Folkets seger eller ett andrum för den islamiska republiken? När slagfältet når förhandlingsbordet lider folket.

Intervjun med Mohammad Bagher Ghalibaf efter undertecknandet av avtalet mellan den islamiska republiken och USA:s regering är inte bara en redogörelse för en förhandling eller en politisk överenskommelse. Den är också ett försök att återupprätta den politiska legitimiteten för ett styre som under lång tid präglats av djupa ekonomiska, sociala och politiska kriser.

Genom hela intervjun återkommer ett centralt budskap: ”Vi vann.” Ghalibaf försöker framställa det som att den islamiska republiken gick in i förhandlingarna från en styrkeposition och tvingade USA till eftergifter.

Bakom denna officiella berättelse döljer sig dock en annan verklighet. Om den islamiska republiken inte hade haft behov av ett sådant avtal, om landets ekonomi inte hade befunnit sig på randen till kollaps, om sanktionerna inte hade utsatt samhället för ett enormt tryck och om det växande folkliga missnöjet inte hade blivit en av regimens största bekymmer, skulle förhandlingarna aldrig ha nått denna punkt.

I motsats till den officiella propagandan är avtalet varken resultatet av den islamiska republikens fullständiga seger eller USA:s fullständiga nederlag. Det är snarare produkten av ett gemensamt dödläge – ett läge där en fortsatt konfrontation hade kunnat medföra oförutsägbara kostnader för båda staterna.

Staternas krig – folkets lidande

Ghalibaf talar om segrar på fyra arenor: den militära, den folkliga, den diplomatiska och den administrativa. Det som saknas i denna berättelse är emellertid verkligheten för de miljoner människor som varken sitter vid förhandlingsborden eller deltar i de militära beslutsprocesserna.

Under alla dessa år har det iranska folket fått bära den tyngsta bördan av konflikten mellan den islamiska republiken och USA. Inflation, skenande levnadskostnader, urholkade löner, bostadskris, massarbetslöshet, nedmonterade välfärdssystem och ekonomisk otrygghet är direkta konsekvenser av denna politik.

När Ghalibaf talar om ”nationell enighet”, vilket samhälle syftar han då på? Delar den arbetare vars lön inte räcker till mer än några dagars försörjning samma uppfattning om ”seger” som regimens företrädare? Ser pensionären som lever under fattigdomsgränsen eller den unga människa som saknar framtidstro detta avtal på samma sätt som den islamiska republikens strategiska rådgivare gör?

I ett samhälle där klassklyftorna fördjupas för varje dag är talet om en ”enad nation” mindre en beskrivning av verkligheten än ett politiskt verktyg för att dölja sociala motsättningar.

Ett betydelsefullt erkännande: Förhandlingar var effektivare än missiler

Den kanske mest betydelsefulla delen av Ghalibafs uttalanden är när han öppet säger:

”Det vi uppnådde genom förhandlingar var flera gånger mer än vad vi hade kunnat uppnå genom militära åtgärder.”

Detta uttalande kan i praktiken ses som ett erkännande av misslyckandet för en av den islamiska republikens mest centrala propagandalinjer under de senaste decennierna.

Under åratal har befolkningen fått höra att det enda språk USA förstår är militär styrka. Varje kritik mot eskalerande spänningar har avfärdats som kapitulation eller svaghet. I dag beskriver samma politiker och befälhavare, som tidigare fördömde förhandlingar som ett tecken på svaghet, dem som sin största framgång.

Sanningen är att den islamiska republiken inte närmade sig en överenskommelse av fri vilja utan av nödvändighet. Ekonomiskt tryck, intern förslitning, legitimitetskris och risken för ökande instabilitet drev regimen till en punkt där den tidigare kursen blev allt svårare att upprätthålla.

Avtalet är därför mindre ett uttryck för styrka än ett uttryck för styrkans begränsningar.

Motstånd eller bevarandet av en politisk ordning?

Ghalibaf hänvisar upprepade gånger till ”motståndsfronten” och beskriver de dödade i Libanon och andra regionala aktörer som en del av denna väg och dess ära.

