Först när vi dödat vår inre snut kan ett mänskligt samhälle växa fram, skriver juristerna Silas Aliki och Miran Kakaee.

Som advokater möts vi ofta av frågor om hur man på ett eller annat sätt kan använda sig av juridiska processer för att uppnå politiska mål. Vid första anblick kan det framstå som rationellt att vända sig till juridiken. Dels med tanke på vänsterns egna erfarenheter av att utsättas för kriminalisering från statligt håll, dels för att de flesta av oss vuxit upp med att rättvisa uppnås när någon bestraffas, eller att oförrätten erkänns av auktoriteter.

När våldet och övergreppen i Palestina, Sudan eller Kurdistan bara tillåts fortsätta, och de som ska representera oss svarar med tystnad och fler vapenavtal, är det inte konstigt att människor vill ta till alla tillgängliga medel. Men när rörelser okritiskt greppar efter statens repressiva verktygslåda är risken att det snarare befäster samma maktstrukturer och system som orsakat problemen från första början.

I slutet av 1800-talet skrev den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin, i sin välkända text Lag och auktoritet, att ”i befintliga stater betraktas en ny lag som ett botemedel mot det onda. I stället för att själva förändra det som är dåligt börjar människor att kräva en lag som ska förändra det”. Kropotkin beskriver här en juridifiering av politiken, alltså hur samhällsförändring i en nationalstat i hög utsträckning sker genom stiftande av lag.

Men han beskriver också en juridifiering av det politiska görandet, alltså själva aktivismen och organiseringen. Människor som lever i centralstyrda, kapitalistiska stater passiviseras och vänder sig i allt högre utsträckning till systemets institutioner för att kräva den samhällsförändring man vill se, i stället för att själva skapa den genom kollektiv politisk organisering.

Kropotkin skriver: ”Vi har alla blivit fördärvade av en uppfostran som från den späda barndomen gått ut på att förkväva all självständighet och utveckla lydnad för auktoritet; så kuschad är hela vår existens under lagens piska, som reglerar allt, vår födelse, vår uppfostran, vår utveckling, våra kärleksförbindelser och vårt förhållande till våra medmänniskor, så att all vana att göra en början till självständig tanke och handling går förlorad, om det skall förbli så.”

Vi ser liknande tendenser i en svensk kontext, bland annat efter Israels intensifierade folkmord mot den palestinska befolkningen. Röster höjs för att svenska ministrar ska stämmas i den internationella brottmålsdomstolen (ICC) för medhjälp till folkmord, företrädare för sionistiska organisationer polisanmäls, och det framställs krav på att terrorklassa den israeliska ockupationsarmén.

Få har några invändningar mot att de som möjliggjort folkmordet hålls ansvariga. Frågan om det är en bra strategi att försöka polisanmäla bort auktoritär politik måste ändå ställas. Finns det några problem med en vänster som instinktivt vänder sig till juridiken eller lagstiftningen för att angripa meningsmotståndare? Svaren hittar vi i synen på juridikens koppling till samhället, och hur rättsväsendet speglar de historiska och rådande materiella förhållandena.

I förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859) konstaterade Karl Marx att de rättsliga eller politiska systemen i de befintliga staterna inte kan förstås i ett vakuum, utan att de har sitt ursprung i materiella förhållanden. I sin essä Ideologi och ideologiska statsapparater (1970) beskriver även filosofen och marxisten Louis Althusser hur juridiken, tillsammans med armén och polisen, kan förstås som en repressiv statsapparat som säkrar kapitalismens existens och reproduktion.
En marxistisk förståelse av juridiken synliggör med andra ord det intima sambandet mellan juridik och maktutövning. Rätten är inte ett neutralt regelverk, utan ett uttryck för den härskande klassens våldsmonopol och dess behov av att bevara den rådande ordningen.

På liknande sätt kan vi även förstå förekomsten av kriminaliseringen av motståndsrörelser, och i synnerhet förekomsten av antiterrorlagstiftning. Forskaren och rättsvetaren Conor Gearty visar i sin bok Homeland Insecurity (2024) hur antiterrorismlagstiftning har sina rötter i imperialism och västerländsk kolonialism. Under kolonialtiden använde europeiska stormakter, som Storbritannien i Indien och Frankrike i Vietnam, våldsamma metoder för att slå ned det lokala motståndet. Mycket av de repressiva lagar eller regler som antogs under dessa perioder liknar dagens antiterrorlagstiftning, även om de gick under andra namn.

Gearty visar hur förekomsten av antiterrorlagstiftning senare blev ett globalt fenomen, bland annat som ett sätt att kriminalisera det palestinska väpnade motståndet under 1970-talet. Resterna av detta ser vi bland annat i de så kallade terrorlistorna. På EU:s lista är de flesta organisationer, med förkrossande majoritet, socialistiska och muslimska. Ingen västerländsk högerextrem organisering finns med. Terrorklassning som ursäkt för statligt våld exploderade sedan efter bombningarna av World Trade Center år 2001. Under förevändningen att man bedrev ett krig mot terrorismen lämnade USA och dess allierade Irak och Afghanistan i ruiner, med miljontals döda.

