Recensioner från nummer 4/25
The Day He Arrives (Bukchon banghyang)
Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen
The Day He Arrives (Bukchon banghyang)
Regi: Hong Sang-soo. Medverkande: Yoo Jun-sang, Song Seon-mi m. fl.
På Berlins filmfestival tidigare i år, som jag skrev om i Clarté nr 1/25, skämtade min filmkritikerkollega om att det var tradition att gå och se den nya filmen av Hong Sang-soo och sedan äta på koreansk restaurang. Med andra ord, den sydkoreanska regissören har etablerat en så stadig produktionstakt att en film om året – ibland två – i princip är att vänta. Kanske var det främst på grund av regissörens eget höga arbetstempo som Cinemateket valde att inkludera hans The day he arrives från 2011 i höstens visningsserie på temat Arbete som Clarté tidigare skrivit om.
Med erkänt mindre och mindre ekonomiska medel har han sedan debuten 1996 lyckats fortsätta skapa alster som alla liknar varandra, och på många sätt synes kommentera regissörens egen inställning till sin verksamhet. Det är inte en Hong Sang-soo-film om den inte rymmer flertalet dialogscener över dignande middagsbord där ölglasen ständigt fylls på, något som ofta leder till personliga små sammanbrott. I den senaste, What does that nature say to you? som jag såg i Berlin, möter en pojkvän sin flickväns familj för första gången. Familjen börjar direkt ifrågasätta att han kallar sig poet. Om man inte kan försörja sig på det man gör så är man väl ingen poet? Dessutom tycker de inte han har rätt att se sig som en lidande konstnär eftersom han kommer från en välbemedlad bakgrund och alltid kan luta sig på sina föräldrar. Berusad och nedbruten lyckas pojkvännen mot slutet ändå nå fram till en form av krass självinsikt och därigenom försonas med bilden av sig själv.
Bilderna i Hong Sang-soos filmer är statiska och klippen få, de samtalsdrivna sekvenserna utspelar sig över labyrintiska tidslinjer vars sceniska upprepningar speglar varandra. Stilen är vid det här laget lika igenkännbar som kryptisk. Säger dessa upprepningar något om livet? Det ville i alla fall kritikern Nick Newman påstå som hade med The day he arrives på sin lista när den brittiska filmtidskriften Sight & Sound år 2022 lät kritiker rösta fram historiens bästa filmer. Newman skrev: “Far as I can see, the closest a movie has come to telling us the meaning of life.”
Filmen handlar om regissören Sung-joon (Yoo Joon-sang), en erkänd filmregissör men som nu för tiden mest verkar undervisa. Tidigt i historien möter han en grupp beundrande filmstudenter, dricker sig full med dem för att sedan plötsligt få en knäpp och börja ropa “Sluta kopiera mig” varpå han förtvivlad rusar ut i natten. Därefter följer ett antal scener där han möter nya människor, går till en bar, dricker, möter ungefär samma människor igen dagen efter – eller är det samma dag, då ingen byter kläder? – dricker mer och konverserar om banala saker.
I Berlin visades också Mickey 17, av regissören Bong Joon-ho som tog världen med storm 2019 med Parasit. Det fanns något komiskt i att se de två koreanska regissörernas filmer tätt inpå varandra. Där den ena har utvecklat en minimalistisk stil som närmar sig en filmisk nollpunkt i skildringen av relativt välmående men smått uttråkade människors små besvikelser, har den andra gjort sig känd för sin maximalism och bombastiskt påkostade gestaltningar av extrema klasskillnader. I Mickey 17 spelar Robert Pattinson en ”expendable”, en person som utför livsfarliga arbetsuppdrag och 3D-printas på nytt efter varje dödlig arbetsolycka för att kunna återupprepa lika farliga uppgifter dagen därpå. En mer direkt kritik av förbrukningsbar arbetskraft får man leta efter. Hong Sang-soo skildrar däremot aldrig arbetets upprepning, utan vänder sig i stället mot de upprepande sätt som människorna fyller ut tiden på mellan sina arbeten. I The day he arrives formar sig berättelsens struktur till en komplex spegelväv men upprepningen når vare sig en kulmen eller ett crescendo, i stället framstår bristen på djup i berättelsens visuella överlagringar som själva poängen. Hela tiden en öl till, en nudelskål till. Konsumtion som utfyllnad, uttryckt just genom att inget stannar kvar, när stunden är över är dess innehåll borta, en kyss på en snöig gata har glömts bort till nästa dag. Men just därför kan den också ske igen, som regissören Sung-joon i filmen inser.
