Sydafrika har stämt Israel vid Internationella domstolen, ICJ, för brott mot Folkmordskonventionen. Kan det globala syd utmana historiska orättvisor den rättsliga vägen?

Israels militära svar på Hamas attack den 7 oktober 2023 utlöste en våg av reaktioner som svept över hela världen. På ytan råder en moralisk samsyn: varje civilt liv som går förlorat, israeliskt såväl som palestinskt, är en tragedi. Under denna enighet kolliderar dock två berättelser. Den ena betonar en stats rätt att skydda sina medborgare. Den andra beskriver massdöd, fördrivning och allvarliga övergrepp mot grundläggande mänskliga rättigheter, kanske till och med ett folkmord.

I konfliktens inledande skede stod det internationella samfundet samlat bakom Israels anspråk på självförsvar. Med tiden förändrades dock tonläget. FN-organ, folkrättsjurister och flera regeringar började varna för att våldet i Gaza inte längre kunde förstås som ett proportionerligt försvar utan som något betydligt mörkare. Samtidigt fortsätter andra aktörer att avfärda anklagelserna, ofta genom alltmer invecklade retoriska och politiska manövrar.

Trots hårdnande positioner och höga insatser lever debatten vidare. Det är föremålet för denna debatt som artikeln tar sig an: frågan om Israels möjliga folkmord i Gaza och Sydafrikas försök att utkräva ansvar genom åtalet vid Internationella domstolen i Haag. Dessa processer är inte frikopplade från historien utan djupt sammanvävda med längre koloniala strukturer. Tillsammans blottlägger de folkrättens begränsningar men också de sprickor som antyder möjligheten till en annan framtid.

Rättslig prövning och politisk laddning

Det moraliska universums båge är lång, men den böjer sig mot rättvisa.
– Martin Luther King

Den 29 december 2023 väckte Sydafrika​ talan mot Israel i Internationella domstolen i Haag. Israel anklagades för folk-mord. Hittills har över femtio stater ansökt om att intervenera i processen, många av dessa tidigare kolonier. Fallet är historiskt – aldrig tidigare har en väst-
allierad stat varit föremål för ett så starkt folkmordsåtal. Processen rör alltså inte bara en rättslig konflikt utan belyser också en geopolitisk klyfta mellan västvärlden och det globala Syd, och det utspelar sig mot en fond av kollektiva trauman: Förintelsen, apartheid i Sydafrika och Nakban, den fördrivning av palestinier som på många sätt ännu pågår.

För mig som jurist har rättsfallet representerat ett ljus i mörkret – en sista utpost för mänskligheten i en tid som präglas av omänsklighet. Förödelsen i Gaza, där en hel befolkning mördas inför världssamfundets bortvända blick, har skakat min tro på juridikens förmåga att förändra: att vara något mer än ett verktyg i maktens tjänst. Men denna rättsprocess innebär inte bara ett nödvändigt utkrävande av ansvar för Israels folkmord utan kan även leda till ett skifte i hur folkrätten kan användas. Här ser vi hur länder från det globala Syd samarbetar för att hävda sina rättigheter och intressen – värden som alltför ofta fått stå tillbaka för västländers anspråk på suveränitet och spridning av sina egna normer och värderingar.

Det är alltså en spännande tid för folkrätten. Men vilka förutsättningar har egentligen Sydafrika att lyckas där alla tidigare har misslyckats?

Folkmord som brott – beviströskel och vad som ska bevisas

Till att börja med måste det konstateras att folkmord är ett brott med mycket hög beviströskel. I skrivande stund har Internationella domstolen ännu inte dömt någon stat som direkt ansvarig till brottet. Det närmaste man kommit är domen från 2007 i vilken Bosnien dömdes för att ha misslyckats att förhindra folkmordet i Srebrenica. Vad gäller Sydafrikas anklagelser mot Israel har domstolen ännu inte nått någon definitiv slutsats. Däremot har man avkunnat flera beslut om provisoriska åtgärder som bekräftar att det inte är otänkbart att folkmord pågår i Gaza. Bland annat har domstolen begärt att Israel säkerställer att inga folkmordshandlingar begås, att anstiftan till folkmord bestraffas och att tillräckligt nödbistånd når Gaza. Dessa beslut har med tiden blivit skarpare, vilket vittnar om en domstol som blir allt tröttare på att ignoreras av Israel.

För att Israel skall dömas måste folkmordsbrottets båda moment vara uppfyllda. Det första är de konkreta handlingarna (actus reus) som kan utgöras av massmord, orsakande av svåra skador, påtvingade livsomständigheter som gör överlevnad omöjlig, förhindrande av barnafödsel och tvångsbortförande av barn från sina familjer och sin etniska grupp.

