I början av 1969 skrev den då tjugoårige studenten, sedermera journalisten och författaren, Göran Rosenberg en text för Clarté med rubriken ”Israel efter ’tredje omgången’”. I linje med ambitionen bakom antologin Sumud: texter om den palestinska befrielserörelsen (Verbal förlag, 2026), som syftar till att fördjupa den historiska och samtida förståelsen av Palestinas kamp, återpublicerar vi med författarens tillstånd denna snart sextio år gamla text.
”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.”
– Chaim Weizmann1
Ett och ett halvt år har förflutit sedan junikriget 1967. Ett och ett halvt år har stora delar av arabiskt territorium befunnit sig under israelisk ockupation. Under denna relativt korta tidsperiod har de politiska strömningarna inom Israel bekräftat vad man hela tiden anade; sionismens oundvikliga kollision med det palestinska folkets mest elementära intressen. Den israeliska chauvinismen kräver oförsonlig kamp mot de arabiska folken, och det judiska folkets kolonisering av de ”befriade” områdena.
Annektering av ockuperat territorium försvaras i dag inte enbart ur ”säkerhetssynpunkt”. Med säkerheten har det inte blivit mycket bevänt. Judarnas ”obestridliga” rätt till det förlovade landet utgör numera den ideologiska överbyggnaden till kraven på annektering.
Den största av de mer eller mindre öppet fascistiska annekteringsrörelserna är The Land of Israel Movement (L.I.M.). Rörelsen åtnjuter ett vidsträckt politiskt och ekonomiskt stöd från flera parlamentsledamöter (bland annat hela Heruthpartiet)2 samt är väl förankrat hos en liten, men inflytelserik grupp studenter. Rörelsen har slagit på stora propagandatrumman och publicerat helsidesannonser i bl.a. New York Times. Där kan man läsa följande:
”Upprättandet av judisk bebyggelse i de befriade områdena är av högsta prioritet!
Den israeliska opinionen har med djup tillfredsställelse mottagit nyheterna om att pionjärer etablerat sig i de nya områdena av vårt befriade fosterland.
Vi syftar här på Kibbutz Hameuchadrörelsens3 nybyggen på Golanhöjderna och i Norra Sinai, samt återvändandet av religiösa nybyggare till sin gamla kibbutz i Etzionblocket.4 Denna obetydliga början betonar bara den långa väg som vi ännu måste vandra. En betydligt större kraftsamling och ett betydligt kraftigare uppsving behövs nu. Detta gäller speciellt återkoloniseringen (resettlement) av området väster om Jordanfloden, som alltid förblivit själva hjärtat i vårt fosterland och nyckeln till en säker och fredlig framtid för oss och våra barn.
Judéens och Samariens berg, nu återbördade till oss, har aldrig upphört att vara föremål för våra hopp och drömmar även när de befann sig under främmande regimer …
… Vi kräver att Knesset5 genomdriver en lag som förlänger tiden för militärtjänstgöring (från närvarande tre år för män och två och ett halvt år för kvinnor. anm. GR) så att ytterligare arbetskraft kan göras tillgänglig för kolonisering. Vi kräver att olika kibbutz- och moshavrörelser, fackföreningar, industri- och handelssammanslutningar, företagsägare och investerare, inom och utom Israel, samt undervisnings- och kulturinstitutioner skyndsamt ger sitt bidrag till denna stora uppgift — den nationella uppbyggnaden.
LANDET ÄR VÅRT OM VI OCKUPERAR DET OCH BYGGER UPP DET!”
