Om expertmakt, informationstvätt och suspension av muslimer

Sverige presenterar sig som en föregångare i demokrati och rättsstat, där myndighetsbeslut ska vila på saklig grund och alla behandlas lika inför lagen. Ändå har det under de senaste tio åren fattats ett stort antal offentliga beslut om muslimska organisationer – indragna bidrag, återkallade tillstånd, avbrutna samarbeten – utan grund i organisationernas faktiska verksamhet. 

När en viss grupp gång på gång utestängs genom beslut som inte kan motiveras sakligt, brister själva principerna som rättsstaten vilar på. Och mönstret är för konsekvent för att vara slumpmässigt.

Ett tydligt exempel är hur Sida i januari 2026 stoppade⁠ sitt strategiska samarbete med Islamic Relief Sverige (IRS) av säkerhetsskäl, trots att man själv konstaterar att IRS är en aktör med ”unikt mervärde i det humanitära systemet”, att deras bistånd är effektivt och att det, enligt själva beslutsunderlaget, inte finns tecken på antidemokratisk eller våldsbejakande verksamhet. Beslutet byggde på ett yttrande från Centrum mot våldsbejakande extremism (CVE), som hänvisade till en ”grad av sannolikhet för ideologiskt färgat inflytande”. 

I flera led av den kedja som ledde fram till beslutet återkommer samma namn: terrorforskaren Magnus Ranstorp, i roller som sträcker sig från kunskapsproduktion till opinionsbildning till styrelsebeslut. Bara någon vecka efter att skandalen (och ministerstyret, kring just det beslutet) blivit känd utsågs samme man, nu strax före midsommar, av Simona Mohamsson till särskild utredare för en statlig utredning om ”religiös radikalisering med fokus på politisk islam”. Det är illustrativt för den mekanism som den här texten handlar om.

IRS-fallet är inte ett undantag, det finns många fler liknade fall som uppvisar samma rörelse: misstanke skapas, normaliseras och materialiseras. Falska, osäkra eller selektiva påståenden ges institutionell tyngd, återkommer som bevis för sig själva och används till sist för att neka organisationer resurser, legitimitet och handlingsutrymme. Det avgörande är att systemet aldrig presenterar sig som system. Ingen regel säger att muslimsk organisering ska släckas ner; i stället formuleras varje ingripande som ett särskilt fall, med sin egen argumentation och sin egen administrativa form. Det är först när fallen läggs sida vid sida som effekten blir synlig: att det är muslimsk organisering som gång på gång hamnar i prövning, samtidigt som varje enskilt fall behandlas som ett separat säkerhetsärende.

Jag kallar denna mekanism ranstorpism.

Ranstorpism – suspension av minoritetsorganisering i demokratins namn

Det som hände IRS är inte att organisationen förbjöds, utan att den gradvis berövades sitt handlingsutrymme medan dess formella rättigheter låg kvar. Det är detta som menas med suspension. Och det är det som kan sägas hända: att ranstorpism försätter muslimska organisationer i suspension. De behåller formella rättigheter som organisationsnummer och yttrandefrihet, men deras faktiska handlingsutrymme avvecklas genom misstänkliggöranden, återkommande prövningar och administrativa avstängningar, motiverade med säkerhet, brottsbekämpande och/eller demokrati.

Mönstret tycks ordnat i tre faser som förstärker varandra i en spiral. I den första fasen skapas påståendet: att vissa grupper är farliga snarare än utsatta, extrema snarare än oppositionella, säkerhetshot snarare än demokratiska civilsamhällesaktörer. I den andra fasen normaliseras påståendet till institutionell sanning, genom upprepning och förflyttning mellan institutioner tills det framstår som vedertagen kunskap. I den tredje fasen materialiseras det i formella och informella beslut som får allvarliga materiella konsekvenser.

Processen kan förstås som ett slags tvätt av information. Som penningtvätt ger illegala medel en skenbart legitim källa, ger informationstvätten rykten, journalistiska tyckanden och ibland renodlat antimuslimskt material ett sken av vetenskaplig kunskap. Detta sker genom att påståenden genomgår ett genrebyte: ett rykte kan bli en rapport från en ”expert”, rapporten kan bli ”underrättelseinformation”, underrättelseinformationen kan bli ett juridiskt ”faktum” som kan användas som underlag för repressiva beslut. Ofta räcker dessutom blotta misstanken som underlag för besluten, som i fallet med IRS indragna medel. Detta är ingen teoretisk konstruktion, utan något konkret och spårbart. Det visar sig till exempel i den kedja av säkerhetsrapporter som jag kommer att visa åberopar varandra, men som vid granskning bottnar i en enda källa: en källa som i praktiken citerar sig själv.

Skapandet

Det första ledet i ranstorpismen är att skapa misstanken. Råmaterialet kommer ofta från bloggar, sociala medier och tankesmedjor, från aktörer med skiftande drivkrafter: ekonomiska eller politiska intressen, personliga traumatiska erfarenheter och ibland uttalat rasistiska agendor, som sammanfaller i övertygelsen att en viss grupp utgör ett samhällshot. Det består av stereotyper om muslimer som säkerhetsrisker, rykten om organisatoriska kopplingar och åsikter om vad ”islam tycker”, ofta som om islam vore en egen varelse bortom muslimerna. Redan här sker en förskjutning: människor och organisationer förstås inte utifrån vad de gör, utan utifrån vad de antas representera.