När Sung-joon i The day he arrives på slutet blir uppfångad och fotograferad av en beundrare ser han lika tom ut som den kalla himlen som vilar över den lilla staden.Tiden stannar till sist upp i en stillbild som ska tas, utan att upprepas. Kanske är det detta frusna ögonblick som rymmer den största meningslösheten – för inför beundrarens blick står regissören stum, knuten till ett yrke han verkar sakna kontakt med. Samtidigt är han ingen utanför det heller. Den film i Cinematekets serie som kanske minst skildrar arbete som ekonomisk drivkraft har kanske ändå mest att säga om behovet av att ändå utföra det. Om man får tro Hong Sang-soo själv verkar han i alla fall ha en uppenbar vilja att aldrig sluta producera, utan att med fast takt fortsätta göra en film om året.
Olga Ruin
Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen
Johan Vennström. Albert Bonniers Förlag. 2025
Det är lätt att dra på smilbanden åt försvarshögskoleforskaren Johan Vennströms historieskrivning om det svenska så kallade Stay Behind-nätverket. Det lillgamla språket – ”inte ägnat att förvåna”, ”negligera att främja fosterlandet” – som är så typiskt bland Militärt Överintresserade Personer bidrar. Liksom hur ogenerat stolt Vennström är över att ha fått ministern och metaforbrodern Carl-Oskar Bohlins välsignelse till projektet.
Vennströms ambition att rentvätta den hemliga armé som formerades under (och antagligen ett bra tag efter) Kalla kriget i det påstådda syftet att slå tillbaka en sovjetisk ockupation är befriande öppenhjärtig. Hans icke-
grävande journalistiska anspråk likaså. Vennström hymlar inte med att han tycker armén var ”ett bra
och vällovligt initiativ” och skulle naturligtvis ”aldrig avslöja något som kan skada rikets säkerhet”.
Men framställningen brister. Vennström vill hamra in att den svenska grenen absolut inte var en Nato- eller CIA-produkt (vilket motsägs av Natos och CIA:s egna källor), att den absolut inte bestod av revanschlystna nyssnazister (vilket motsägs av att centrala medlemmar var uttalade nazister som deltagit på Hitler-sidan i Fortsättningskriget och som skjutglada rekryter i Ådalen) och att den absolut inte var ett projekt för en demokratiföraktande överklass (vilket motsägs av att Vennström själv skildrar hur medlemmar struttar runt i vita damasker och för kamp mot du-reformen).
Lika talande är det vad Vennström glömmer att bemöta. Som det centrala, väldokumenterade, faktum att Stay Behind-nätverken aldrig användes för att förhindra någon sovjetisk ockupation. I stället byggdes de metodiskt upp i västland efter västland i syfte att bekämpa den inhemska vänstern, inklusive dennas försök att vinna mark i demokratiska val. I Belgien, Italien och Tyskland utförde de hemliga arméerna massakrer på civila i syfte att falskt skylla dessa på kommunister och väcka folklig opinion för hårdare repression. I Turkiet och Grekland genomförde man regelrätta statskupper. Medlemmarna utgjordes av pålitliga antikommunistiska element inom militären och den överlevande fasciströrelsen. Förbanden både organiserades av och stod under Natos kontroll. Arbetsfördelningen kan sammanfattas som att Nato rekryterade sina generaler ur Wehrmacht och fotfolket ur SS och dess kollaboratörer. Allt det här har framkommit tydligt i de länder som tvingats erkänna Stay Behind-nätverkens existens.
Exakt vad den svenska grenen ägnade sig åt är svårare att bekräfta eftersom den blocköverskridande motviljan att gräva i alltsammans har varit så kompakt (Tage Erlanders entusiastiska deltagande i att bygga upp nätverket lär spela en stor roll här). En del kan vi ana oss till genom vad som dykt upp inom till exempel IB-affären och infiltreringen av Palestina- och Vietnamrörelsen. Dessutom har vi ett olöst statsministermord som utfördes på en minuts promenadväg ifrån organisationens högkvarter. Om det nu, som Vennström och hans uppdragsgivare insisterar på, inte finns något att dölja, att organisationen är oförtjänt komprometterad och konspirationsteoretiserad kring i allmänhetens ögon och dess enda existensberättigande, Sovjetunionen, upphörde att existera för mer än 30 år sedan – varför inte bara lägga korten på borden?
Det är svårt att inte läsa Sveriges sak var vår som något annat än en ren beställning ovanifrån. Vennströms underdåniga författartack till olika näringslivsfonders och mecenaters finansiering, inklusive ”mer diskret till ett antal dolda sådana”, mildrar inte direkt känslan. Men man gör fel om man viftar bort hela boken som en högerkverulantisk propagandaskrift i mängden, likt Timbros antikommunistiska psykos till roman Operation Garbo (som Vennström själv tar avstamp i som ett realistiskt scenario över en sovjetisk ockupation på 90-talet).