Det demografiska ”problemet”6
Det finns mycket som tyder på att det officiella Israel avser att handla i enlighet med ovanstående rekommendationer. Varje plan på annektering av ockuperat område skapar dock ett nytt problem, som i Israel blivit känt som ”det demografiska problemet”. Det är detta problem som får den stridbare religiöse sionisten, professor Yeshayahu Leibowitz att i kvällstidningen Yedioth Ahronoth utbrista:
”Annektering? Det är en katastrof! Att föra ett stort antal araber under judiskt herravälde är att lägga grunden för nationens och statens förstörelse – vår sociala strukturs sammanbrott. Det kommer att utplåna vår humanitet, ty inom ett fåtal år kommer det att vara omöjligt att finna en judisk arbetare eller en judisk jordbrukare. Vi kommer att bli en nation av chefer, administratörer, poliser och säkerhetspoliser. Det kommer att bli en stat med hemliga institutioner, som kommer att förpesta den sociala miljön med inskränkningar av våra friheter: yttrandefrihet och organisationsfrihet …
… Vad är då alternativet? Upphöra med ockupationen av en och en halv miljon araber, återvända till status quo från den 5 juni 1967 … Var och en med öppna ögon – och i regeringen finns ett fåtal sådana, men de föredrar att vara tysta – kan se att vi går mot ett nytt Vietnam. Det är en eskaleringsprocess. I morgon, kanske, måste vi ockupera Amman, exempelvis; i övermorgon, vem vet vad!
I denna process kommer vi att nå ett napoleonskt slut, eller, om ni så föredrar, dela korsfararnas öde …”
Det är inte alla som drar samma slutsatser som Leibowitz. Man ser och känner till problemet likaväl som denne, men slutsatserna eller ”botemedlen” är helt annorlunda. I en ledare från den 29 oktober 1967 i den stora israeliska kvällstidningen Maariv ser skribenten lösningen i en födelsekontroll hos den arabiska delen av befolkningen. Knappa tjugofem år efter det att flera naziläkare bidrog till ”lösningen av judefrågan” medelst massteriliseringar skriver en israelisk tidning:
”I våra dagar kan ingen hävda att försöken att minska födelsetalen är en utmaning mot personlig frihet eller utgör ett ingripande i individens frihet. Alla, utom vissa konservativa grupper inom katolska kyrkan, accepterar i dag rätten hos varje samhälle att utöva födelsekontroll, när befolkningstillväxten utgör en fara för landets existens.
Under dessa omständigheter skall vi inte betrakta det som en oundviklig fara, att araberna i Israel kommer att bli en majoritet i framtiden. Långt innan den naturliga tillväxten av den arabiska minoriteten i Israel kommer att sätta den judiska majoriteten på spel, kommer den att äventyra arabernas egen existens. Deras tillgång till odlingsbar jord är begränsad. Den arabiska byn kommer att bli oförmögen att försörja sina invånare under det att den judiska staden inte gärna kommer att acceptera dem. De kommer att befinna sig under trycket av en stor arbetslöshet och ekonomiskt elände, och den judiske skattebetalaren kommer varken att vara i stånd eller villig att bära den finansiella börda som underhållet av dessa araber kommer att utgöra … Statens plikt är sålunda att bekämpa arabernas onaturligt höga födelsetal.
Det är inget omoraliskt eller illegalt i detta. Vad Indiens regering kan göra med indierna, vad Japans, Turkiets och Pakistans regeringar kan göra med sina folk, kan och måste staten Israel göra med sin arabiska befolkning. (min kurs.)
Om israelarabernas onaturligt höga befolkningsökning kvarstår (4,9 procent årligen, jämfört med judarnas 1,6 procent och 2,8 procent för araberna i de ockuperade områdena) kommer situationen om 40 år att vara följande: 4,5 miljoner judar, 2,7 miljoner araber inom de gamla gränserna samt tre miljoner araber i de ockuperade områdena. Det vill säga 5,7 miljoner araber och 4,5 miljoner judar. Men tack vare ålderssammansättningen hos den arabiska delen av befolkningen – endast hälften kommer att ha uppnått rösträttsstrecket (18 år) – kommer judarna fortfarande att vara majoritet i parlamentet.