För att detta råmaterial ska kunna användas institutionellt kodas det om. Krav på bönerum eller en synlig hijab kan omkodas från religionsfrihet till tecken på islamistisk infiltration. Omkodningen träffar också rättighetsarbete: i MSB-miljön beskrivs exempelvis engagemang för ”funktionsnedsattas och homosexuellas rättigheter” inte som ett uttryck för demokratiska värderingar utan som ett strategiskt verktyg för att vinna legitimitet ett ”bekvämt” sätt att framstå som representativ aktör.

Verktyget som håller ihop omkodningen är begreppet islamism. I min och Mattias Irvings analys av sex centrala dokument från MSB:s projekt för att skydda samhället från ”islamister” (2025) visar vi att begreppet glider mellan tre betydelser: våldsam extremism, vardaglig muslimsk identitet och fredlig muslimsk samhällsaktivism. Den elasticiteten gör etiketten expansiv. Den kan fästas med stöd i vardagsreligiositet eller samhällsaktivism, och sedan glida över till att betyda våldsam extremism, varpå aktören behandlas som samhällsfarlig trots att ingen farlighet kan påvisas ens efter idogt sökande. Etiketten aktiverar kollektiv fruktan, förbikopplar kravet på konkreta bevis och gör muslimer principiellt misstänkta utan att någon handling behöver påvisas.

Nästa steg är att ge misstanken en skenbart empirisk grund. Hur det går till syns tydligt i rapporten Salafism och salafistisk jihadism 2.0 (Salafism 2.0, Ranstorp & Ahlerup, 2022), som Mattias Irving och jag granskat. Där presenteras triviala händelser — att någon skjutit med luftgevär, bett en parkeringsvakt försvinna eller att killar fällt könsstereotypa kommentarer i skolan — som belägg för salafism och jihadism, utan någon förklaring till varför det skulle handla om just det. Salafism, islamism, muslimer, invandrare, extremism och social oro behandlas som sammanlänkade utan att separeras analytiskt. Rapporten är redigerad av akademiker och publicerad under myndighetsnamn med koppling till försvar och säkerhet, men bygger uttalat på andrahandsuppgifter från kommunala tjänstemän — vad de ”hört”, anat eller tolkat — och på opinionsmaterial, däribland Per Gudmundsons blogg och ledartexter.

Samma mönster återkommer i Ranstorps Rosengårdsrapport och den av honom ofta citerade Lägesrapport Norrby. Det som presenteras som empiriska belägg ligger ofta flera led från det som påstås vara bevisat: bevisen kan gälla andra personer, andra platser eller andra tider än dem som senare får bära konsekvenserna. I glappet mellan observation och slutsats öppnas utrymme för tolkningar styrda av fördomar som sällan redovisas och ännu mer sällan prövas.

Ett ytterligare exempel är MSB:s rapport om Muslimska brödraskapet från 2017, som fått enormt inflytande i samma kunskapsproduktion, trots att den dömdes ut⁠ som undermålig⁠ av ledande religionsvetare och kallades⁠ ”ett underlag som aldrig skulle bli godkänt som en inlämningsuppgift vid ett svenskt universitet”. I rapportens metodavsnitt presenteras medförfattaren Pierre Durranis bakgrund som ”före detta medlem i Muslimska brödraskapet med stor ’inifrån’ förståelse” som en metodologisk tillgång – en insiderkunskap som i praktiken får ersätta kravet på källhänvisningar. Durrani blir därmed på en gång författare, faktakälla och studieobjekt, trots att en enskild persons erfarenheter under en period på 1990-talet knappast kan belägga vitt skilda påståenden om organisationers styrning, ekonomi och ideologiska lojaliteter över decennier.

När den typen av påståenden som tillskrivs Durranis insiderkunskap görs i myndighetsrapporter får de dessutom ny tyngd. Det byter genre, och därmed börjar dess funktion förändras. Samma sak händer med påståenden från bloggposter, ledartexter, hörsägen och tjänstemäns spekulationer: de kan plötsligt börja uppträda som forskning, fakta eller underrättelseinformation. Och sedan fullbordas genrebytet först när materialet vandrar vidare, in i nya institutioner och nya beslut, vilket jag ska visa.

Vilka källor får bli kunskap?

Specialiserade fält präglas ofta av små nätverk och återkommande aktörer. Det är i sig inget anmärkningsvärt. Det avgörande är vad som tillåts få institutionellt genomslag, och vilka kunskapsmiljöer som får definiera vad staten uppfattar som risk. Och här avgörs frågan sällan av källans kvalitet, utan av om dess slutsatser bekräftar det som efterfrågas.

Det syns i hur Ranstorps nätverk förhåller sig till forskningen. I stället för att utgå från den etablerade empiriska forskning om muslimska civilsamhällen och salafistiska miljöer som faktiskt bedrivs, i Sverige och internationellt, lutar sig denna kunskapsproduktion istället mot en liten krets källor som bekräftar en redan formulerad politisk berättelse. Det är en omvänd ordning: i stället för att börja i fakta och därifrån söka förklaringar, tycks underlag väljas selektivt, akademiskt eller inte, som stöder slutsatsen man redan landat i.

Ledarskribenten Per Gudmundson illustrerar det tydligt. I rapporten Mellan salafism och salafistisk jihadism (Salafism 1.0) beskrivs hans bloggmaterial som viktigt för att ”pussla samman informationsfragment till en helhetsbild”, och hans texter används frekvent som faktauppgifter genom rapporten. I en forskningsöversikt från den statliga expertkommittén Delmi framträder samma Gudmundson som en aktör som bidragit till att normalisera rasistiska och främlingsfientliga tankegångar, bland annat genom att beskriva nationens förestående ”undergång”, medan han är tidigare känd bland annat för att koppla invandring till rasbiologiska föreställningar om IQ.