Men den avgörande frågan är: För vilket syfte har alla dessa krig, kostnader och uppoffringar gjorts?

Vad har årtionden av regionalt engagemang gett den iranska arbetaren, läraren, sjuksköterskan, pensionären eller den arbetslösa ungdomen? Har det lett till ökat välstånd? Har det skapat större friheter? Har människors ekonomiska trygghet förbättrats?

Regimen försöker framställa sina egna intressen som identiska med samhällets intressen. Men det finns ingen självklar koppling mellan den islamiska republikens regionala inflytande och majoriteten av befolkningens behov.

Ur folkets perspektiv handlar frågan inte om att stärka någon stats inflytande, utan om rätten till ett värdigt liv, frihet, social trygghet och välfärd.

Hormuzsundet, militärmakt och kapitalets logik

En annan del av Ghalibafs resonemang handlar om Hormuzsundet och Irans geopolitiska position. Han beskriver detta som ett viktigt maktmedel för den islamiska republiken.

Men i dagens kapitalistiska värld konkurrerar stater om energivägar, marknader, inflytelsesfärer och ekonomiska intressen. Det som ofta presenteras som ”nationella intressen” är i många fall uttryck för konkurrens mellan olika kapitalistiska maktblock.

Den iranska arbetaren tjänar varken på stigande oljepriser eller på regionala maktkamper. Tvärtom har vanliga människor gång på gång fått bära de tyngsta konsekvenserna när de regionala konflikterna har fördjupats.

Därför har arbetare och löntagare inga grundläggande intressen vare sig i Washingtons läger eller i den islamiska republikens. Deras intresse ligger i att bryta den onda cirkeln av krig, sanktioner, militarisering och fattigdom.

Avtalet – en möjlighet för regimen, men inte nödvändigtvis för folket

Den islamiska republiken försöker framställa avtalet som en historisk seger. Men även om man accepterar alla Ghalibafs påståenden kvarstår den centrala frågan:

Vad får folket ut av denna överenskommelse?

Om frysta tillgångar frigörs, kommer de då att användas för att förbättra människors levnadsvillkor? Om sanktionerna lättas, kommer lönerna att höjas? Kommer utbildning, sjukvård och bostäder att bli mer tillgängliga? Kommer de politiska och sociala friheterna att utvidgas?

Erfarenheterna från de senaste decennierna ger ett tydligt svar. Vid upprepade tillfällen har stora oljeinkomster strömmat in i landet, samtidigt som klassklyftorna har fördjupats. Regimen har gång på gång talat om stora framgångar medan fattigdom och ojämlikhet har fortsatt att växa.

Den avgörande frågan är därför inte om ett avtal sluts eller inte, utan vem som kommer att dra nytta av dess resultat.

Det som fortfarande återstår att lösa

Kanske kan detta avtal minska delar av det externa trycket. Kanske kan det ge regimen ett tillfälligt andrum. Kanske kan det mildra vissa aspekter av den ekonomiska krisen.

Men inget av detta löser de grundläggande problem som präglar det iranska samhället.

Ett samhälle där majoriteten av befolkningen är utestängd från den rikedom de själva skapar, där politiska friheter är begränsade och där miljontals människor lever i fattigdom och ekonomisk osäkerhet blir inte automatiskt fritt och välmående genom en överenskommelse mellan två stater.

Det som i dag presenteras som en ”seger” kan i bästa fall vara ett sätt att köpa tid åt en politisk ordning som befinner sig i kris.

Den slutliga domen kommer inte att avkunnas i statlig television, i parlamentet eller i förhandlingsrummen. Den verkliga måttstocken är vardagen för de miljoner människor som under åratal har fått betala priset för både den islamiska republikens och västmakternas politik.

Om resultatet av detta avtal inte leder till större frihet, välfärd och trygghet för människor kommer alla berättelser om seger förr eller senare att förlora sin trovärdighet inför verkligheten.

Artikel publicerad 25 juni, 2026.