Trots att många spaltmeter har ägnats åt Trump och hans migrationspolitik finns det knappt någon bevakning av Europa och dess folkmord på flyktingar. Medierna är i stort sett tysta om den pågående slakten på migranter.
Under 2024 dog över tio tusen människor i färd med att försöka ta sig till Spanien. I juni 2022 kunde man bevittnade en massaker vid gränsstängslet i Melilla, en av två spanska enklaver i Marocko, då över ett hundra afrikanska migranter dödades eller ”försvann”. En nyligen genomförd BBC-undersökning avslöjade att grekiska gränsvakter systematiskt vägrar att ta emot migranter som redan befinner sig på grekisk mark och i stället motar tillbaka dem i havet. Samtidigt har Frontex (Europas ICE) blivit den EU-myndighet som har störst budget. Den har snabbt ansamlat en armé på tio tusen man för att bekämpa migrationen – en armé med egna fartyg, flygplan, drönare och vapen. The Standing Corps, som den kallas, är den första och enda paneuropeiska väpnade styrkan.
Rapporter om massakrer präglar den kortsiktiga berättelsen om Europas gränser. En repetitiv mediecykel som utgörs av död, indignation och glömska är numera standard. Ansamlingen av massakrer noteras knappt bland politiska krafter eller den bredare allmänheten. Europas ”vänster”, både den ”liberala” och den ”radikala”, fördömer eller tonar omväxlande ner migranters död, beroende på om och hur man är med i regeringen eller inte.
Mellan de mer medialt uppmärksammade massakrerna är dock en oavbruten ström av dödsfall normen. För det mesta rapporteras de inte. De är svåra att över huvud taget räkna. Aktivister beräknar att minst sextio tusen människor har dödats vid Europas gränser sedan 1993; andra kommer fram till att över trettio tusen har dött eller försvunnit sedan 2014 (utöver de tio tusen som dog 2024). Detta är minimiuppskattningar. Det är en dyster och mörk sanning – och det är därför hög tid att överge den moralistiska klagosången och försöka förstå situationen strukturellt.
Kritiska samhällskrafter i Europa har kallat det som pågår för en ”kris för de mänskliga rättigheterna”. Ideella organisationer belyser motsättningarna mellan ”europeiska värderingar” och den pågående ”skandalen”. Men är det en kris? Masslakten vid Europas södra gränser är utan tvekan en skandal – men inte på sättet de liberalt progressiva europeiska civilsamhällena menar. Folkmordet på migranter är inte en kris för att det skakar om samvetet eller självuppfattningen hos befolkningen i Nord. Snarare är det, på en och samma gång, både ett strukturellt imperativ från den senimperialistiska ordningen och ett av de allvarligaste tecknen på den globala kapitalismens bredare kris. Den här artikeln försöker förklara exakt hur detta kommer sig.
Kapitalismens världshistoriska utveckling har skapat ett jordbruksproblem som, även om det är ”löst” i Nord, verkar olösligt i Syd. Kapitalets enda egentliga lösning på jordbruksfrågan i Syd är, som författare från tredje världen länge påpekat, någon form av massdöd. Folkmordet på migranter vid de europeiska stränderna är bara ett uttryck för den här generella tendensen, som annars huvudsakligen sker i periferierna, utom synhåll för den europeiska allmänheten. Den här artikeln distanserar sig från eurocentriska analyser av migration och klasskamp i Europa genom att centrera tredje världens samhällsformationer. I ljuset av detta framstår det som uppenbart att kapitalets primära motsättning – den mellan centrum och periferi – hemsöker centrum just i form av migration. Det är därför inte förvånande att migrationen blir den viktigaste frågan för politiker i Nord, att den definierar klyftan mellan växande fascism och emancipatoriska alternativ, och att den avslöjar socialdemokratins bankrutta kärna. Genom att fokusera på Europas folkmord till havs kan man skapa grunden för en verkligt antiimperialistisk position som bemöter den nordiska chauvinismens teoretiska förvirring – grunden för vårt historiska nederlag – och sätter periferins nationella befrielse i blickfånget.