Samma material, samma person – men i den ena miljön ett legitimt underlag för säkerhetsanalys, i den andra ett exempel på rasism som forskningen granskar kritiskt.

Importerad misstankeproduktion

I den svenska ranstorpismen skapas misstanke i hög utsträckning genom import av färdiga internationella fiendebilder.

En viktig person för den kunskap som legat till grund för nedsläckningen av muslimska aktörer i Europa och USA är Lorenzo Vidino, som bland annat anlitats som expert av Myndigheten för psykologiskt försvar och som var medförfattare till den refereegranskade text vi hittat som Ranstorp skrivit de senaste 15 åren.

Vidino har samtidigt avslöjats⁠ som avlönad av underrättelsefirman Alp Services, finansierad av Förenade Arabemiraten, för att underminera diktaturens oppositionella. Konkret uppges han ha levererat bland annat namnlistor och ”intressanta rykten”, paketerade i dossierer för att svartlista olika aktörer, däribland Islamic Relief. Det handlar inte bara om falska uppgifter och slutsatser, utan om ett arbetssätt där misstanken finns först och där rykten, kopplingar och fragment samlas in för att kunna bära den.

Forskningsprojektet Bridge Initiative beskriver dessutom Vidinos forskargärning som illa underbyggd och präglad av studier finansierade av tankesmedjor med bakgrund i antimuslimska miljöer, däribland Investigative Project on Terrorism. De visar också hur Vidino citerar konspirationsteoretiker och journalister som om de vore akademiska auktoriteter, samt att flera av hans arbeten haft svårt att klara oberoende refereegranskning. Vidino visar ranstorpismen som metod och kunskapslogik i internationellt professionaliserad form: associationer, rykten, namnlistor och ideologiskt präglade källor paketeras som expertkunskap om ”dolda islamistiska nätverk”. 

När svenska aktörer lyfter Vidino som auktoritet förs alltså ett redan etablerat internationellt misstankeraster in i den svenska kontexten. Samma sak syns i Ranstorps källanvändning på Twitter, numera X. Den visar hur svensk misstankeproduktion kopplas till internationella kunskapsmiljöer där muslimsk organisering sedan länge förstås genom säkerhet, dolda nätverk, ideologisk infiltration och geopolitisk lojalitet.

En genomgång av Ranstorps Twitterflöde, knappt 31 000 inlägg mellan 2011 och 2024, visar att hans källor på ytan ofta är etablerade. Ungefär hälften av alla utgående länkar går till svensk och internationell mainstreampress. Det intressanta är vilka källor och auktoriteter som bär de mest specifika påståendena om politisk islam, dolda nätverk och muslimska organisationer.

Där framträder ett smalare mönster. Bland åsiktsdrivna svenska källor lutar materialet kraftigt åt högerorienterade och antiislamistiska opinionsmiljöer. I det internationella materialet återkommer counterjihadmiljöer, säkerhetspolitiska tankesmedjor, proisraeliska lobbyorganisationer och statsnära gulfmedier (se bild för exempel). Dessa miljöer är nära knutna till en större geopolitisk ordning: Förenade Arabemiratens och andra gulfstaters kamp mot demokratisk opposition efter arabiska våren, Israels säkerhets- och bosättarpolitiska dominans över palestinierna och västvärldens krig mot terrorn som legitimerat militär kontroll, repression och dominans över strategiska områden och naturtillgångar.

”Muslimska brödraskapet” (MB) fungerar i denna kunskapsproduktion ofta som en samlande fiendebild, parallellt med föreställningar om salafism, jihadism och andra muslimskt kodade politiska sammanhang. Detta sker trots att MB efter militärkuppen i Egypten 2013 utsattes för hård repression, att rörelsens egyptiska organisation till stor del slogs sönder, och att MB historiskt har haft tydliga ideologiska och politiska skiljelinjer gentemot flera salafistiska rörelser. Den politiska funktionen är bredare: muslimsk samhällsorganisering misstänkliggörs, oppositionella rörelser kvävs och regional dominans säkras. När detta misstankeraster förs in i Sverige börjar även svenska muslimska organisationer läsas genom konflikter och maktprojekt som formats långt utanför deras egen verksamhet.

Asymmetrin i källmönstret märks också i vad Ranstorp väljer att lämna ogranskat. Han kommenterar vitt och brett — stater, aktörer, extremiströrelser världen över — men under 2024, det senaste Gazakrigets mest dödliga år, då Israel anklagades för ett mycket stort antal folkrättsbrott och folkmordsfrågan prövades internationellt, saknas substantiell kritik mot Israel i hans 636 inlägg. Den som på mycket vaga indicier identifierar extremism, repression och dolda nätverk tycks ibland selektivt inte se dem.

Det gör källmönstret relevant för ranstorpismen som mekanism. När dessa källor och tolkningsramar importeras till svensk myndighetsmiljö börjar opinionsbildning, statlig påverkan och lobbyverksamhet framträda som expertkunskap. Ranstorps Twittermönster blir därmed ett exempel på den informationstvätt som texten beskriver: ideologiskt präglade tolkningar importeras, kodas om och kan senare återkomma i svenska rapporter, medier, myndigheter och politiska beslut som saklig säkerhetsanalys.

Det är här skapandefasen övergår i nästa led. Misstanken har producerats inhemskt eller importerats. Den har fått ett råmaterial, en etikett, en skenbart empirisk grund och en institutionell form och är redo att spridas.

Normaliserandet

Ett påstående, en etikett eller en misstanke som skapats får sällan politisk betydelse av sig själv. Först måste det cirkulera, förstärkas och skyddas mot invändningar. Det är denna andra fas som kan kallas normalisering.