På lång sikt måste vi agera, genom att vädja till lojaliteten och det ekonomiska förnuftet hos judarna i Israel, för att övertyga dem om att stora familjer är en förutsättning för deras existens. Samtidigt måste det göras klart för araberna att de inte kan få fortsätta att ha världens högsta födelsetal i vårt lilla och fattiga land. Vi måste övertyga stormakterna att en av lösningarna på flyktingproblemet är de senares emigration (bekostad av internationella fonder) till de traditionella immigrantstaterna. Araber som önskar lämna landet skall tillåtas ta med sig tillräckligt med pengar för att ersätta förluster i egendom och tillförsäkra dem en god start i ett annat land. Sen, om vi kan få in 20.000-30.000 judiska immigranter per år, kommer den judiska majoriteten att vara säkrad.”
Det ”demografiska problemet” är ett av uttrycken för sionismens oundvikliga utveckling till en rasistisk och chauvinistisk ideologi. Ett noggrant studium av den sionistiska rörelsens historia kommer mer i detalj att klarlägga dessa grundläggande drag. Det är naturligtvis många av de äldre sionisterna som känner brottet mot det palestinska folket som ett svårt moraliskt dilemma. Brottet mot palestinierna rättfärdigas hos dem endast genom antisemitismen i Europa och Amerika. Det är därför nödvändigt för den sionistiska rörelsen att ideligen framhäva och i vissa fall underblåsa antisemitismen. Sålunda uppstår en situation där en av de rörelser som minst av allt är villig att lösa problemet med antisemitismen, är den sionistiska rörelsen.
Sålunda skriver Ahad Haam, en av den hebreiska litteraturens portalgestalter: ”… rörelsens hela anda är fortfarande antisemitismen enbart, fortfarande behöver den kontinuerlig ’stimulans’ från denna källa, såsom ett spädbarn behöver sin moder varje timme. Skulle antisemitismen helt plötsligt vara ur världen skulle rörelsen inte existera en timme till.” (Ur ”Kongressens och dess skapare”, skriven 1897).
Det är sålunda endast judeförföljelser världen över som kan döva det dåliga samvetet. Användandet av judar som politiska syndabockar i Polen är en triumf för sionismen, Shukeiris tal om att utplåna judarna var som gjort för den sionistiska propagandan, och så vidare.
Parlamentsledamoten David Hacohen, ordförande i utrikes- och säkerhetsutskottet, berättar i den stora israeliska tidningen Haaretz den 15 november 1967 under rubriken ”Hur ser vi ut?”:
”Jag blev medlem i föreningen för socialistiska studenter, engelsmän, irländare, judar, kineser, indier och afrikaner, alla var vi under brittiskt styre. Och redan här var jag tvungen att kämpa för den judiska socialismen bland mina närmaste och intimaste vänner. Försvara det faktum att jag inte mottog araber i min fackförening, i Histadrut (Israels LO anm. GR), att vi här förmanade husmödrarna att inte handla hos araber, att vi stod vakt vid citruslundarna för att arabiska arbetare inte skulle få arbete där, att vi hällde fotogen över arabiska tomater, att vi på marknaden överföll judiska husmödrar och slog sönder de arabiska äggen i deras korgar, att vi höjde Keren Kayemet (Jewish National Fund) till skyarna samtidigt som man skickade Josua Hankin till Beirut för att köpa jord av frånvarande effendis och gav fellaherna en spark där bak, att det hos oss var tillåtet att köpa tiotals dunam av en arab — men förbjudet att, ve och fasa, sälja en judisk dunam till en arab, att jag som socialist tog kapitalismens symbol, Rothschild, och kallade honom för ’den kände donatorn’ — det var inte lätt.”