Europas folkmord till havs
Brice hade precis kommit upp ur vattnet när han kände en stark smärta under vänster öga. Förblindad och förvirrad kippade han efter luft medan han kämpade för att hålla sig flytande och fortsätta mot stranden. Han och en grupp andra migranter var så nära land nu, bara några meter bort. Några hade lagt flera år på att färdas norrut. Nu närmade sig en polismotorbåt bakifrån, medan beväpnade vakter framför dem avlossade skott från sanden på Tarajal, en strand i den spanska enklaven Ceuta i Nordafrika.
När det tio minuter långa ”dödläget” närmade sig sitt slut fördes kropparna i land. ”Det var lik överallt”, minns en överlevande. Mängder av dem som hade anlänt deporterades omedelbart till Marocko (i en olaglig men i Europa numera vanlig manöver). När Brice kom fram såg han sig omkring och kände igen tre av sina nära vänners kroppar. Själv blödde han. Han fick ingen läkarvård. Några dagar senare fick han reda på att gummikulans kollision med hans ansikte hade kostat honom ett öga. Flera år senare, efter att ha väntat länge med att träda fram av rädsla för konsekvenser eller utvisning, berättade Brice om sin upplevelse för FN:s kommitté mot tortyr.
Den där blodiga dagen, 6 februari 2014, skulle inte bara komma att etsa sig fast i Brices minne, utan hos hela den spanska antirasistiska rörelsen. Varje år äger minnesdemonstrationer rum över hela landet. Men folkets sorg har inte åstadkommit mycket. Elva år senare och efter otaliga försök till rättvisa har fallet arkiverats tre gånger av de rättsliga myndigheterna. Alla möjliga processrättsliga förevändningar har använts. Domstolarna har vägrat att kalla överlevande eller höra deras berättelser. De sexton inblandade poliserna går fria, helt ostraffade.
Budskapet är klart och tydligt, och ekar långt bortom det här fallet. Tarajal-massakern är ett paradigmatiskt exempel på vad som sker vid Europas södra gränser: kulor avfyras mot människor bara för att de försöker förflytta sig. Tarajal-paradigmet kan sammanfattas så här: Ett avsiktligt, kalkylerat och mordiskt upprätthållande av en ordning som nekar arbetare från Syd rörelsefrihet, i kombination med den generella straffriheten för styrkorna i Nord, under den liberala lagstiftningens täckmantel.
År 2014 passade de spanska socialdemokraterna på att fördöma den dåvarande konservativa regeringen, om än i ganska ljumma ordalag. När de åtta år senare, under massakern i Melilla 2022, själva innehade regeringsmakten ändrade de melodi: allt hade ”löst sig bra”, korsandet av gränsen hade varit ett ”våldsamt angrepp” på Spaniens territoriella integritet, och ”människohandlarna” var de skyldiga. Med orubbligt stöd för de statliga styrkorna lade regeringen in sitt veto mot inrättandet av en kongressutredningskommitté, och försvarade upprepade gånger administrationens gränspolitik. Som en av de enda ”vänsterregeringarna” i Europa visar det spanska fallet tydligt att hela Europas väljarspektrum, från de högerextrema till den ”radikala” vänstern, är eniga om gränsmassakrerna.
Tarajal-paradigmet har efterverkningar långt bortom Europas kuster. Även om medias strålkastarljus inte riktas ditåt gäller det över samtliga Medelhavs- och Atlantrutter, på varje sjunket skepp och övergiven flotte, och över landsvägarna som leder till Europa. Kulor avfyras måhända inte i samtliga fall, men som Engels uttryckte det i Den arbetande klassens läge i England (1845):
”När en individ tillfogar en annan kroppslig skada, en sådan skada att döden följer, kallar vi detta dråp; om angriparen i förhand visste att skadan skulle bli dödsbringande, kallar vi hans dåd mord. Men när samhället försätter hundratals proletärer i ett sådant läge att de oundvikligen går en förtidig och onaturlig död till mötes, en lika våldsam död som den för svärdet eller kulan; när det berövar tusentals de nödvändiga existensmedlen, försätter dem i förhållanden som de inte kan leva under – tvingar dem, med hjälp av lagens starka arm, att förbli under dessa förhållanden, tills den död som är ett oundvikligt resultat av detta följer – vet att dessa tusentals offer måste gå under och ändå tillåter att dessa förhållanden fortsätter att existera, då gör sig samhället skyldigt till mord i lika hög grad som den enskilde individen; förtäckt uppsåtligt mord, mord som ingen kan försvara sig mot, som inte förefaller att vara vad det är, därför att ingen ser mördaren, därför att offret verkar dö en naturlig död, därför att förbrytelsen består i en underlätelse snarare än en överträdelse. Men mord förblir det likafullt.”
