imperialism.
Efter premiären kunde båda lägren dessutom göra anspråk på filmen. Vänstern kunde peka på den internationella rollbesättningen och feministiska undertoner i några scener. Högern kunde peka på berättelsen om en heroisk krigare, en trogen hustru, en son som måste bli man och en härskare som återvänder för att återställa ordningen i sitt hus. Alla kunde hitta något att tycka om och något att uppröras över. Men det betyder inte att filmen är särskilt bra.
Som hantverk är The Odyssey naturligtvis imponerande. Troja brinner över hela bioduken. Ludwig Göranssons musik, framförd med rekonstruktioner av bronsåldersinstrument, gör sitt yttersta för att övertyga oss om att varje blick och varje årtag förändrar världshistorien.
Men man behöver nog inte vara någon större historienörd för att tycka att Agamemnon ser mer ut som Batman på maskerad än som en mykensk kung. Det är svårt att förstå vad Nolan tänkte sig. Agamemnon är den löjligaste gestaltningen i hela filmen. Det säger en hel del, eftersom barden på Ithaka spelas av rapparen Travis Scott och gudinnan Athena av Zendaya, som mest går runt och ser bedrövad ut. Det går också att kritisera rustningarna och konstatera att nästan ingen ser särskilt grekisk ut och ännu färre är greker. Faktiskt inte en enda. Men jag är inte grek och detta är inte filmens största problem.
Homeros berättelse innehåller gudar, jättar, häxor, talande döda och vackra kvinnor som föds ur ägg. Det är dessutom värt att minnas att Homeros själv levde långt från den värld han skildrade. Han stod ungefär lika långt från de mykenska krigen som vi själva står från Gustav Vasas unionskrig. Han återgav inte en historisk rapport från Trojas murar. Han förmedlade sagor och minnen från en för honom förlorad forntid.
Frågan vi måste ställa är därför om Homeros hade känt igen berättelsen som sin egen om han fått läsa Nolans manus. Inte bara namnen, resan och monstren, utan själva idén. Det verkliga problemet med filmen är inte att Nolan förändrar detaljerna. Det är att han förändrar berättelsens kärna.
I Nolans version är Odysseus framför allt en traumatiserad krigsveteran. Han har orkestrerat förstörelsen av en stad vars invånare litade på gudarnas lagar och ingångna överenskommelser. När grekerna bryter sig ut ur hästen förvandlas segern inte till en heroisk triumf utan till en massaker. Den sköna Helenas ärrade ansikte märkt av det bestående trauma som kriget har orsakat i kombination med det förstörda Troja blir bevis på att grekerna genom sin seger också har skadat den egna civilisationen. När Odysseus till slut förstår att de fruktade sjöfolken egentligen är de själva blir hans hemresa en flykt från den förstörelse som nu hotar den egna världen. Detta är en fullt möjlig modern tolkning och den är riktigt, riktigt gripande. Men den säger mer om dagens krigströtta USA än om den värld ur vilken Homeros epos växte fram.
Nolans Odysseus liknar en desillusionerad amerikansk soldat som återvänder från Falluja och försöker förstå vad han egentligen gjorde där, i ett krig som föddes ur askan efter de brinnande tornen den 11 september. Ithaka blir ett krigstrött och splittrat USA. En hel nation framstår som präglad av PTSD efter årtionden av krig som varken ledde till ära, seger eller den bättre värld som utlovades.
Här finns också en klassdimension som kulturkriget bekvämt kan dölja. Imperiernas krig utkämpas sällan av dem som beslutar om dem. Agamemnon fattar besluten och kommer med svepskäl om att återbörda en grekisk kvinna när kriget egentligen handlar om försvarandet av handelsrutter. Odysseus och de andra krigarna får bära konsekvenserna. I den amerikanska motsvarigheten skickades människor långt hemifrån för att genomföra ett politiskt projekt som formulerats av andra och återvände sedan till ett samhälle som helst ville gå vidare.
Det vore samtidigt fel att reducera Odysséen till enkel krigsromantik. Emily Wilson låter sin översättning börja med orden: ”Berätta för mig om en komplicerad man.” I den homeriska världen är kriget både ära och katastrof. Hjältarna söker berömmelse eftersom döden är oundviklig. Akilles får odödlig hjältestatus men dör ung. Agamemnon återvänder som segrare men mördas i sitt eget hem. Odysseus är heroisk men också lögnaktig, brutal, listig och ansvarig för flera av sina egna olyckor.
Men Odysséen är ändå i grunden en berättelse om en hjältes hemkomst och om hur godhet och ordning återställs efter ondska och kaos. Odysseus ska inte bara överleva kriget. Han ska återvända och återföra freden till sin ö.
Den homeriska lösningen är patriarkal rättvisa. Det är naturligtvis en besvärande tanke för vår tid och särskilt för en modern vänster. Men det är också en av den ursprungliga berättelsens viktigaste delar. Att beskriva detta är inte samma sak som att försvara den homeriska samhällsordningen. Problemet uppstår när en modern filmatisering gör berättelsen begriplig för oss genom att samtidigt avlägsna sådant som gjorde den begriplig för sin ursprungliga publik.
Homeros visar att de som tjänar mest på den starke mannens frånvaro inte är kvinnor och barn. Det är i stället svagare män som tillsammans utnyttjar den gästfrihet, godhet och ordning som de själva aldrig hade kunnat skapa.
Detta är den del av Homeros berättelse som Nolan försvagar. Den ursprungliga Odysséen handlar inte om hur kriget bryter ned en man som tvingas slåss för en diktators vilja att säkra handelsvägar. Den handlar om vad som händer med ett samhälle i goda mäns frånvaro. Nolan berättar nästan den motsatta historien.
Hos honom är själva fälttåget den politiska ursynden. Trojakriget blir ett imperialistiskt projekt där män skickas över havet för att säkra makt, rikedom och handelsvägar. Segern skapar därför inte ordning utan nya motsättningar. Våldet återvänder tillsammans med soldaterna och förstör till slut även segrarnas värld. Trojakriget blir därmed i filmen en förklaring till den bronsålderskollaps som drabbade östra Medelhavet omkring 1200 före Kristus.
Här blir filmens amerikanska nutidskritik som tydligast. I Nolans berättelse uppstår den verkliga faran när en stormakt lämnar sitt eget hem, går ut i världen och försöker tvinga sin ordning på andra. Den som förstör främmande städer kommer till slut att dra förstörelsen över sin egen.
Troja blir därför svårt att skilja från Bagdad. De brinnande palatsen blir de bilder som imperiet helst vill lämna bakom sig. Odysseus blir veteranen som återvänder hem med erfarenheter som samhället inte längre vet vad det ska göra med. Han tvingas därför i landsflykt.
Och kanske är det just därför kulturkriget är en så effektiv trojansk häst. Vi kan gräla om Elliot Page, Lupita Nyong’o och hur grekisk en grek egentligen måste se ut. Nolan ville berätta för oss om den fara som uppstår när en civilisation lämnar sitt eget hem, går ut i världen och försöker tvinga sin ordning på andra. Den som förstör främmande städer kommer till slut att dra förstörelsen över sin egen. Det är en berättelse för och om vår tid. Men det är inte Homeros berättelse.
Artikel publicerad 19 augusti, 2026.