Tidskriften Venezuelanalysis skribent Ricardo Vaz belyser Nobelpristagaren María Corina Machados långt ifrån fredliga förflutna.

Inför årets utdelning av Nobels fredspris var det många som var oroliga över att det skulle tilldelas Donald Trump. Men i en oväntad vändning lyckades Nobelkommittén hitta en minst lika (o-)värdig galning längst ut på högerkanten: den venezuelanska, fascistiska oppositionsledaren och USA:s  främsta påhejare, María Corina Machado. 

Priset, som utdelas till minne av en vapentillverkare och förvaltas av ett Nato-land, har länge visat sig vara en övning i Västs imperialistiska hyckleri. Tidigare vinnare inkluderar sådana som Henry Kissinger, vars brott är så mångtaliga att de inte kan nämnas här, och Shimon Peres, folkmordsentitetens förmenta ”duva”. Barack Obama vann priset 2009 och inledde därefter flera krig och lät utföra omfattande kampanjer med utomrättsliga avrättningar. Kort sagt: Nobels fredspris är bara lite glitter som kastas över Västs utrikespolitik.

Vad gäller Machado valdes hon för sitt ”outtröttliga arbete med att främja demokratiska rättigheter för det venezuelanska folket och för hennes kamp för att uppnå en rättvis och fredlig övergång från diktatur till demokrati”. En snabb titt på hennes cv visar att det här är en långt ifrån sanningsenlig bild. 

När Washington bokstavligen hopar militära hot på tröskeln till Venezuela är det här fredspriset ingenting annat än ett oförblommerat försök att hälla tändvätska på den puttrande regimskifteselden.

María Corina Machado Parisca är arvtagare till två av Venezuelas mäktigaste oligarkfamiljer. De här klanerna formade landet i linje med sina intressen under nästan 200 år, i början som stora markägare och senare som en osjälvständig och parasitisk borgerlighet. Machados pappa, Henrique Machado Zuloaga var stålpatron, medan hennes farbror, Oscar Machado Zuloaga, ledde Fedecámaras (sv. Venezuelanska handelskammaren) lobbyarbete och EDC (Electricidad de Caracas, sv. Caracas el), the största privata företaget i Venezuela. 

Att Hugo Chavéz valdes till president, och att den bolivarianska revolutionen kom att radikaliseras efter 2001, hotade att slå den privilegierade nykoloniala enklav som utgjordes av Venezuelas europeiskättade bosättarelit i spillror. I deras ögon innebar Chávez försök att stärka den folkliga, rasifierade majoriteten – genom jordbruksreformer, hävdandet av nationellt självbestämmande över gas och olja, och en allt tydligare antiimperialistisk geopolitik – ett existentiellt hot.

Och därför slog de till. I april 2002 avsatte Fedecámaras, den korrupta fackföreningen CTV och delar av militären den demokratiskt valda Chávez-regeringen. Machado var en av dem som skrev under det så kallade Carmona-avtalet, vilket upplöste samtliga legitima institutioner, ogiltigförklarade 1999 års konstitution och tillsatte en övergångsregering. 

Venezuelas medel- och överklass var utom sig av lycka. De trodde att de hade vaknat från sin mardröm. Men det venezuelanska folket hade andra planer. Ett massivt folkligt uppror störtade de nyss tillträdda diktatorerna efter mindre än 48 timmar, och återförde Chávez till hans rättmätiga plats i presidentpalatset Miraflores.

Efter det att statskuppen med all önskvärd tydlighet hade slagits ned hoppade Machado fram på scenen med ett nytt försök att få bort Chávez-regeringen. Som ledare för den USA-finansierade ideella organisationen Súmate ledde hon en kampanj som arbetade för en folkomröstning om att återkalla Chavéz presidentskap. 

Chávez välkomnade utmaningen – och vann folkomröstningen med 59 procent mot 41 procent. Det hindrade dock inte Machados Súmate från att sprida falska ”exit polls” och hävda, utan några som helst bevis för att det hade begåtts valfusk (något som har blivit rutin för den venezuelanska oppositionen). 

Machado misslyckades visserligen med att avsätta den bolivarianska regeringen men hennes ansträngningar noterades av USA:s dåvarande president George W. Bush, som bjöd in henne till Vita Huset 2005. 

Efter några år av politisk ökenvandring återvände ytterhögerpolitikern till scenen när hon 2010 vann en plats i nationalförsamlingen. Machado var öppen med sitt motstånd mot Chávez-regeringens socialistiska vägval och likställde de av självbestämmandet påbjudna nationaliseringarna med ”stöld”.