Varje gång ett fartyg knuffas tillbaka eller räddningstjänster hindras från att utföra sitt arbete sker ett nytt Tarajal. De flesta av dessa dödsfall går tysta, obemärkta och osörjda förbi ”demokratins” och den ”internationella rättens” fackelbärare – det är Gaza igen och igen
År 2023 lät den grekiska kustbevakningen över sexhundra människor drunkna i ett sjunkande skepp som de övergav utan assistans. Det finns gott om bevis för hur man systematiskt knuffar tillbaka migranter som har anlänt eller är på väg att landa: gevär i handen uppe på däck, skott som avfyras runt flottar för att skrämmas. Europas gränsvakter finns på film när de ropar: ”Om ni kommer tillbaka kommer vi att döda er.”
Nyligen har rapporter dykt upp om ännu mer extrema beteenden än dem som tidigare har dokumenterats. Den grekiska myndigheten har till och med kastat i människor i havet på natten utan flytvästar, ibland med händerna bundna med buntband. Den har pressat tillbaka migranter till havs ombord punkterade, hastigt krympande eller motorlösa gummibåtar. Eller så har man kommit till undsättning av ett fartyg bara för att sedan överge migranterna i sina flottar. ”Vi började omedelbart sjunka, de såg det … De hörde oss alla skrika, och ändå lämnade de oss.” Kanske mest talande är att myndigheten inofficiellt placerar ut huvklädda män – Europas klanmedlemmar, kan vi kalla dem – i omärkta skåpbilar på öar i Medelhavet för att ”jaga” migranter och skicka tillbaka dem. Dessa huvklädda styrkor, som enligt alla uppgifter är poliser eller åtminstone polisanslutna, suddar ut skillnaden mellan statliga och halvstatliga myndigheter – vilket inte är ett ovanligt inslag i den vita överhöghetens historia. Färggränsen ”upprätthålls genom folkmordsterror”, som svarta marxister länge har påpekat.
Det är omöjligt att gå igenom alla massakrer, men det behövs inte heller. Den övergripande dynamiken förblir ändå densamma. Att statliga myndigheter då och då räddar vissa migranter till havs förändrar inte den här kritiska insikten; det signalerar bara hur ohållbar den rådande politiken är för Europas legitimitet just genom att det bara blir ett fikonlöv för politikerna att peka på. Sådant är Europas beteende i de södra haven: rörelsefriheten ska begränsas, om så genom dödsstraff. Efter åratal av extremt våld mot folk från hela det globala Syd skrapar dessa mord knappt på den offentliga debattens yta, trots situationens oavbrutna, industriella karaktär.
Medan samtalet inom akademin och ideella organisationer har fokuserat på begrepp som ”nekropolitik”, har aktivister på plats börjat kalla detta för ”migrantfolkmord”. Till skillnad från mer otillgängliga teoretiska begrepp ringar termen in den systematiska, pågående och mordiska politiken i europeiska liberala demokratier, och de stigande dödstal som är resultatet av den militariserade nedstängningen av havet. I liberala och juridiska kretsar är det ofta ”avsikt” som skiljer ”folkmord” från andra fall av massdöd. Men vad spelar uttalad avsikt för roll för den person som övergetts i vågorna? För att knyta an till Engels är skillnaden mellan att bli skjuten och att bli övergiven till havs obetydlig. Socialt mord till havs på kollektiv, systematisk basis är detsamma som folkmord. Är den politik som fortsätter att välja mord efter årtionden av detsamma inte bevis nog?