Normaliseringen sker i flera led. Först börjar påståendet vandra mellan rapporter, medier, myndigheter, politiska aktörer och domstolar. Varje ny hänvisning uppfattas som en bekräftelse, trots att evidensläget står stilla. Det som ser ut som flera oberoende källor kan i praktiken vara samma påstående i olika institutionella former. Att ursprunget faller bort ur sikte blir en viktig förutsättning för förändring av påståendets status. Det framstår allt mindre som en anklagelse bland andra och börjar fungera som bakgrundskunskap. 

Det är här kedjan jag nämnde inledningsvis kan följas i detalj. Tre snarlika rapporter bygger på varandra i en spårbar slinga. I Salafism 2.0 (Ranstorp & Ahlerup, 2022) används Norrbyrapporten som empiriskt underlag för lägesbilden i Borås. Men Norrbyrapporten vilar i sin tur till stor del på samma typ av anonyma myndighetsintervjuer som Salafism 2.0 själv bygger på. När Salafism 2.0 låter sina respondenter bekräfta Norrbyrapporten med formuleringen att ”de flesta myndigheter delar denna uppfattning” (s. 61) sluts därför cirkeln. Källan och bekräftelsen kommer från samma sorts aktörer, med samma funktioner, i samma stad. Att det rentav skulle kunna röra sig om samma personer är svårt att bortse från.

Följer man Norrbyrapportens egna källreferenser blir kedjan ännu tunnare. Rapporten bygger i centrala delar på Salafism 1.0 (Ranstorp m.fl., 2018), som i sin tur saknar originalkällor om Norrby. Där återfinns i stället en akademisk studie från 2017 av Uriya Shavit, om hur salafistiska lärda generellt förespråkar barnuppfostran, helt utan empiri från Borås eller Sverige, samt en enskild anonym intervju med en polis i staden. Dessa två källor återvinns sedan gång på gång och läggs till grund för påståenden i Salafism 2.0 om det faktiska läget i Borås. Ranstorp citerar i praktiken Ranstorp, utan att det finns empiriskt underlag i botten.

Till detta kommer att Norrbyrapporten blivit föremål för kvalificerad och dokumenterad kritik från flera håll, inte minst från norrbyborna själva. Borås Tidning (3 februari 2020; 18 februari 2020) och Hassan m.fl. (2020) har pekat på felaktiga översättningar, bristfälliga källhänvisningar och generaliserande framställningar av den somaliska befolkningen. Författarna till Salafism 2.0 redovisar visserligen denna kritik i en fotnot (s. 47-48), men drar inga metodologiska konsekvenser av den. Rapporten behandlas i praktiken alltjämt som oproblematiskt faktaunderlag. Där syns normaliseringens tredje led: invändningar registreras, men tillåts inte bryta kedjan.

Samma mekanism kan illustreras av Kristdemokraternas påverkansarbete kring IRS. När KD i en debattartikel i Dagens Nyheter den 19 februari 2026 hävdade att IRS hade kopplingar till Muslimska brödraskapet och våldsbejakande extremism, frågade Global Bar Magazine hur partiet kunde veta något som CVE inte visste. KD hänvisade då till Sida, Säpo Sameh Egyptsons forskning. Påståendet framstod därmed som förankrat i flera auktoritativa källor.

Och följer man kedjan bakåt visar sig också här samma cirkulära struktur. Riskbedömningen i yttrandet som Sidas beslut byggde på vilade, som sagt, på en ”grad av sannolikhet för ideologiskt färgat inflytande”, härledd bland annat från att någon inom IRS hade anknytning till en påstådd ”antidemokratisk” miljö, enligt uppgift den muslimska friskolan Framstegsskolan, en av 22 muslimska friskolor som stängdes under denna period, en skolstiftelse som utsatts för täta granskningar och och som uppvisat mycket goda resultat.

Skolans stängning byggde på Skolinspektionens beslut, som lutade sig mot ett Säpoyttrande om ”risk för radikalisering” (Säpo Dnr 2019-10815-89.2). I det yttrandet återgavs uttalanden tillskrivna en påstådd ”dold ledare”, utan källhänvisning och i överklagandeprocessen visade skolans advokat att samma citat, med identiska felöversättningar från arabiskan, förekom ordagrant i Sameh Egyptsons debattbok Erövringen, en bok som liksom hans andra debattbok och avhandling, bygger på systematiska fel i översättningar och tolkningar. Informationen tvättades först av Egyptson själv från debatt till avhandling, och sedan vidare av andra aktörer.

Ett politiskt påstående hänvisar alltså till myndigheter, myndigheterna hänvisar till varandra, och längst bak i kedjan återfinns antimuslimsk kunskapsproduktion. 

KD:s tre till synes oberoende auktoriteter visar sig vara en enda källa: Sameh Egyptson, partiets egen riksdagskandidat.

När sådant material lyfts in i myndighetsbeslut och domstolar fullbordas genrebytet institutionellt. Politiskt färgade utsagor, kontroversiella bloggar och debattböcker framträder då som underrättelseinformation, juridiska fakta eller administrativt relevant riskbedömning, och kan legitimera mycket drastiska åtgärder — som en omedelbar stängning av en skola (se t.ex. Skolinspektionen Dnr 2021:6974, Skolinspektionen Dnr 2021:6975 och Säpo Dnr 2019-10815-89.2).

ProPublica⁠ dokumenterade samma mekanism när Magnus Ranstorp uppgett att Iran hade 30 000 underrättelseofficerare. Uppgiften passerade utan källkontroll genom flera institutionella led och presenterades till sist av CNN som fastslaget faktum, trots avsaknad av belägg. När detta ifrågasattes mindes Ranstorp ingenting, och medgav att siffran uppenbarligen var uppblåst.