Dessa ”samvetsömma” element fanns i Israel i relativt stor utsträckning före kriget. Liberalerna har försvunnit nu. I dagens Israel finns ingen plats för ”samvetsömma”. En kraftig polarisering har skett. Den militanta militarismen har upplevt ett kraftigt uppsving – direkta krav på militärregering förekommer i tidningarnas insändarspalter och civila medborgargarden på traditionellt fascistiskt manér håller på att bildas. En rörelse vid namn ”Organisationen för bevarandet av medborgarnas säkerhet” organiserade i december en demonstration mot upprättandet av ett minnesmärke för de araber som stupade under kriget – en medveten skymf mot Jerusalems arabiska befolkning.
Undantagslagar
Ett viktigt vapen i kampen mot arabernas sociala och nationella strävanden inom Israel har varit undantagslagarna från 1945. Dessa lagar från den brittiska mandattiden var och är ett effektivt redskap i kolonialmaktens underkuvningspolitik. De riktar sig i princip mot både judar och araber och möjliggör en ytterst effektiv kontroll av oppositionella krafter.
När lagarna stiftades mötte de häftigt motstånd även från den judiska delen av befolkningen. Protestskrivelser och protestmöten var ett uttryck för den starka opinionen mot undantagslagarna. Den 7 februari 1946 sammankallades Palestinas advokatförening till ett möte. Där sade dåvarande advokaten, numera Israels justitieminister, Ya’akov Shimshon Shapira:
”Den regim som etablerats i och med stiftandet av dessa lagar har inte sin like i något upplyst land. Till och med i Nazityskland fanns inte sådana lagar och händelserna i Maidanek och liknande stred faktiskt emot lagens bokstav. Endast en typ av regim kan jämföras med dessa nya förhållanden – regimen i ett av främmande makter ockuperat land. Visserligen lugnar man oss med att lagarna endast vänder sig mot brottslingar och inte mot vanliga medborgare, men även den nazistiske kommendanten i det ockuperade Oslo deklarerade att inget ont skulle vederfaras medborgare – som gick nazisternas ärenden … ingen regering har rätt att stifta sådana lagar … ”7
Mötet deklarerade i ett upprop att undantagslagarna fråntog de palestinska invånarna de mest elementära rättigheterna.
Man hade sålunda väntat sig att dessa lagar skulle upphävas när staten Israel bildades 1948. Detta skedde nu inte. Inte bara det att de förblev gällande (förutom paragrafer som gällde illegal immigration och marktransaktioner) utan de användes också omedelbart av den nya regimen. Det märkliga var att ingen av de advokater som så energiskt fördömt undantagslagarna höjde sin röst i protest – utom en vars röst drunknade i mängden av administrativa fängslanden, utegångsförbud, hussprängningar, och så vidare
Paragraferna som är 170 till antalet ger obegränsade befogenheter åt ett nät av militärdomstolar och militärguvernörer. Dessa militärguvernörer blir i sina respektive distrikt automatiskt högsta juridiska instans och kan tillämpa undantagslagarna helt obegränsat. Inga hänsyn behöver tas varken till civildomstolar eller folkvalda instanser.
En av de viktigaste och mest användbara paragraferna är paragraf 125 i undantagslagarna som ger militärguvernörerna rätten att deklarera vissa områden som stängda områden. Han kan därmed begränsa utfart och infart från och till området. I praktiken medför det att en invånare, i praktiken alltid araber, måste få tillstånd för att lämna sitt hem.
Andra paragrafer ger militärguvernören befogenheter att sätta vem som helst under polisbevakning, frånta en människa hans egendom eller förbjuda användandet av den, förhindra en människa att träffa en annan människa, begränsa hans möjligheter till yrkesutövning eller möjligheter till kommunikation (presscensur), beordra någon att bo respektive inte bo på en bestämd plats, beordra någon att när som helst rapportera till polisstation, beordra utegångsförbud nattetid, med rätt för polisen att hemsöka honom när som helst.
Paragraf 111 möjliggör fängslandet på administrativ väg av varje människa som militärmyndigheterna finner för gott att anhålla. Detta kan gälla för obegränsad tid, utan rättegång, utan anklagelseakt.