Till detta kommer avsikten (mens rea) att helt eller delvis förinta en grupp. Medan de konkreta följderna av Israels angrepp är väldokumenterade är avsikten svårare att bevisa juridiskt; den måste utläsas ur mönster, orsakssamband och uttalanden som, tillsammans med handlingar, pekar mot en vilja att förstöra gruppen som sådan.

De konkreta omständigheterna

Alla delar av livet i Gaza har påverkats av Israels angrepp. Enligt FN:s sammanställningar har konflikten kostat tiotusentals palestinska liv och hundratusentals skadade – sedan 7 oktober 2023 har över 69 000 dött och cirka 170 000 skadats. Dessa siffror utgör inte bara statistisk bakgrund, utan visar också på en kollektiv sorg och enorm förlust för Gaza som samhälle – skolor utan lärare, sjukhus utan läkare, barn utan föräldrar och så vidare.

De vanligaste skadorna är brännskador och förlorade lemmar, ofta till följd av flygangrepp. Den psykiska skadan orsakad av ett liv omgivet av död, svält och rädsla är också omfattande. Särskilt drabbade är barn. Många har utvecklat selektiv mutism, inkontinens, självmordstankar och självskadebeteenden. Psykiska skador har också orsakats av Israels utbredda användande av kränkande behandling. Många rapporter beskriver tortyr och förnedring.

Bostads- och infrastrukturförstörelsen är total i stora delar av området. UNRWA rapporterar att omkring 92 % av hemmen i Gaza har skadats eller förstörts, och stora delar av den civila infrastrukturen — skolor, vattenförsörjning, elnät och marknader — ligger i spillror. Mycket av det som var Gaza finns helt enkelt inte längre.

Hälso- och sjukvården har slagits i spillror: WHO och andra medicinska organ vittnar om en kollapsad vårdapparat. Ett stort antal sjukhus är förstörda eller utanför drift och hundratals attacker mot vårdinrättningar har dokumenterats sedan krigets början. Detta förstärker effekten av svält, sjukdom och skador.

Förstörelsens konsekvenser för barn och kvinnor är särskilt hjärtskärande och pekar på att Israels agerande förhindrar barnafödsel i Gaza. Spädbarnsdödligheten skenar och många kvinnor kan inte längre producera bröstmjölk på grund av näringsbrist. Samtidigt är tillgången på rent vatten för att tillverka mjölkersättning så begränsad att mödrar ofta tvingas ge sina nyfödda förorenat vatten som gör dem svårt sjuka. Mer direkta faktorer är den stora mängd kvinnor vars livmödrar sjukvårdspersonal tvingats operera bort vid förlossningar, en åtgärd för att förhindra förblödning, som enkelt hade kunnat undvikas med rätt utrustning. Gravida och menstruerande kvinnor drabbas också hårdare än andra av den undermåliga hygienen i flyktinglägren som de flesta tvingats söka sig till.

Även om många dödats i bombningar och andra militära angrepp så har svälten varit den värsta mördaren i Gaza. Främst har den akuta livsmedelssituationen uppstått på grund av blockerade förnödenheter och en befolkning på flykt, men också till följd av förhindrat fiske och sönderbombad jordbruksmark. Internationella organisationer som Integrated Food Security Phase Classification har beskrivit situationen som en svältkatastrof eller ”en extremt kritisk nivå av undernäring och dödlighet”. Tom Fletcher, chef för FN:s humanitära arbete, är tydlig med att hungersnöden är en direkt följd av kriget och att den enkelt hade kunnat förhindras om Israel tillåtit det.

Uppsåt

Avsikten att förinta palestinier i Gaza som grupp kan utläsas både ur handlingar och ord. Sydafrika pekar på ett mönster av attacker mot civil infrastruktur, där sjukhus och skolor återkommande träffats, och på hundratals uttalanden som de menar visar på folkmordsavsikt. De flesta av dessa kommer från Israels högsta politiska och militära ledning: tidigare försvarsminister Yoav Gallant lovade att ”förinta allt” och att Gaza aldrig skulle återgå till vad det en gång varit. Andra ledare beskrev att Israels mål var att förvandla Gaza till ett ”helvete”, medvetet skapa en humanitär katastrof och kallade befolkningen ”mänskliga djur”. Den sistnämnda avhumaniseringen av palestinier är ett kusligt eko från folkmordet i Rwanda där Grégoire Kayibanda, Hutu-ledare och vid tillfället president, beskrev tutsier som kackerlackor.