Mönstret är alltså inte unikt för Sverige, och det uppstår inte heller i ett vakuum. Den svenska ranstorpismen hämtar aktivt näring från internationella misstankeraster.

Importen normaliseras i svenska institutioner

Lorenzo Vidino som beskrevs ovan har personligen, bland annat i SVT, deltagit i normaliseringen av de ovan beskrivna påståendena om att muslimska organisationer deltar i farliga dolda nätverk, har dubbla lojaliteter och hemliga agendor – och bör dömas utifrån detta, snarare än utifrån sin faktiska verksamhet.

Samma mekanism finns i auktoritetsargumentet att Muslimska brödraskapet är terrorklassat i ”många länder⁠”. Det som då ofta inte framgår är att dessa klassificeringar kommer från auktoritära stater som Saudiarabien, Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, som terrorstämplade brödraskapet⁠ i samordning efter arabiska våren, och från Ryssland, där antiterrorlagar använts mot politiska motståndare (här i Tjetjenien) länge. Human Rights Watch har varnat⁠ för att sådana lagar kan användas för att döma fredliga regimkritiker, till och med till döden.

Förenade Arabemiraten har därutöver lagt stora resurser⁠ på att få fler länder att terrorstämpla brödraskapet, ett arbete som stoppats i både det amerikanska⁠ och brittiska⁠ parlamentet. När dessa repressivt motiverade terrorklassificeringar citeras i europeiska policyprocesser framstår de trots detta ofta som neutrala säkerhetsbedömningar.

Immuniseringen

När påståendena väl etablerats skyddas de mot kritik, inte genom att prövas eller besvaras i sak, utan genom att kritiken omdefinieras och kritiker tystas. När kritik inte leder till omprövning utan gör kritikern själv misstänkt, har normaliseringen blivit immuniserad.

Ett exempel är när Andreas Krieg vid King’s College London (KCL) publicerade en analys⁠ med tesen att Magnus Ranstorp utgör en knutpunkt i Förenade Arabemiratens påverkansnätverk i Sverige. Ranstorp lämnade in en formell klagan till KCL, vilket resulterade i att Krieg publicerade en starkt begränsad ursäkt som adresserade en syftningsglidning kring Ranstorps ⁠roll⁠. Detta användes av Ranstorp och hans supporters, tillsammans med betoning av den publicerande sajtens koppling till Turkiet, för att avfärda samtliga påståenden i texten. Men artikelns centrala tes om kopplingarna till Förenade Arabemiraten kvarstod och bemöttes aldrig i sak⁠. Artikeln togs ned från engelskspråkiga plattformar, men den arabiska versionen på Al Jazeera och abstract på Kriegs universitetssida finns fortfarande tillgängliga.

Ett ännu tydligare exempel är fallet Farid Hafez. Efter att ha kritiserat nätverket utsattes han för en omfattande polisutredning⁠ i Österrike, med razzia⁠, beslag och frysta konton, baserat på påståenden från samma kunskapsproduktion han kritiserat. Anklagelserna avskrevs, men konsekvenserna bestod. När han senare kopplades till ett nypublicerat faktablad⁠ vid Georgetown university om Magnus Ranstorp och hans roll i islamofobiproduktionen riktade Ranstorp ett regelrätt hot mot Hafez⁠. Senare avpublicerades samtliga faktablad från Georgetown, utan förklaring.

När jag för en tid sedan delade en analys av Ranstorps kopplingar till Förenade arabemiratens nätverk hotades jag av en högt uppsatt chef på Försvarshögskolan vid halv elva på kvällen. Han menade att jag borde “komma och göra avbön” om jag ville “rädda mig själv”, att ej namngivna säkerhetstjänster hade koll på mig och att jag skulle överlämnas till rättsvårdande instanser. Chefen befanns ha agerat olämpligt och ursäktade sig med att han druckit för mycket. Vad jag skulle räddas ifrån förblev obesvarat.

När jag kritiserade Sameh Egyptsons bristande källhantering och forskningsetik misstänkliggjordes jag som om jag egentligen gick Qatars ärenden. När jag medverkade i en akademisk rapport om islamofobi i Sverige, utgiven inom European Islamophobia Report av det österrikiska Leopold Weiss Institute i ett bredare internationellt forskningsfält, omdefinierades rapporten av Doku, Bulletin och Flamman till ett turkiskt eller Erdoğananknutet påverkansprojekt. Sakfrågan vi lyfter: källorna, metoden och islamofobin försvann.

Och den här texten kommer sannolikt att mötas av samma sak: konstruerade lojalitetsanklagelser och misstankar, hot och lösryckta anklagelser, försök att utan empiri hävda att kritiken av ranstorpismen egentligen är ett bevis på ”ardinism”, det vill säga att det är granskaren, inte mekanismen, som är problemet.

Mönstret är konsekvent: i stället för sakliga bemötanden riktas påtryckningar, påståenden om kopplingar och misstankar mot kritikerna själva. Granskare omdefinieras från experter till misstänkta, och kritik införlivas som ytterligare bevis. När ingen längre både kan granska islamofobin och behålla sin trovärdighet börjar den tvättade informationen reproducera sig själv, i allt fler institutioner som uppfattas som rättsstatliga, utan att kunskapsgrunden egentligen prövats i något enda led.

Materialiserandet

När påståendena normaliserats till institutionell sanning omsätts de i beslut med verkliga konsekvenser, i domstolar och myndigheter men också i politiska uttalanden, företagsbeslut, bidragsregler och organisationers egna val. Detta är materialiseringen.