Paragraf 112 ger militärguvernören rätt att förvisa vem som helst till utlandet och förbjuda densamme att återvända. Han kan dessutom förbjuda någon som befinner sig utomlands att återvända.
Paragraf 119 ger militärguvernören rätt att konfiskera och förstöra egendom, om det finns grund för misstankar om att skott skjutits från byggnaden eller en bomb slängts därifrån.
Paragraf 120 ger militärguvernören rätten att konfiskera en individs egendom om denne brutit mot någon annan av undantagsparagraferna, vilka står under överinseende av militär domstol. (En mycket användbar lag när det gäller att tillägna sig arabisk mark. Det är nämligen ingen konst att anklaga en arabisk jordägare för att ha överträtt undantagslagarna för att sedan konfiskera hans jord).
Paragraf 126 ger militärguvernören rätt att när som helst utlysa utegångsförbud. Dessa lagar som teoretiskt gäller för både judar och araber har hittills endast använts mot araber. I de stängda områdena som paragraf 125 talar om bor över 250.000 araber (av totalt 300.000). Detta betyder att i princip nästan alla araber i Israel kan få sin rörelsefrihet begränsad i enlighet med paragraf 125.
Det skall från början göras klart att dessa åtgärder kan vidtagas utan några som helst civiljuridiska procedurer eller som det heter i ett domstolsprotokoll:8
”Man kan inte tvinga en offentlig myndighet att inför domstol lägga fram bevis, muntligen eller skriftligen, vars innehåll kan äventyra landets elementära säkerhetsintressen … speciellt förbjudet är det att upplysa om det sätt på vilket uppgifterna om fallet nått den offentliga myndigheten … samma försiktighet gäller inte enbart uppgifternas källor utan även deras innehåll.”
I praktiken innebär detta en total rättslöshet för den individ som utsätts för dessa undantagslagar. I själva verket utgör undantagslagarna och den apparat vars funktion är att tillämpa dessa lagar, en stat i staten, vars enda funktion är att underkuva varje form av revolutionär politisk opposition. I valtider används undantagslagarna som påtryckningsmedel för att köpa arabernas röster åt regeringen.
”Säkerhetsrisk”
Det finns i dag knappast en arabisk familj i Israel som inte har haft känning av dessa lagar. I juli 1953 förvisades fyra medlemmar ur stammen Arab El-Shabli till byn Maaliya på avsevärt avstånd från hembyn och beordrades rapportera till polisen i en annan by, Meona, två gånger dagligen; ytterligare fem medborgare förvisades i december 1955 från Arab El-Hamdan i Galiléen till Zikhron Yaakov söder om Haifa för en tid på sex månader och beordrades rapportera till polisen två gånger om dagen; i januari 1956 förvisades några medborgare från triangelbyarna (stängt område nordost om Tel-Aviv) till Beit Jann i norra Galiléen och beordrades inställa sig dagligen vid polisstationen i Meona tjugo kilometer därifrån under en månads tid; två av invånarna i byn Tira beordrades stanna i sina hus nattetid och infinna sig på polisstationen i Teiba, åtta kilometer därifrån, två gånger dagligen. En av militärmyndigheternas mera grymma ”förlustelser” utspelades då man beordrade beduinen Ahmad Hassan från stammen Arab El-Wadi, vid Aravabyn, att stanna i skuggan av ett stort träd väster om byn Dir Hanna för en tid av sex månader från soluppgången till skymningen!
Paragraf 111 (administrativ fångenskap) har också tillämpats flitigt. Under åren 1956-57 användes paragrafen 315 gånger – en inspärrad varannan dag. Tiotals araber spärrades in under 1 majhändelserna i Nasareth 1958, då en oppositionell arabisk organisation, ”Den arabiska folkfronten”, höll på att bildas. Exemplifieringen kan fortsätta i oändlighet.