Men hennes försök att med alla till buds stående medel avsätta den valda regeringen fortsatte. 2014, efter det att Nicolás Maduro hade valts till president för första gången, krokade Machado arm med överklasskumpanen Leopoldo López. De gick i spetsen för den så kallade La Salida-planen, som var ytterligare ett försök att få bort regeringen.

Machado och López uppmaningar ledde till veckolånga perioder av anti-chavistiskt gatuvåld – kända i Venezuela som guarimbas – med 43 döda som resultat. Machado gick så långt som att överta Panamas plats i OAS (Organisationen för amerikanska stater) bara för att kunna attackera den venezuelanska regeringen. Tre år senare välkomnade hon en ny och ännu dödligare omgång guarimbas, med rapporter om fler än 120 dödade. En särskilt avskyvärd händelse var när afro-venezuelanen Orlando Figuera brändes till döds av ytterhögerns aktivister. De anklagade honom för att vara ”chavist” och ”tjuv”. Händelsen visar på den USA-stödda venezuelanska oppositionens fascism i ett nötskal. 

I takt med att de gatuvåldsdrivna statskuppsförsöken föll platt satsade Machado alla kort på USA:s ekonomisk terrorism, vars sanktioner sedan 2017 har inneburit tiotusentals människors död. 2019 ställde hon sig också bakom den av Washington erkända och självutnämnda ”övergångsregeringen”, som sjösatte sina egna kuppförsök samtidigt som man plundrade venezuelanska tillgångar utomlands. 

Eftersom oppositionen inte själva klarar av att ta makten i landet har Machado gjort det till en ovana att ropa på utländska interventioner. Den venezuelanska överklassen skulle inte kunna överleva utan navelsträngen till Washington och eftersom de saknar folkligt stöd kan de bara hoppas på att anlända till presidentpalatset i en av USA:s helikoptrar. 

Förutom inspelningar där Machado har efterfrågat utländsk intervention har hon också presenterat visioner om det paradis USA:s företag skulle åtnjuta om hon fick makten. Alla deras vildaste nykoloniala drömmar – allt från ett överflöd av privatiseringar till att man ska få roffa åt sig av oljan och naturresurserna – kommer att gå i uppfyllelse. Som tack för lång och trogen tjänst nominerades Machado till Nobels fredspris av USA:s utrikesminister Marco Rubio.

Det kommer inte som någon överraskning, givet hennes fullfjädrade stöd för och främjande av USA:s imperialistiska intressen, att Machado konsekvent har hyllats av de kommersiella mediehusen. Västliga medier har plikttroget rentvått Machados alla synder och presenterar henne som en förkämpe för demokratin. Man kallar henne till och med för ”Venezuelas järnlady”, en rätt passande blinkning till Margaret Thatcher, Storbritanniens ökända, nyliberala despot och en påhejare av fascism i tredje världen.

Allt som nämnts från Machados meritlista ovan är tillräckligt för att avfärda att det handlar om ett ”fredspris”. Det hela är en fars. Men det finns ännu en beklämmande aspekt: fascistledarens helhjärtade omfamnande av sionismen. 

Genom åren har Machado vid upprepade tillfällen hyllat den israeliska bosättarkolonin för att den upprätthåller ”västliga värderingar” och försvarar ”friheten”. Hon har också lovat att en framtida venezuelansk ambassad ska öppnas i Jerusalem. Hennes rasistiska förakt är konstant, oaktat om det riktas mot palestinier eller mot det venezuelanska folk hon skulle vilja styra över. Machados parti ingick till och med en allians med premiärminister Benjamin Netanyahus parti Likud. 

Det handlar inte bara om beundrande blickar. 2018 skrev Machado ett brev till Netanyahu och bad honom att leda en internationell intervention för att avsätta Maduro-regeringen i Venezuela. Ställer man hennes utländska allierade bredvid löftet om att ”utrota socialismen” är det inte svårt att se att ett smutsigt och blodigt krig mot chavismen ligger i korten om Machado någonsin skulle komma till makten.

Nyligen tackade hon dessutom de israeliska företrädarna för att de tog en paus från sin koloniala förintelse och uttryckte sitt stöd för den venezuelanska ytterhögerns ansträngningar vad gäller regimskifte.

Även om förväntningarna på Nobels fredspris är berättigat låga kan nog valet av Machado ha blivit nådastöten för prisets trovärdighet. 

Nobelkommitténs beslut bekräftar den martinikanske poeten och antikoloniala politiska ledaren Aimé Césaires odödliga ord: ”Europa är oförsvarligt.” Det går utan problem att sträcka ut det till att också gälla USA-imperiet och dess bosättarallierade lakejer, från Benjamin Netanyahu till María Corina Machado. 

Översättning: Erik Lindman Mata

Den här artikeln är ursprungligen publicerad i Venezuelanalysis.

Artikel publicerad 02 december, 2025.