Att ha klarat en granskning ger inte något skydd mot nästa. Att ha bemött ett påstående bevisar ingenting. Det rör sig om en evig suspension där det logiskt omöjliga läget är inbyggt i konstruktionen: Hur förnekar man något man inte gjort, när både ett oklanderligt demokratiskt arbete och själva förnekandet tolkas som ytterligare bevis på en täckmantel och ett strategiskt dubbelspel?

Det omöjliga läget vilar på anklagelsen om så kallat ”double speak”, det Sameh Egyptson i sin avhandling kallar ”organiserat hyckleri”: tanken att en muslimsk organisations demokratiska budskap utåt bara är en fasad, medan ett helt annat, radikalt budskap används inåt. I debatten kopplas resonemanget ofta till föreställningen om taqiyya, en påstådd religiös rätt för muslimer att ljuga för att dölja sina verkliga mål. Aje Carlbom ger samma logik myndighetsform i sina rapporter till MSB, där muslimska organisationer beskrivs som ”systematiskt otydliga” och själva avsaknaden av belägg för antidemokratiska avsikter tas som bevis för att avsikterna döljs. När subjektet på förhand definierats som bedrägligt blir varje demokratiskt ställningstagande en strategisk lögn.

Logiken är inte bara teoretisk, utan har avgjort konkreta rättsfall. När MUCF drog in bidragen till Sveriges Unga Muslimer höll Kammarrätten organisationen ansvarig för inbjudna föreläsares uttalanden i andra sammanhang, och när SUM själva hade avbokat flera föreläsare tolkades just upprepningen av avbokningar som ett ”systematiskt agerande” snarare än som genuin demokratisk vilja. Den som anklagas kan därmed varken hänvisa till sin verksamhet eller till sina ord: i denna misstankens logik har båda redan definierats som delar av dubbelspelet.

Spiralen i praktiken

Det som gör materialiseringen särskilt effektiv är att varje beslut skapar underlag för nästa. Spiralen rör sig inte bara uppåt i det juridiska systemet, utan också ut i förvaltningen, säkerhetspolitiken och debatten. IRS-fallet, som introducerades i inledningen, visar hur det går till i praktiken.

I IRS-fallet fick den tidigare skolstängningen ny funktion. Framstegsskolan, vars stängning, som visats ovan, vilade på en källkedja utan empirisk botten, blev inte längre bara ett avslutat skolärende. Genom en indirekt personkoppling, en anställd med familjeband till en person som arbetat med skolan, kunde misstanken flyttas vidare och användas som riskbedömningsunderlag i ett helt annat ärende. Där syns materialiseringens logik: varje beslut blir underlag för nästa.

CVE konstaterade alltså att inga belägg för antidemokratisk eller våldsbejakande verksamhet förelåg men formulerade ändå, som nämnts inledningsvis, att granskningen kunde ”indikera en grad av sannolikhet för ideologiskt färgat inflytande”. Det blev grunden för Sidas beslut (ärendenummer 25/001060). Västtrafik hänvisade sedan till Sidas beslut när de vägrade IRS annonsplats. Debattörer krävde omedelbart att SL skulle göra detsamma, med hänvisning till Västtrafiks beslut. Och så fortsätter spiralen.

Att Ranstorp dyker upp i olika roller i den här processen visar tydligt hur informationstvättens cirkelresonemang går till. DN avslöjade i maj 2026 hur det kontroversiella beslutet kring IRS kom till: Ranstorp höll 2024 ett föredrag för Sidas ledningsgrupp där IRS kopplingar till Muslimska brödraskapet beskrevs som ”tydliga”, med hänvisning bland annat till Sameh Egyptsons doktorsavhandling, vars omfattande brister i etik och metod vid det laget dokumenterats grundligt av två separata myndigheter, Överklagandenämnden för etikprövning och Nämnden för prövning av oredlighet i forskning.

Föredraget utlöste ytterligare en intern utredning som våren 2025 återigen konstaterade att det inte fanns någon grund för åtgärder. Sidas styrelse, där Ranstorp nu placerats av regeringen och SD, sökte ändå vidare efter personkopplingar ända tillbaka till 1990-talet och ändrade samtidigt tolkningsramen. Man valde att tillämpa regeringens nya försiktighetsprincip så att osäkerhet räckte som grund. Bevisad koppling krävdes inte längre, trots att absolut säkerhet självklart aldrig går att nå, i synnerhet inte för aktörer som arbetar i krig, krissituationer och katastrofområden. Stödet stoppades i januari 2026.

Biståndsminister Benjamin Dousa firade enligt DN och läckta privata meddelanden nyheten tillsammans med Ranstorp. När Dousa konfronterades med detta svarade han att han har löpande kontakt med enskilda styrelseledamöter för att ”säkerställa att myndigheterna levererar på regeringens politik”. Det väcker frågan om hur gränsen mellan politisk styrning, myndighetsutövning och enskilda styrelseledamöters expertroll faktiskt drogs i detta fall.

Här får logiken om “intressanta rykten” svensk förvaltningsform. Frågan blir inte längre om det finns belägg för att organisationen bedrivit antidemokratisk eller våldsbejakande verksamhet, utan om det går att hitta fragment, personkopplingar, historiska associationer eller indirekta miljöanknytningar som kan fungera som förkroppsligande av misstanken. Till skillnad från rättssäker brottsbekämpning kan misstanken här aldrig avskrivas, den kan bara bekräftas. Frånvaron av bevis tas som bevis på att man inte letat tillräckligt, eller på att aktören är tillräckligt sofistikerad för att dölja sina spår.