Att en grupp eller person kallas ”terrorist” i dag har alltså sällan någon koppling till de politiska metoder som används. Terroristen på 2020-talet är den som kan berövas sin mänsklighet och sina rättigheter, frihetsberövas utan bortre tidsgräns på en hemlig militärbas, eller avrättas med drönare från luften utan rättegång. Vem som klassas som terrorist är ett uttryck för de rådande maktförhållandena. Ett tydligt exempel på detta är Trumpadministrationens utomrättsliga avrättningar av latinamerikaner i fiskebåtar under hösten 2025, ursäktade med att de dödade är ”narkoterrorister”.¹

Lagens existens, såväl vilka lagar som stiftas som hur de används och tolkas, kan därmed förstås som det borgerliga samhällets existens. Ju mer komplex en kapitalistisk stat är, desto mer kommer lagen att vara närvarande inom olika områden av samhället och livet. Lagstiftningen är ett uttryck för styrkeförhållandena i klasskampen. Viktiga lagar som stärker demokratin eller välfärden kan därför genomdrivas ibland, till exempel tryckfrihetsförordningen eller rättighetskatalogen i regeringsformens andra kapitel. Sådana lagar är viktiga att försvara och utveckla. Men som helhet kommer lagarna att domineras av den härskande klassens världsbild och intressen. I en lokal svensk kontext ser vi exempelvis hur människor som med fredliga och demokratiska metoder motsätter sig folkmord, den dödliga klimatpolitiken eller utvisningar kriminaliseras och åtalas av samma rättsväsende som man vänder sig till för rättvisa.

Hur kan då en svensk vänsterrörelse förhålla sig till juridiken? När och hur kan eller bör vi använda oss av juridiska verktyg för att uppnå progressiv samhällsförändring? En riktning pekas ut av den svenske historikern och vänsterpolitikern Lars Herlitz, verksam på 1970-talet. I ett särskilt yttrande till den statliga utredningen Medborgerliga fri- och rättigheter – Regeringsformen (SOU 1975:75) skrev han: ”Att avskaffa klassamhället och klasskillnaderna mellan medborgarna är inte en uppgift för grundlagsskrivning. Det är en uppgift för politisk kamp. På grundlagen kan man däremot ställa det kravet att den skall ge ett sådant stöd för demokratins utveckling, att kampen för bättre samhällsförhållanden inte försvåras utan tvärtom underlättas”.

Ett annat sätt att beskriva detta på är genom Audre Lordes kända citat: ”The master’s tools will never dismantle the master’s house.” Ett sådant tankesätt bör prägla en rörelses syn inte bara på juridikens innehåll i lagtexterna, utan också på hur rörelsen förhåller sig till att använda den juridiska arenan som verktyg för progressiv samhällsförändring. Det måste ske på ett sätt som främjar det frihetliga samhällets utveckling, och inte så att det riskerar att befästa de rådande system och de maktstrukturer som i grunden verkar för att kontrollera och kriminalisera oss. Det som återstår är därför för alla politiska rörelser att formulera sina mål, sina krav. Hur ser våra drömmar för framtiden ut, bortom att makten ska bekräfta vårt lidande och bestraffa sig själv?

Historiskt har progressiva rörelser slagits för lagstiftning som har faktiska omfördelande effekter. Delar av arbetsrätten, med lagstadgad arbetstid, sjukförsäkring, pensioner och föräldraledighet är exempel på lagar som tvingats fram av den organiserade arbetarrörelsen. Även asylrätten, som tillkom efter andra världskriget som ett yttersta skydd mot auktoritära staters förföljelse av minoriteter och dissidenter, är ett sådant exempel. Dessa lagar kan försvaras och byggas ut. I klimatkrisens och folkmordens tid måste vi också hjälpas åt att tänka ut vilka nya sorters lagar som hade kunnat stiftas för att få slut på den pågående ekociden och krig och folkmord som profitmaskiner.

Ett avgörande steg är också att hjälpa varandra att göra sig av med sin inre bödel. Filosofen Michel Foucault har, i ett förord till Gilles Deleuze och Felix Guattaris verk Kapitalism och schizofreni, beskrivit hur deras arbete syftar till att få oss att bekämpa ”fascismen i oss alla, i våra huvuden och i vårt vardagliga beteende, fascismen som får oss att älska makt, att begära just det som dominerar och utnyttjar oss”.

Fascismen möjliggörs alltså inte bara av den lagstiftande och verkställande makt som påtvingar oss auktoritära lagar och bedriver folkmord. Den växer också inom oss, i våra drömmar om straff, som ju, trots allt, är en längtan efter våld mot en annan. Det är när vi överger den längtan, när vi dödar vår inre snut, som ett verkligt solidariskt och mänskligt samhälle kan börja växa fram.

1. https://www.svd.se/a/rPo2QR/trump-ny-knarkbat-fran-venezuela-attacker ↩︎

Artikel publicerad 21 december, 2025.