Syds jordbruksfråga
När Prabhat Patnaik förkunnar att ”metropolens kapitalism inte har något svar på frågan om ’flyktingar vid porten’”, har han inte helt fel. Kapitalet har inget sunt svar. Men han missar vad Samir Amin påpekade redan i 2003: Lösningen som kapitalismen har för jordbruksfrågan i Syd – det som ligger till grund för de enorma arbetskraftsreserver som ger näring åt immigrationen till Nord – är någon form av folkmord.
I likhet med Marx påpekar Amin att den historiska övergången till kapitalism inom jordbruket i Europa resulterade i en massfördrivning av bönder från deras marker, vilket ledde till att de alienerades från sina försörjningsmedel och inlemmades i lönearbetet. Den här massan av fördrivna bönder fyllde sedan leden i den framväxande industriproduktionen och tillfredsställde dess efterfrågan på arbetskraft. Senare menade klassiska marxister att den här typen av relation, i takt med kapitalismens tillväxt, till slut skulle omfatta hela världssystemet. ”Kautsky applicerade den specifika, moderna, europeiska, kapitalistiska modellen på resten av världen och drog slutsatsen att bondeskrået var dömt att försvinna på grund av kapitalismens själva expansion. Med andra ord skulle kapitalismen kunna ’lösa jordbruksfrågan’”, skriver Amin.
Över ett sekel senare fortsätter dock landsbygdsbefolkningen att utgöra en stor del av tredje världen, och reproduktionen av bondeskrået är en nyckelkomponent i de flesta samhällsformationer i periferin. Dessutom har såväl urban som industriell produktion visat sig i stort sett oförmögna att inlemma massorna i arbete, vilket har bidragit till den exponentiella tillväxten av slumområden och informell arbetskraft. Hur förklarar man detta? Amin anger två skäl. För det första menar han att ”den europeiska modellen utvecklades … med arbetskraftsintensiva industriella teknologier”, medan ”modern industrialisering inte kan absorbera mer än en liten minoritet av den berörda landsbygdsbefolkningen eftersom den, jämfört med 1800-talets industrier, nu integrerar tekniska framsteg – villkoret för dess effektivitet – och alltså reducerar arbetskraften den sysselsätter.”
Det andra skälet är att den klassiska marxismen inte insåg att ”lösningen” på jordbruksfrågan i Nord, även historiskt, har varit ofullständig: Industrin absorberade inte alls alla de nyligen proletariserade massorna. Problemet med den växande europeiska överskottsbefolkningen löstes bara genom den ”massiva säkerhetsventil som var immigrationen till Amerika”, frivillig eller påtvingad. Exproprieringen av ursprungsfolkens liv och produktionsmedel hade som syfte att ge plats åt Europas ”farliga klasser”.
Men inga av dessa villkor gäller i dag för den tredje världens länder. Det finns definitivt inga ”fem eller sex Amerika” som skulle kunna lindra motsättningarna i periferin. Och inte ens mirakulösa tillväxt-
takter, konstaterar Amin, skulle kunna absorbera de här överskottsbefolkningarna. Kort sagt har kapitalismens världshistoriska utveckling och ”lösningen” på centrums jordbruksfråga orsakat ”en gigantisk jordbruksfråga i periferierna, som centrum bara kan lösa genom folkmord på hälften av mänskligheten”.
Återvänder vi till Patnaik ser vi alltså att det inte är så att Europa inte har någon lösning på problemet med ”flyktingar vid porten”. Men dess lösning är massdöd. Det systematiska dödandet av migranter till havs är lösningen. Folkmordet på migranter är helt enkelt det mest konkreta uttrycket för Amins framsynta observation. Folkmordet på migranter pekar bortom sina egna gränser på ett bredare globalt fenomen, på en grundläggande sjukdom i det globala kapitalet: den olösliga jordbruksfrågan i Syd, frågan om periferins ”överskottsbefolkning” – halvproletariatet i såväl staden som på landsbygden.