Det rättsliga systemet erbjuder inte heller något korrektiv, tvärtom kan det bli ytterligare ett led i spiralen. Poljarevic och Hassan beskriver hur svenska domstolar reducerar komplexa sociala sammanhang: en enskild inbjudan, ett uttalande taget ur sitt sammanhang, en familjemedlems påstådda koppling, till isolerade rättsliga bevis. De kallar denna mekanism kontextradering, där den sociala och politiska meningen bakom en handling raderas, och ambivalenta misstankar förvandlas till objektiva juridiska fakta. När domstolar dessutom tillämpar vad de kallar säkerhetsmässig elasticitet, det vill säga exempelvis tillåter hemliga underrättelsebedömningar från Säpo, att ersätta kravet på konkreta bevis, normaliseras suspensionen som en laglig administrativ åtgärd. Rättssäkerheten brister inte trots att de formella processerna följs. Den brister genom dem.

Självdisciplineringen

Konsekvenserna är konkreta och stannar inte vid stängning av de organisationer som dömts ut. Individer som drivit organisationerna drabbas hårt, på lösa grunder, vilket en muslimsk informant i min studie av etikettering (2025) beskrev kunde leda till ”förödande konsekvenser (…) Man kan inte göra någonting. Man kan inte jobba, inte ta ett bankkort”.

Svårast att dokumentera, men kanske mest verkningsfull, är självdisciplineringen. Den sker i ett växelspel mellan yttre repression – administrativa beslut, förhindrad finansiering, avstängning från service – och inre repression, där trycket flyttar in i organisationen själv. Organisationer omformar sin verksamhet. Kritiska perspektiv rensas ut inifrån och pluralismen urholkas. Individer tystnar. Allierade drar sig undan.

Tystnaden sprider sig sedan utåt. Ahmad El Far visar hur det sker ofta genom associativt stigma: stigmat kring en organisation drabbar även dem som förknippas med den, via ett skuldnarrativ där icke-muslimska allierade fruktar att anklagas för att underlätta extremism, och ett smittonarrativ där muslimska individer drar sig undan av rädsla för att själva stämplas som säkerhetshot. Aktörer inom civilsamhället börjar tysta varandra, och de lydiga kan premieras uppifrån, åtminstone så länge de är användbara.

Stigmat stänger ute, men suspensionen verkar också genom sin motsats. Det Markus Holdo kallar exkluderande inkludering innebär att muslimska organisationer bjuds in till samråd och samarbeten, men bara tolereras så länge de neutraliserar sin identitet och avstår från kritik. De befinner sig i permanent prövning och tvingas in i samma omöjliga bevisföring. Det är inte verklig inkludering utan kontrollerad närvaro på villkor. Suspensionen fullbordas inte med ett förbud – den fullbordas när organisationerna själva börjar vakta sina egna gränser.

Varför ”ranstorpism”?

Magnus Ranstorp återkommer i många roller i centrala processer där den informationstvätt jag beskriver blir tydlig: som rapportförfattare, sakkunnig, utredare, politisk rådgivare, opinionsbildare och beslutsfattare i styrelsepositionen i Sida (det senare enligt uppgift som representant för Sverigedemokraterna).

Processen skulle dock kunna beskrivas utan personnamn. Den drivs inte av en enskild forskares övertygelser, utan av institutioner som återkommande väljer att ladda vissa personer med auktoritet. Ranstorpism betecknar därför inte en man, utan en mekanism: hur osäkra påståenden förflyttas mellan institutioner tills de antar formen av etablerad kunskap, utan att någon enskild aktör behöver styra processen eller ens vara medveten om den.

Det avgörande är vem makten utser till sina uttolkare. Personer som Ranstorp, Vidino och Egyptson, som alla omnämns i den här texten, har inte nått sina expertpositioner genom att deras analyser varit särskilt skarpa, utan genom att deras slutsatser bekräftar det makten vill kunna hävda. Stater tilldelar dem titlar, sakkunniguppdrag, styrelseplatser och utredningar, och åberopar sedan samma titlar som bevis på att besluten vilar på neutral expertis. Auktoriteten produceras alltså av institutionerna själva och förs sedan tillbaka som om den vore extern.

Ranstorp blir på så vis inte mekanismens upphov utan dess ansikte: Den enskilda gestalt en strukturell process behöver för att kunna framstå som saklig. Han förekommer samtidigt i roller som för rättssäkra processer borde vara åtskilda, där kunskapsproduktion, spridning och beslutsfattande är skilda led med skilda aktörer, så att varje led kan pröva det föregående. Informationstvätten lever just på skenet av detta oberoende, att flera källor tycks bekräfta varandra. När samma person upptar alla leden faller skenet samman: Det som framställs som oberoende bekräftelse har inte bara stannat i den miljö där det först producerades, utan stannar i det svenska fallet rentav ofta hos en och samma person. Tydligare än så kan mekanismen knappast illustreras.

I juni 2026, medan denna text skrivs, utsåg utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson Magnus Ranstorp till särskild utredare för en regeringsutredning om ”religiös radikalisering med fokus på politisk islam”. Det är samma person som nyligen var central i den islamofobiska skandalen i Sidas styrelse, och vars kunskapsproduktion ligger bakom många av fallen som beskrivs här. Att en aktör som redan fanns i så många led av kedjan nu får än mer formell makt kring statens kunskapsproduktion i frågan visar att spiralen fortsätter snurra.