Efter junikriget har lagarna åter kommit till flitig användning. Dagligen verkställs administrativa fängslanden, förvisningar, konfiskeringar och så vidare. Den växande oppositionen inom Israel har delvis kvästs genom dylika ingripanden.
Ahmed Khalifa, en ung arabisk student, dömdes 1967 till två års fängelse för antiisraelisk politisk verksamhet. Ahmed, som tillhörde vänsterorganisationen Quamiun El Arab (de arabiska nationalisterna) kom från de ockuperade områdena för att organisera araberna inom Israel politiskt. Hans mål var ett fritt Palestina. Khalifa bodde i Jerusalem hos den palestinske studenten Khalil Toame, studerande vid universitetet i Jerusalem och tillhörande den revolutionära israeliska organisationen Matzpen (sv. Kompass). Toame anklagades för konspiratorisk verksamhet och dömdes till nio månaders fängelse. Trots demonstrationer och petitioner lyckades hans kamrater i Matzpen inte väcka den israeliska opinionen (i London demonstrerade däremot israeliska studenter till förmån för Khalil). När Toame i oktober 1968 lämnade fängelset väntade honom följande dokument:
”Försvarsparagraferna (undantagstillstånd 1945)
Order i enlighet med paragraf 110
Eftersom jag anser att följande åtgärd är nödvändig för staten Israels säkerhet och den allmänna ordningen, och i enlighet med mina befogenheter i enlighet med paragraferna 6 (2) och 110 ur försvarsparagraferna (undantagstillstånd) från 1945, beordrar jag, David Elazar, högste befälhavare för norra distriktet, följande:
”Khalil Hanna Khalil Toame – Rama (en by i västra Galiléen. anm. GR) kommer att stå under uppsikt av staten Israels polismyndigheter för en tid av 3 (tre) månader fr.o.m. 23 oktober 1968 och:
a) beordras att bo inom Ramas gräns;
b) han får inte flytta till annat område inom polisdistriktet utan ett skriftligt tillstånd från distriktspolischefen. Han får inte flytta till boplats inom annat polisdistrikt utan skriftligt tillstånd från allmänne polischefen;
c) Han får inte lämna byns område utan skriftligt tillstånd från distriktspolischefen;
d) han måste rapportera kontinuerligt till distriktspolischefen om platsen/huset han bebor;
e) han måste infinna sig på närmaste polisstationen (i detta fall åtta kilometer från byn. anm. GR) närhelst den ansvarige kommissarien i distriktet finner detta nödvändigt;
f) han måste stanna inom sin bostad fr.o.m. en timme efter solens nedgång till solens uppgång, där polisen när som helst kan söka upp honom.’
Undertecknat i dag: 22 oktober 1968.
David Elazar
högste befälhavare för norra distriktet och militärguvernör för norra distriktet”
Den 23 januari 1969 upphör dokumentet att gälla. Fallet ”prövas” igen och resulterar förmodligen i en förnyad order, som kan gälla för ett år i taget. Utan åtal. Utan rättegång. – ”Vi måste säkra vår säkerhet.” Förhållandena för en revolutionär opposition är som synes inte ideala.
Undantagslagar mot arbetare?