Migrantfolkmordet är alltså en central del av kapitalismens pågående lösning på Syds jordbruksfråga. Som Sam Moyo, Paris Yeros och Praveen Jha formulerade det så ”når de systemiska motsättningarna återigen folkmordsproportioner”. I den meningen är det alltså en strukturell tendens – en som går långt bortom Europas södra, maritima krigsskådeplats.
För folkmordslösningen har pågått länge. Och egentligen är den som mest uppenbar i ett fenomen som är ännu mer normaliserat än den maritima slakten på migranter: den extrema förkortningen av livslängden i Syd och den för tidiga döden i förhållande till historiskt möjliga nivåer (det vill säga, den förväntade livslängden i Nord). Det här är vad Sam Moyo och Paris Yeros redan i 2005, kort efter Amins förutseende analys i Monthly Review, kallade ”systemiskt folkmord”. De tog Amins analys ett steg längre och argumenterade för att lösningen på jordbruksfrågan i Syd inte är något kommande folkmord; lösningen genomförs redan nu, strukturellt, genom att liv kortas en masse. Som de uttryckte det i en artikel från 2012 tillsammans med Jha, där de kritiserade David Harveys ”vänligare”
teori om imperialism:
”Att den faktiskt existerande kapitalismen är organiskt sammankopplad med den ursprungliga ackumulationen, och att detta består i ett strukturerat centrum-periferi-förhållande, syns inte minst i den förfärande landstatistiken över mödra- och spädbarnsdödlighet, undernäring, analfabetism och förväntad livslängd – i sig en form av systemiskt folkmord.”
På senare tid har Ali Kadri byggt vidare på de här grundläggande insikterna och pekar på hur ”ackumuleringen av spill” är centralt för monopolfinanskapitalet. ”Förspillda liv” blir avgörande för ackumuleringsprocessen, vilket resulterar i ett ”strukturellt folkmord på människor och omgivande natur”. Bland andra effekter, menar han, ”mildrar detta motsättningen mellan kapital och befolkning” genom att ”sålla det överflödiggjorda arbetet och dess arbetskraft från dess funktion som reservkapacitet”.
Generell för tidig död i Syd och migrantslakt till havs är alltså två sidor av samma mynt. Om det finns någon kris handlar den inte om europeiska värderingar eller ”mänskliga rättigheter”. Det är i själva verket den globala kapitalismens kris. Havet är helt enkelt platsen på vilken dessa motsättningar utspelar sig i mer urskiljbar form. Ur det perspektivet är Frontex och Europas klanmedlemmar bara ett strukturellt svar på att det mest fundamentala ”problemet” återvänder till europeiska stränder. Det finns inget unikt brutalt med gränsvakternas handlingar; de ligger i linje med den allmänna tendensen. Det som är nytt är att folkmordet aktivt utförs, snarare än att det strukturellt produceras utom synhåll för den europeiska allmänheten.
Det här omformulerar eurocentriska analyser av frågan (marxska eller andra) i termer av kapitalets världshistoriska utveckling. I stället för att vara en blott europeisk skandal är detta kapitalets världsskandal – en som huvudsakligen utspelar sig i periferierna men som, utan lösning, hemsöker Europa. Det här motsäger också de dominerande kritiska analyserna, som har en tunn och ”grumlig förståelse” av imperialismen, särskilt så som den utspelar sig i periferins samhällsformationer. Som vi kommer att se lägger denna ”grumlighet” grunden för en bräcklig internationalism; det är vägen som leder till socialdemokratin, socialchauvinismen och det slutgiltiga nederlaget.
Samir Amin sätter den här frågan i centrum för sin analys av ojämlik utveckling. Bristen på migrationsmöjligheter för Syd – som synliggörs på ett brutalt sätt vid Europas södra hav – är bland de främsta anledningarna till att centrums utvecklingsmodell inte är möjlig i periferierna, och till att idén om att man kan ”komma ikapp är … en illusion”. Folkmordet på migranter är alltså på sätt och vis en tragisk bekräftelse på Amins främsta tes: omöjligheten att komma ikapp enligt den globala värdelagen och den påföljande nödvändigheten av att ”avlänka”. Döden till havs, liksom systematiskt folkmord över hela Syd, är inget mer än det blodiga resultatet av att inte kunna hinna ikapp, ett tecken på vad ”komma ikapp” faktiskt möter i kapitalets verklighet: spill av mänskligt liv.