Ranstorpism är inte att staten granskar potentiellt samhällsfarliga nätverk, ideologier eller miljöer. Sådan granskning kan vara nödvändig, men den måste vila på konkreta bevis för konkreta handlingar och kunna prövas i sak. Ranstorpism är det som uppstår när misstanke ersätter bevis och association ersätter handling, när en sluten kunskapsproduktion tillåts cirkulera mellan rapporter, medier, myndigheter och beslut utan att någonsin prövas. Och insatserna är höga: en hel minoritets möjlighet att organisera sig släckas ned, inte för vad människor gjort, utan för vilka de är. 

Historien upprepar sig inte, men den rimmar

För att förstå hur denna struktur fungerar finns mycket att lära av historien. Gemensamt för de historiska exempel som följer är att hotet sägs vara dolt. Därför kan vanliga beviskrav ersättas av vittnen, indicier och expertuttolkare.

Under inkvisitionen på 1400- och 1500-talen byggdes processer där man kunde dömas på misstanken om kätteri, baserat på utpekanden och indicier, alltid något som inte kunde ses eller verifieras direkt, utan måste vittnas om. Under de europeiska häxprocesserna användes vittnesmål från grannar och religiösa auktoriteter för att bevisa något ännu mer osynligt: trolldom. 

Det betyder inte att verkliga hot aldrig finns. Det finns våldsamma aktörer och förtryckande suprematister, och stater har rätt och skyldighet att skydda människor. Poängen är en annan: att panikretoriken döljer de verkliga hoten lika mycket som den uppfinner falska, eftersom den riktar in sig på vad människor antas vara snarare än vad de gör. Fel personer pekas ut, och de faktiska farorna göms i bruset. Och det som man säger sig skydda – renheten, tron, friheten, demokratin – är sällan det som faktiskt försvaras. Emblemet kapas. Kristendomen kan beskrivas som basala grundläggande värderingar, som att älska sin nästa, se varje människa som lika mycket värd och skapa ett jämlikt rike, precis som demokratin ofta uppfattas syfta till att skapa ett bra samhälle för alla. Just därför är det en så effektiv täckmantel för sin motsats: repression blir lättast att genomföra i namn av det vi håller heligt.

I USA under 1800-talet användes vittnesmål från ”escaped nuns” för att bevisa att katoliker, ”papister”, i hemlighet styrdes av påven och hyste lojaliteter som var oförenliga med den amerikanska staten. Under McCarthyperioden användes insidervittnen med påstådd kunskap om kommunistiska nätverk för att bevisa dold illojal organisering. I Sverige kartlade IB politiskt engagemang och omklassificerade oppositionsarbete för fred och arbetares rättigheter till lojalitet med fiender, där klassificeringen i sig fick konsekvenser, utan att den underliggande misstanken behövde bevisas.

I Sverige i dag fyller så kallade exmuslimer, avhoppare, politiska motståndare till förtryckande islamistiska regimer och anonyma tjänstemän en liknande funktion: De används för att bevisa dolda islamistiska strukturer som inte syns i verksamheten men antas existera bakom den.

Mönstret är igenkännbart: etiketten både föregår bevisningen och producerar den. I Sverige cirkulerar sådana etiketter öppet genom statsfinansierade rapporter⁠, riksdagsmotioner⁠, akademiska arbeten⁠ med dokumenterade brister och en lavin av liberala ledartexter som förstärker varandra genom upprepning. Etiketten behöver inte beläggas utan det räcker att den återkommer i tillräckligt många auktoritativa sammanhang. Den som invänder riskerar att själv bli anklagad⁠ för att vara farlig för demokratin.

Avdemokratisering i demokratins namn

Som Arundhati Roy visat pågår en ny McCarthyism, där oliktänkande tystas utan att makten ens behöver åberopa våldsamhet, och under vars paraply ”monstrous things will grow and flourish in countries all over the world”. Sverige är ett av de länderna. Vi behöver ett namn för denna mekanism och jag kallar den ranstorpism.

Historien har visat liknande processer många gånger förut. Och i varje epok har de drivits i namn av epokens eget emblem. Under inkvisitionen hette det emblemet renhet, under häxprocesserna tro, under McCarthyismen frihet. I vår tid heter emblemet demokrati. Att de som driver mekanismen använder samma ord som det de monterar ned gör den svår att prata om; eller ens se. Krzyżanowski och Krzyżanowska kallar det conceptual flipsiding⁠ – att  liberaldemokratiska begrepp behåller sin form men får motsatt funktion, det Orwell i 1984 kallade nyspråk. Den demokrati som åberopas mot muslimska organisationer är en demokrati som används för att begränsa deltagande och göra om några av de mest utsatta medborgarna till samhällets värsta hot.

Och i det ögonblick etiketten upphör att vara en anklagelse och börjar fungera som ett faktum, stängs fällan: häxan kan inte bevisa att hon inte lyder djävulen, papisten inte att han inte lyder påven, islamisten inte att hens demokratiska arbete inte döljer dess motsats. Kategorin definieras som det just nu allra farligaste hotet, och därefter placeras aktörerna i den kategorin.

Det som börjar som misstanke och normaliseras som kunskap slutar här: i en samhällssfär där rättigheterna formellt finns kvar, men där möjligheten att använda dem gradvis försvinner. Muslimska organisationer och muslimska invånare utestängs från resurser, samarbeten och offentlig närvaro. Företrädare har beskrivit det som en ”pågående utradering av muslimskt samhällsliv⁠”.

Detta sker just nu och i demokratins namn. 

Rättigheterna finns dock fortfarande kvar, åtminstone på pappret. Och så länge de gör det finns också möjligheten att vända utvecklingen. Processer av det här slaget kan stoppas, men bara om de benämns för vad de är, innan de fullbordas. Det är därför denna text är skriven.

Artikel publicerad 22 juni, 2026.