I skrivande stund (8/1 1969) pågår en hamnarbetarstrejk i Ashdods hamn i Israel. Strejken har mött sympatiåtgärder från Haifas hamnarbetare (man vägrar lossa varor ursprungligen avsedda att lossas i Ashdod). Kraven är främst politiska. Man vill slå sig ur Histadruts (Israels LO) grepp om arbetarna. Histadrut bedriver en oförtruten kamp mot alla kampyttringar från arbetarnas sida och har i denna konflikt ogenerat stämt in i hamnstyrelsens hets mot arbetarna. Arbetarna kräver en fristående kampduglig fackförening som inom sig skall organisera alla Israels hamnarbetare. Strejken har vållat panik i de ledande skikten. Den tredje januari kopplades transportminister Carmel och arbetsminister Al-mogi in på ”fallet”. I en artikel i kvällstidningen Yedioth Ahronoth från den femte januari 1969 säger transportminister Carmel att det, ”för att rädda exporten av citrusfrukter, kan bli nödvändigt att tillgripa undantagslagarna för att få bukt med arbetarna”. Nästan alla arbetare tillhör de ”svarta” judarna, invandrare från Asien och Afrika. I en artikel som behandlar hamnstrejken skriver Yedioth Ahronoth:
”Arbetarna känner det som om alla vänt sig mot dem – regeringen, Histadrut, pressen … Dom, azkenaserna (europeiska judar, anm. GR) behärskar de offentliga myndigheterna och kommunikationerna, dom står emot oss, marockaner, sefarder (ursprungligen spanska judar, anm. GR), greker och perser.”
Att Israel i sin invandringspolitik klart föredrar europeiska judar är ingen hemlighet. Dessa får avsevärt bättre förhållanden vid ankomsten.
Utvecklingen inom staten Israel har klart visat att dess existens måste bygga på våld och politiskt förtryck av alla oppositionella krafter inom och utom Israel. Ingen förändring av detta tillstånd kan ske förrän det palestinska folket återvunnit sina rättigheter som folk och nation.
Att detta kommer att ske står utom allt tvivel. I en epok där imperialismen står inför sitt sammanbrott kan inget ”faktum” vars existens är beroende av denna imperialism vara evigt.
Syftet med denna artikel har varit att visa att i en stat av Israels karaktär, byggd på allians med imperialism och reaktion, är och måste även de mest elementära demokratiska rättigheter vara en illusion för en stor del av denna stats befolkning. Det är därför klart att alla de som av humanistiska, eller andra odefinierade, ideal vill kämpa för dessa elementära demokratiska rättigheter med nödvändighet kommer att stå i motsättning till den sionistiska staten som helhet. Bäst beskrivs detta av den i Israel bosatte palestiniern Fawzi El-Asmar:
”Förtrycket av de israeliska araberna och araberna i de ockuperade områdena kommer att avslöja fredsälskarnas och de rättvisesökandes rätta natur. Det är därför som var och en som har nog mod att höja sin röst mot dessa illdåd, av det judiska samhället betraktas som en förrädare, en konspiratör som underminerar statens säkerhet.”
- En av den politiska sionismens ledare och Israels förste president. ↩︎
- Ett av de största partierna i Israel. Tidigare allmänt betraktat som fascistiskt, numera salongsfähigt och representerat i regeringen. ↩︎
- Kibbutzrörelse associerad till Ahdut Haavodapartiet, numera en del av Arbetspartiet. ↩︎
- Judisk bebyggelse i den arabiska delen av Palestina i enlighet med 1947 års delningsplan. Hamnade utanför Israels område även efter 1949. Återerövrat under junikriget 1967. ↩︎
- ”Israels parlament; politiskt oviktigt men en vacker turistattraktion (ta buss nummer fem).” Citat ur en broschyr utgiven av Israeli Socialist Organisation (Matzpen) avsedd för nya invandrare. ↩︎
- Demografi = befolkningslära; ”självständig gren inom samhällsvetenskaperna, med beröringspunkter även med socialhygien och medicin (dödsorsaker), rasbiologi och ärftlighetsforskning.” (Lilla uppslagsboken). ↩︎
- Ur tidskriften Haparklit (sv. Advokaten) februari 1946 s. 58-64. Detta och mycket annat material finns samlat i boken Araberna i Israel (heb. Haaravim beisrael) av den palestinske advokaten Sabri Jiries, Haifa. ↩︎
- Protokoll 111/53 från ”Israels högre domstol för rättvisa” (Beit Din Gavoa Letzedek), domslut 7, s. 534. ↩︎
Artikel publicerad 21 juli, 2026.