Upplösningen av det nykoloniala arrangemanget
I ljuset av detta är alltså immigration till centrum en effekt av att imperialismens motsättningar så att säga återvänder hem. Motsättningarna i Syd blir för stora för att hållas tillbaka och tar sig i stället uttryck i ”ständig utvandring” och ett konstant ”upproriskt tryck”. Migration är, i denna mening, det sätt på vilket kapitalets ”principiella motsättning” – arbete kontra kapital, genom historien förflyttad till centrum och periferi – återvänder till centrum och stör dess grundläggande utvecklings- och klassfredsarrangemang. Det är därför ingen överraskning att immigration blir den enskilt viktigaste frågan för samhällsformationer i centrum.
Ofta glöms det bort att det i Kwame Nkrumahs definition av nykolonialism står att ”nykolonialism, liksom kolonialism, är ett försök att exportera de sociala konflikterna från [kärn]länderna”. Enligt Nkrumah kulminerar detta i bildandet av norra Europas välfärdsstater, som omvandlar klassmotsättningarna genom kompromisser och överför ”konflikten mellan rika och fattiga från den nationella till den internationella scenen”. Det nykoloniala arrangemanget hänger alltså inte bara på den indirekta kontrollen över tredje världen, utan också på det varsamma övertagandet av det vita segmentet av den globala arbetarklassen för andra ändamål, något som uttrycks tydligt i de nordliga välfärdsstaterna.
Samtida immigration till centrum upphäver alltså i grunden detta nykoloniala arrangemang: (1) den ”återimporterar” de motsättningar som kapitalet hade exporterat och (2) den äventyrar uppdelningen av den globala arbetarklassen – vissa inom arbetararistokratin, vissa på olika sätt hyperexploaterade och/eller förspillda – som utgör grunden för den nykoloniala kompromissen.
Nkrumah noterar att ”nykolonialismen, liksom kolonialismen före den, framför allt skjuter upp hanteringen av de sociala frågorna” i centrum. Immigration innebär slutet på den här hoppfulla fördröjningen. Som han förutspått måste de exporterade och uppskjutna sociala frågorna ”bemötas av [Nord] innan faran för världskrig kan elimineras eller problemet med världsfattigdom lösas”. Och även om nykolonialismen ”på kort sikt har […] tjänat de utvecklade makterna med råge”, kommer dess konsekvenser på lång sikt ”sannolikt att bli katastrofala för dem”. Detta är särskilt sant under rådande förhållanden, eftersom fascismens definitiva uppgång – i kölvattnet av migrantfrågan – riskerar att äventyra både klassfreden och de europeiska samhällsformationernas grundläggande kompromisser.
Immigrationen till centrum – det som återimporterar den primära motsättningen – blir alltså den avgörande frågan i samtiden. Fascismen i Europa orsakas således inte bara av ständiga ackumulationsproblem eller ojämlikhet i centrum. Den orsakas framför allt – vilket dess uttalade antiinvandrings- och anti-omfördelningspolitik visar – av den farliga upplösningen av det nykoloniala arrangemanget som upprätthöll stabiliteten i centrum. Det är därför socialdemokratin i dag är helt oduglig, fokuserad som den är – om än knappt märkbart – på omfördelning inom centrum i ljuset av akuta globala kriser. Det är också därför socialdemokratin inte kan ge något tillförlitligt svar på fascismen: Den kringgår och förminskar nämligen (vilket den också har gjort historiskt) den imperialistiska frågan, en fråga som i dag kommer till uttryck i det europeiska centrumet i form av migration från tredje världen. Där fascismen går rakt på sak kan socialdemokratin knappt uppbåda ett svar. Fascismen lägger fram förslag, socialdemokratin velar.
