Redaktören och skribenten Hannah Ohlén skriver om musikkritikern, redaktören och kulturtidskriftsaktivisten Andreas Engström.
”Vi både ses och hörs snart. Många kramar, Andreas”, skrev han i ett sms den 10 april. Vi hann inte ses mer, däremot hann vi genom åren växla 509 mail om lite ditt och datt: Från Eurozine-resor till Wien, till musikkrönikor som skulle skrivas, som sen skrevs, diskuterades och blev till följetonger, om Donaueschingen, om musik, böcker och utställningar som verkligen borde recenseras, från Lars Gunnar Bodin till Isidore Isou, om kritikträffar på Gotland och om nordisk-baltiska projektresor till Litauen. Andreas var ständigt på väg nånstans. I sitt sista mail skrev han att det vore fint om vi lyckades få till en träff i Mariehamn, eller varför inte i Riga. ”Dit har jag alltid verkligen velat åka.”
När jag nås av nyheten att Andreas har lämnat oss, sitter jag på en träbänk och knyter skorna. Jag blir sittande där länge, till slut reser jag mig för att ringa vår gemensamma vän och redaktörskollega Carolina. När hon inte svarar ringer jag i stället Anders, en annan av våra gemensamma vänner. Vi har skaffat oss en hel del gemensamma vänner genom åren. Trots att det inte blev fler än nio år.
Det vore såklart ohederligt av mig att försöka teckna upp ett 55-årigt liv när jag bara fått ta del av de nio senaste. Men med det sagt så vill jag ändå försöka göra några nedslag och förse några av hans många sidor med text.
Den Andreas jag lärde känna 2017 cyklade från Neukölln i Berlin till Kreuzberg på tio minuter, genom trafiktäta gator, saxandes mellan täta turistklungorna och var när han kom fram, inte det minsta trött. Han kunde sakligt i ett och samma andetag redogöra för hur man rör sig effektivt i den stad som också kom att bli hans under många år.
Den Andreas jag kände pekade med hela handen, krävde precision och noggrannhet men levererade i gengäld alltid detsamma. Oavsett om det handlade om att återge NJORD-biennalen på 4 000 tecken, redaktörsarbeta intensivt med den tvärvetenskapliga kulturtidskriften Critical Point tillsammans med sin tidskriftskollega och vän Öyvind Vågen, kreera ingångar för ny konstmusik i tyska Positionen, blåsa liv i en tjugoårig nordisk kritiktidskrift eller att leverera en perfekt proportionerad äpplepaj med söt pallfrukt från landet.
Den Andreas jag kände hade en trygg men utmanande blick på sin samtid och tog sig an många av kulturens angelägna frågor, i synnerhet musikkritikens utmaningar med mångfaldsperspektiv, synlighet och försörjningskällor. Han värnade om och vurmade för offentligt finansierad kultur bortom kulturlivets marknadslogik, för det fria kulturlivet, kulturinstitutionernas och folkbildningens existens. Som han skrev på sin blogg i april 2010: ”Ett rikt land skall ha råd med kultur, och ett lands rikedom bestäms i själva verket av kulturell mångfald. Detta måste man ha råd med. Och detta är något som måste byggas underifrån (…)”. Det är fortfarande sant.
Artikel publicerad 05 maj, 2026.