Jag går runt … och känner att mitt huvud inte är mitt
utan hela stadens, ett huvud
vilset mellan två tidsrymder
Röster som ingen hör bankar mot dess väggar

Den enda länk som ännu finns mellan mig
och världen utanför
är denna huvudvärk
En röst, kvävd, ringlar sig som en taggtråd av mörker
Varje gång jag försöker dra loss den
blir den längre och längre
Den lär väggarna att ständigt genljuda av skräck
Stadens tid är ett berg som reser sig på havets bröst
Och visarna på vägguret som hänger ovanför mitt huvud
är en åldrings armar, plågade av reumatism
Jag rör mig, vissnar ensam
och rasar från ögonblick till ögonblick utan mening
Människorna i mitt huvud rör sig trögt
som om de vadar genom tjockt vatten
Jag hör deras steg när de sjunker ner i marken
utan att kunna urskilja åt vilket håll deras fötter bär dem
om de rör sig framåt, åt sidan,
uppåt, neråt
eller rakt ut mot intet

Ibland hör jag en puls från en svunnen tid,
ett enda slag
som lyfter ur frånvaron som en fjäder
Jag sträcker ut handen för att hålla det
men det löser upp sig
och lämnar mig frusen på randen till ett ögonblick

Jag vet inte om det tillhör mig
eller den andre
som gömmer sig i skuggorna
Dödens läte fortplantar sig i luften
och varje gång den ropar till mig stavar den fel
Jag sitter mitt i natten,
lyssnar till denna kosmiska huvudvärk,
till dånet som cirklar i mitt huvud,
likt lik i minnet …
ostoppbart, långsamt, tungt
Jag vill säga något, vad som helst
men orden rullar ihop sig som skräckslagna foster
Jag vet att jag kommer att förlora mitt språk
och att tiden till slut kommer att ignorera mig
Mitt huvud är staden
Staden är mitt huvud
Och jag …
är en varelse som står mitt i detta huvud
och försöker öppna en lucka i smärtan
i hopp om att finna ett ögonblick
om så bara ett enda
som kan förvandlas
till en huvudvärkstablett Panodil Extra

Översättning: Jasim Mohamed.

Artikel publicerad 21 december, 2025.