Det här märks i valtrender över hela Europa. Löftena från ”vänster”-experimenten från mitten av 2010-talet har nu uttömts, och extremhögern rör sig stadigt mot dominans, vid både valurnorna och i kulturen. Och om inte genom sina partier, så genom spridningen av sina idéer till de mer ”centristiska” krafterna. Europas folk vet att socialdemokratin inte erbjuder någon verklig lösning. Så utan några konkreta, framåtsyftande alternativ faller de tillbaka på det de känner till: det nykoloniala arrangemanget – den genom rasismen beskyddade arbetararistokratin – och dem som svär att de ska behålla eller återställa det.
Den nykoloniala fördröjningen har alltså uppenbarligen nått vägs ände. Migration är, som vi nu kan se, nådastöten för nykolonialismens sköra uppgörelse. Som Nkrumah profetiskt nog uttryckte det – och i motsats till sju årtionden av nyklassiska utvecklingsevangelier – kan nykolonialism ”inte bestå i form av en permanent världspolitik”. Det är ett i grunden svagt arrangemang vars effektivitet närmar sig sitt slut. Folkmordet på migranter är den tydligaste manifestationen av den här nedgången. Fascismen är i sin tur det desperata försöket att rädda det som räddas kan.
I linje med Nkrumah kan vi säga att nykolonialismen alltså kommer att bli imperialismens sista stadium (vilket undertiteln på hans verk också konstaterar). Paris Yeros och Luccas Gissoni har nyligen betonat detta: ”Monopolkapitalismen kan inte lösa sina underliggande motsättningar gällande ackumulation utan det koloniala system som upprätthållit kapitalismen i århundraden.” Vi går därmed in i ett ”långt stadium av systemiskt förfall”, som fascismen i centrum bara är ett av många tecken på. Trumps andra mandatperiod och den avgörande uppgången för extremhögern i hela Europa år 2024 är inget mer än de avslutande kapitlen i den gradvisa försämringen. I hjärtat av den sena nykoloniala situationen finns bara det faktum att monopolkapitalismen, som Foster och McChesney fastställer, går in i en ”oändlig kris”.
Migrantfrågan visar att ”den tilltagande motsättningen mellan centrum och periferi”, som nådde sin kulmen under efterkrigstiden och föranledde Triadens – det vill säga USA, Europa och Japans – sammankomst i kollektiv imperialism, intensifieras i takt med att den blir oåterkalleligen internaliserad i det europeiska centrumet och blir dess definierande fråga. Själva tyngden i monopolkapitalismens motsättningar – i grunden den globala jordbruksfrågans utdragna olöslighet – försätter det nykoloniala arrangemanget i en allvarlig kris.
Detta är anledningen till att Europas utrikespolitik i allt högre grad handlar om att ”begränsa invandringen vid källan” – med andra ord, att begränsa den huvudsakliga motsättningen till avlägsna länder, och säkerställa att den förblir så ”exporterad” och ”uppskjuten” som möjligt. Den senaste frågan inom akademin – externaliseringen av gränser – visar på just detta. Det vill säga: massöverföringen av medel till regeringar i Syd för migrationskontroll, utplaceringen av europeiska agenter över hela Afrika och utbildningen av lokal polis i ”ursprungsländerna”. Europas hantering är i slutändan ett bevis på att motsättningarna är just Europas. De är också ett försök att förhindra folkmordet på migranter till havs, som är alldeles för synligt och upprörande för dess liberala offentlighet – och som riskerar att orsaka massradikalisering genom att synliggöra den faktiska infrastrukturen för det europeiska ”levnadssättet”.
Slutsats
Migrantfolkmordet är spöket som hemsöker europeisk politik. Det är den ohanterliga bakgrund mot vilken invandring, den avgörande frågan för europeiska samhällen, utspelar sig. Som sådan måste den underbygga vår analys såväl som vår politiska strategi.
Det revolutionära fönster som öppnade sig i Europa fram till mitten av 1900-talet löstes, som Nkrumah påminner oss, genom en kompromiss. Denna historiska kompromiss närmar sig nu sitt slut.
