Palestine Action, ett nätverk som utan våld protesterar mot folkmordet i Gaza, har i Storbritannien stämplats som terrororganisation. Polisen har arresterat flera tusen personer som uttryckt stöd för nätverket.
En bärande pelare inom liberalismen är legalitetsprincipen, att ingen får straffas för en handling som inte är uttryckligen förbjuden i lag. Principen återfinns i de flesta demokratiska rättssystem sedan åtminstone den franska revolutionens dagar — i Sverige finner vi den bland annat i Brottsbalken 1 kap. 1 §. Men i samband med att västvärlden de senaste decennierna rört sig i en alltmer illiberal riktning vacklar pelaren.
Efter den 11 september 2001 röstade stater runtom i världen hastigt igenom en samling reaktionära terrorlagar. En (föreställd) ny verklighet krävde en ny juridisk infrastruktur. För att täcka alla eventualiteter definierade man ofta terrorism så brett som möjligt. Redan 2003 slog FN:s kommitté för mänskliga rättigheter fast att terrorlagstiftningen i Belgien, Estland, Filippinerna, Israel och USA möjliggjorde godtyckligt anhållande av medborgare.
Storbritanniens Terrorism Act antogs redan 2000 (även om flera ändringar gjordes några veckor efter 11 september följande år), och innehåller en av de bredaste definitionerna av terrorism som en rättsstat kodifierat i modern tid. Det räcker med egendomsskada, om den sker i syfte att påverka regeringen. Inget hot om våld eller samhällsomstörtande syfte krävs.
I tidigare brittiska lagar var terrorism mycket snävare definierat: En lag från 1993 definierade det som ”handlingar som begås av personer som agerar på uppdrag av eller i samverkan med en organisation som bedriver verksamhet som syftar till att med våld eller tvång störta eller påverka den brittiska regeringen”, och en lag från 1989 hade den koncisa definitionen ”användning av våld för politiska ändamål, vilket omfattar all användning av våld i syfte att skapa rädsla hos allmänheten eller delar av allmänheten”.
Det framgick snabbt att den nya definitionen potentiellt kunde omfatta protester som gemene man inte skulle definiera som terrorism överhuvudtaget. Den brittiske advokaten Lord Alex Carlile skrev i en oberoende redogörelse 2007 att definitionen visserligen rymde icke-terroristisk verksamhet, men att en bred definition av terrorism inte var ett problem i ett land med starka traditioner av demokratiskt ansvar. Lord Carlile nämnde exempelvis att demonstrationer för miljön eller kvinnors rättigheter kunde omfattas av definitionen i Terrorism Act, men det som skyddade individen från oberättigad statlig inblandning var en förnuftig åklagarmyndighet, inte en snäv lagstiftning. Det fanns, enligt Lord Carlile, inte ett enda fall i modern tid ”där beslutet att tillåta åtal har grundats på politisk partiskhet, illvilja eller oärlighet”.
Sedan Labour-regeringen terrostämplade Palestine Action-nätverket i juli 2025 ter sig denna övertro på rättssystem-
et tämligen naiv. Redan för några år sedan, när Palestine Action hade genomfört en aktion inne på det amerikanska militära företaget Teledyne, krävde Richard Dannatt — som sitter i House of Lords och är rådgivare åt just Teledyne — att nätverkets möjlighet att organisera sig skulle begränsas. Trots att brittiska motsvarigheter till våra remissinstanser, som Proscription Review Group och Joint Terrorism Analysis Centre, så sent som i mars 2025 meddelade att ett förbud mot Palestine Action skulle vara ”utan motstycke”, och att ”majoriteten av Palestine Actions direkta aktioner inte skulle klassificeras som terrorism … även om de ofta är brottsliga” drev inrikesministern Yvette Cooper bara några månader senare igenom en omröstning för att klassificera Palestine Action som en terrororganisation.
Aktionen som föranledde terroristklassificeringen var att medlemmar i Palestine Action tog sig in på flygbasen Brize Norton och sprayade röd färg på två lufttankningsflygplan. Trots att premiärministern Keir Starmer 2003 själv stöttade demonstranter som bröt sig in på en flygbas för att stoppa amerikanska bombplan på väg till Irak, ansåg han och hans regering att just denna aktion gick för långt.
Konsekvenserna av detta är osedvanligt vittfamnande. När en organisation terroristklassificerats är det nämligen enligt den brittiska lagstiftningen förbjudet för allmänheten att uttrycka något som helst stöd för organisationen, och fängelse-
straff på upp till 14 år kan dömas ut.
Konsekvenserna har varit långtgående: över två tusen människor har anhållits, flera hundra är häktade och på en enda dag — den 4 oktober i år — greps nästan 500 personer av polisen för att ha uttryckt sitt stöd för Palestine Action. Medialt har detta varit en katastrof för Starmers regering: 89-åriga gummor grips tillsammans med äldre herrar i rullstol som sjunger om solidaritet, präster och unga män som haft på sig T-shirts med texten ”Plasticine Action”. Det har till och med gått så långt att folk som solidariserar sig med Palestina utan att uttrycka något explicit stöd till nätverket har blivit hotade av poliser, bland annat Laura Murton, en 47-årig kvinna med plakaten ”Free Gaza” och ”Israel is committing genocide”. Poliserna som hon filmade ansåg nämligen att hon stödde samma ideologi som en terrororganisation.
Den avskräckande inverkan på allmänheten i stort var ett av skälen som domaren Martin Chamberlain angav när han tillät Palestine Action att överklaga sin terroristklassificering, vilket är första gången i brittisk historia något sådant skett. Rättegången pågår i skrivande stund, och det känns som att hela det brittiska rättssystemets internationella rykte står på spel.
Om Chamberlain ändrar det ursprungliga beslutet återstår att se. Men så länge den brittiska Terrorism Act definierar terrorism så brett som den gör finns risken kvar att Storbritannien fortsätter att klassificera icke-våldsamma grupper som stör den rådande ordningen som terrorister. En idé som mycket väl kan komma att inspirera fler demokratier runtom i världen.
Artikel publicerad 21 december, 2025.