Premiärminister Benjamin Netanyahu själv beskrev offensiven som ”en kamp mellan mörker och ljus” och manade militären att ”minnas Amalek” – en biblisk fiende förknippad med total förintelse som omtalas på följande sätt i bibeln:

”Dra ut och slå amalekiterna och vig allt de har åt förintelse […] döda både män och kvinnor, barn och spädbarn…” (1 Sam 15:3).

Även Israels president Isaac Herzog har gjort uttalanden som kan betraktas som folkmordsretorik och som ger militären tydliga signaler att inte skilja på militära motståndare och civila. Så här beskriver han Gazas befolknings gemensamma skuld till
7 oktober-attacken:

”Det är en hel nation som bär ansvaret. Den stämmer inte, den här retoriken om att civila inte är medvetna eller inblandade.”

Israel Katz, nuvarande försvarsminister, har på ett liknande sätt beskrivit hur man försöker straffa den civila befolkningen och använda den humanitära katastrofen som ett vapen:

”Hela den civila befolkningen i Gaza beordras att lämna omedelbart. Vi kommer att vinna. De kommer inte att få en droppe vatten eller ett batteri förrän de har lämnat världen.”

Det finns starka indikationer på att den israeliska militären (IDF) har uppfattat politikens retorik som uppmaningar till folkmordshandlingar. Exempelvis har en video cirkulerat där israeliska soldater, på väg in i Gaza, dansar och sjunger att de lovar att utrota “Amaleks frö”, en parafras på Netanyahus ord.

I en annan video som IDF själva har producerat och spridit på sina sociala medier uppmanar den 95-åriga reservisten Ezra Yachin till urskillningslöst våld mot araber:

”Utrota dem, utrota minnet av dem, deras familjer, mammor och barn. De här djuren kan inte längre leva. Varje israel med vapen i hand borde gå ut och döda palestinierna, döda din arabiska granne, lämna ingen kvar.”

Yachin är den äldsta reservisten i IDF och var inbjuden för att hålla ett inspirerande tal för trupperna innan dessa inledde en markoffensiv. Han är känd för att ha deltagit i massakern i Deir Yassin 1948, då mer än 100 bybor mördades. Det är med andra ord svårt för armén att påstå att de inte visste vem de bjöd in eller vad han stod för

Israels försvar

Israel medger att de lagt Gaza i ruiner. Folkmordsavsikten avfärdas dock helt. Enligt den officiella linjen har alla mål varit militära: Skolor och sjukhus sägs ha förvandlats till Hamasbaser. Rapporterna om svält avfärdas som grovt överdrivna. Hela ansvaret läggs på Hamas, som beskrivs som en dödskult, likgiltig inför sin egen befolkning, beredd att stjäla förnödenheter och använda civila som mänskliga sköldar. Och om någon militär insats skulle vara över gränsen lovar man att landets ”robusta rättssystem” tar hand om det.

Israel framhåller också egna humanitära insatser och ifrågasätter siffrorna från Gazas hälsoministerium som opålitliga, utan att presentera några egna alternativa data. De hårt kritiserade uttalandena från politiker och generaler? ”Krigsretorik”, hävdar Israel – inget som bevisar folkmordsavsikt. Dessutom menar man att uttalanden eller handlingar som pekar åt annat håll än en avsikt att utplåna palestinier borde väga tungt. Men uttalanden som inte uppmanar till folkmord nollställer förstås inte ett bredare mönster av ord och handlingar som uppmanar till det – det är helheten som räknas.

Maktasymmetrin påverkar bevisläget

När det kommer till själva bevisningen blir obalansen mellan parterna tydlig. Sydafrika är hänvisat till tredjepartsrapporter, vittnesmål och bilder – material som i västlig debatt återkommande misstänkliggörs. Francesca Albanese utmålas som antisemit och allt som kommer från Gazas hälsoministerium avfärdas per automatik eftersom det står under Hamas kontroll. Sydafrika saknar helt enkelt möjligheten att samla in egna, ”neutrala” bevis på plats.

Israel, däremot, sitter på allt: videor, foton, data, vittnen – material som ingen utomstående fullt ut kan verifiera men som samtidigt inte kan motbevisas eftersom Israel ensam kontrollerar territoriet. I kombination med landets starka internationella position får man ett tydligt övertag, både politiskt och juridiskt.