Det är upp till oss som befinner oss i centrum att riva sönder den kompromissen och röra oss i revolutionär riktning. För att göra detta är det avgörande att förstå immigration bortom den förenklande ram som förstår rasism som ”diskriminering” eller som en i grunden ”moralisk” fråga. Det ramverket utgör nu inte bara ryggraden i den multikulturella statens diskurs, utan förbiser också att migrantfrågan i centrum framför allt är en del av den globala centrum-periferifrågan, den primära motsättningen i kapitalets världshistoriska utveckling. Det är dags att se bortom nationella eller provinsiella ramar. Det är dags för vår analys och politik att bli oåterkalleligt internationalistisk.
Migrantfolkmordet är den mörka sidan av den europeiska socialdemokratin, samma socialdemokrati som ofta framhävs som argument i progressiva kretsar i Nordamerika. Dessutom är den europeiska socialdemokratins medverkan i EU:s gränspolitik strukturellt likvärdig med sveket mot världens folk som dess handlande i Andra internationalen innebar. Dess öronbedövande tystnad (och ibland selektiva, funktionella eller performativa upprördhet) kring migrantfolkmordet är bara det senaste uttrycket för socialimperialismen: avfärdandet av den koloniala frågan, ett ”nytt förnekande av imperialismen” och en ideologi förenlig med en specifik position i den globala klasshierarkin.
Som tredje världens marxister så ofta har betonat har det historiska övergivandet av solidariteten med Syds nationella befrielse varit dödsstöten för Nords socialistiska strategi. Marx noterade detta redan med hänvisning till den engelska arbetarklassen och deras chauvinism i den irländska frågan, som han ansåg vara det enskilt största hindret för deras sak.
Det är därför av största vikt att utveckla en konkret antiimperialistisk position som förhindrar ett återfall till chauvinism, socialdemokrati och nederlag. I dag innebär detta att man måste ta itu med det oåterkalleliga faktum att motsättningen centrum-periferi har internaliserats i förhållande till europeiska samhällsformationer, migrantfrågan och dess grövsta, folkmordsliknande ansikte.
Vårt svar på detta kan bara komma genom praktik. Inga teoretiska slutsatser kan föregripa detta. Endast den verkliga världen kan utvisa vad som komma skall. Preliminärt uppstår dock två grundläggande krav ur analysen. För det första, ett orubbligt motstånd mot och ett slut på folkmordet på migranter. Det är den grundläggande bakgrunden till migrantfrågan, den bakomliggande mekanism som disciplinerar migranter i en rasifierad underklass, och (enligt Kadri) en alltmer central del av ackumuleringsprocessen. Detta kan inte åsidosättas. Det är absolut nödvändigt att motsätta sig folkmordet, inte bara moraliskt utan också analytiskt: Europeisk klasskamp börjar på havets botten.
För det andra, och allra mest uppenbart: lika rättigheter för migranter som redan finns i Europa. Detta utmanar det system med billig arbetskraft som ligger till grund för all invandring till Nord.
I slutändan måste vi se båda kraven som en del av ett fundamentalt krav: Förnekandet av lika rättigheter på land är en förlängning av förnekandet av rätten till liv till havs – i sig en förlängning av den konstruerade, för tidiga döden i hela Syd.
Det första kravet är det gemensamma ropet från Europas antirasistiska rörelse: Vi glömmer inte dem som har mördats av gränsen eller staten. Det andra kravet är det naturliga från Europas migranter: omedelbar legalisering och ett slut på strukturell rasism. Båda måste förstås bortom sitt moraliska och pragmatiska innehåll – bortom ett enkelt motstånd mot rasistiska mord och hierarkier. Bortom ett svar på frågan om grundläggande status och juridiska behov. Våra krav kan bara bli framgångsrika om de förstås som en del av en bredare internationell konfrontation med det samtida imperialistiska arrangemanget, en konfrontation i vilken vi övervinner vår provinsialism och ansluter oss till ”resten av den koloniala världen”.
Imperialismen dödar oss, inte minst till havs. Vår kamp måste ”stoppa denna framfart och kullkasta den”, som Kadri skriver. Och som Brice, brodern som sköts i ansiktet av spansk polis i Tarajal, uttryckte det: Vi måste stoppa Europas barbari.
Texten publicerades ursprungligen i Monthly Review.
Översättning från engelska: Judith Kiros.
Artikel publicerad 21 december, 2025.