Det är nämligen talande att boken ges ut på landets största förlag och med massiv marknadsföring i de stora medierna. Den farsartade omläggningen av svensk försvarspolitik dras fortsatt med stora legitimitetsproblem. Då behöver historierevisionisterna kliva in. Förr skulle vi lära oss att Sverige alltid gjort rätt som hållit på neutraliteten (och tyst begrava alla invändningar däremot). Nu ska vi i stället lära oss att Sverige alltid gjort rätt som bakom ryggen på det egna folket gått i USA:s ledband. Det är rentav berömvärt.
Till den här andliga offensiven behövs servila predikanter och vilka bättre än de exemplar som massproduceras ur akademien och journalisthögskolorna? Vennström är långt ifrån ensam om att frivilligt agera språkrör åt den borgarklass som manar till samling under fanan inför den pågående imperialistiska kraftmätningen. Men han är, som sagt, i alla fall uppriktig kring sin egen roll och avsikt: ”Att en mer positiv syn på Sveriges nära förflutna får genomslag är av stort värde inte minst i dagens oroliga läge.”
Erik Haking
Mitt skydd och min storm
Arundhati Roy. Natur & Kultur. 2025
Som skönlitterär författare sticker Arundhati Roy onekligen ut. Men när det gäller personlig integritet och modet att stå på de förtrycktas sida och ständigt gå emot strömmen, är hon unik. Varför och hur avslöjas i hennes memoarer, som är ännu mer vilda och gripande, humoristiska och välskrivna än hennes romaner, vilket inte säger lite.
Fokus i memoarerna ligger på Roys relation till sin mor, Mary – vilken kvinna! Från en marginaliserad position som frånskild och ensamstående mor, tillhörande det andra könet och långt ner i kasthierarkin, utmanar hon Keralas högsta domstol i ett mål om arvsrätt, och konfronterar därmed även det mäktiga indiska patriarkatet – och vinner!
Det är dock ingen heroisk berättelse. Moder Mary, som däremellan grundat en framgångsrik skola, är en komplex personlighet. Hälften djävul i det privata, hälften gud i rollen som skolchef. Samtidigt som hon genom sitt arbete i skolan befriar lokalsamhället från betungande traditioner (två unga pojkar som retar de unga flickorna med sina spirande bröst tvingas stå framför hela skolan varpå Mary Roy räcker dem sin egen enorma bh – ”den såg ut som ett stycke kärlek” – och ber dem behålla den om den hetsar dem så mycket!), utvecklas en personkult kring henne. Hemma är hon ömsom en kärleksfull hypokondriker, ömsom en ren tyrann och så snart Arundhati är gammal nog lägger hon benen på ryggen.
Vi följer med Arundhati till Delhi och hur hon – med Janis Joplin, Jimmy Hendrix och Beatles, som bidragit till titeln men även anspelar på Arundhatis assyrisk-kristna minoritetsbakgrund i Indien – utvecklas från en ung arkitekturstudent till en Pulitzerprisbelönt författare och hur svårt det senare är för henne genom försöken att avpolitisera hennes författarskap och göra henne till en galjonsfigur för det nya, och alltmer hinduisk-chauvinistiska, Indien.
Arundhati slår tillbaka, inrättar en fond från intäkterna från priset och berömmelsen och ger sig ut för att kämpa för förföljda muslimer, Kashmir, kvinnor i Voltaregionen (fantastiska avsnitt om rånardrottningen Phoolan Devi!) och de som fördrivits genom Indiens enorma fördämningsprojekt. Till slut slår Arundhati sig till och med samman med naxaliterna, de maoistiska rebellerna i Dandakaranyas djupa skogar, varifrån hon rapporterar om de lokala stamsamhällenas kamp för mark, rättvisa och röd makt.
Längs vägen blir Arundhati paria för Indiens makthavare och internationellt, hamnar kort i fängelse och hoten ökar. För närvarande riskerar hon 14 års fängelse, anklagad för att ha brutit mot Indiens antiterroristlag. Men på sitt vanliga osjälviska sätt är detta inte något hon slösar många ord på. Arundhati Roys memoarer handlar om något större. Om hur vi överlever våra föräldrar, tjänar folket, förblir en nagel i ögat på makthavarna, samtidigt som vi behåller kärleken intakt.
Dino Knudsen
Artikel publicerad 21 december, 2025.