Parternas narrativ – ett möte av historiska trauman

Båda sidor placerar sina juridiska argument i större berättelser om vilka de är och vad som står på spel. Israel lutar sig mot en status quo-diskurs där staters suveränitet och rätten till självförsvar är grundpelarna. I domstolen beskriver man attacken den 7 oktober som det verkliga folkmordet, och Hamas som ett existentiellt hot mot Israel. Själva rättsprocessen framställs som ännu ett uttryck för detta hot – inte bara mot staten Israel utan mot det judiska folket i stort. Genom ständiga hänvisningar till Förintelsen placerar Israel sig samtidigt som både offer och garant för att historien aldrig får upprepas. Det syns tydligt i följande uttalande som ett ombud för Israel gör i den inledande fasen av domstolsförhandlingarna:

”Folkmordskonventionen var ett högtidligt löfte till det judiska folket – och till alla folk – om att ’aldrig mer’. Käranden ber i praktiken domstolen att svika det löftet.”

Sydafrika berättar en helt annan historia. Här framställs Israel som en kolonialmakt, och folkmordet som slutpunkten på en lång process där palestinierna fråntagits både livsutrymme och självbestämmande. Diskursen är uttalat postkolonial och står i direkt konflikt med Israels försvar av den rådande ordningen. Där Israel hävdar att de skyddar stabilitet och säkerhet, talar Sydafrika om behovet av att bryta just denna ordning, en ordning som bevarar förtryckande strukturer. Det innebär också en utmaning av Israels självbild som en stat, sprungen ur Förintelsens trauma, som nu bara försöker försvara sig. Sydafrika placerar i stället händelserna i en längre historisk linje av förtryck, vilket framgår av detta uttalande från förhandlingarna om provisoriska åtgärder i Internationella domstolen:

”Sydafrika är också medvetet om att folkmordshandlingar oundvikligen är del av ett kontinuum — något Raphaël Lemkin, som myntade begreppet ’folkmord’, själv betonade. Därför måste dessa handlingar förstås i ljuset av Israels 75 år av apartheid, 56 år av ockupation och 16 år av blockad mot Gaza.”

Klyftan mellan dessa två berättelser är enorm. När ICJ slutligen avgör målet kommer den oundvikligen att ge politisk och moralisk tyngd åt den ena – och därmed underminera den andra.

En ny dag gryr bakom de höga trösklarna

Min uppfattning är att både handlingar och motiv som uppfyller folkmordskonventionens krav faktiskt har förekommit – och det bortom rimligt tvivel. Men folkrätten är ett trubbigt verktyg, starkt färgat av maktbalanser – och dessa väger tungt till Israels fördel. Stater med Israels internationella nätverk, särskilt bland de politiskt och kulturellt dominanta Nato-länderna, har betydligt större möjligheter att påverka hur konflikter tolkas, hur sedvanerätt utvecklas och vilka berättelser som blir ”internationell sanning”. Ingen stat har hittills dömts av en internationell domstol för att aktivt ha begått folkmord. Frågan är: Blir Israel den första?

Ledande folkrättsexperter som William Schabas har kallat Sydafrikas fall det starkaste folkmordsfallet ICJ någonsin prövat. Det är alltså inte en utsiktslös process.

Vad händer då om Israel faktiskt fälls? Formellt mycket, i praktiken kanske mindre. Israel har mäktiga allierade – flera sitter permanent i FN:s säkerhetsråd, den instans som avgör om ICJ:s beslut får några reella konsekvenser. På så sätt står Israel under beskydd av politiska giganter. Samtidigt befinner sig världen i en ovanligt instabil tid: kriget mellan Ryssland och Ukraina fortsätter, USA drar sig alltmer undan det internationella samarbetet och har till och med förbjudit åklagare från Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att resa in i landet. EU tvingas vänja sig vid en världsordning där USA:s stöd inte längre är givet. Hur detta påverkar Israel–Palestina-konflikten är svårt att säga.

Den senaste tidens försök att avsluta kriget, med Trump i förarsätet, har visat sig utgöra en mycket sårbar lösning. Vapenvilan har redan brutits flera gånger. Tanken att representanter från Storbritannien ska styra Gaza, precis som de gjorde när Palestina var ett brittiskt protektorat, är djupt deprimerande. Idén visar på ett sorgligt sätt hur lite som har förändrats vad gäller mäktiga mäns inställning till sin omvärld, trots flera generationer av palestiniers lidande och outtröttliga kamp. Oavsett utgång kommer målet att sätta avtryck i internationell rätt. Genom att driva palestiniernas sak och öppet utmana Israel har Sydafrika och dess allierade pressat det västerländska tolkningsmonopolet hårdare än kanske någon gång tidigare. Kanske visar det sig att Israel och dess allierade fortfarande är politiskt osårbara. Eller så står vi inför början på något nytt: en internationell rätt där det globala syd på allvar kan utmana historiska orättvisor, kräva respekt för mänskliga rättigheter – och bryta med den gamla koloniala föreställningen att väst och dess allierade inte kan begå fel.

Artikel publicerad 21 december, 2025.