Hoten mot Venezuela i dag är större än någonsin. USA:s president, Donald Trump, har under hösten gett order om utomrättsliga och utomterritoriella avrättningar av venezuelanska medborgare i internationellt vatten.
Det är avskyvärda brott mot mänskligheten och det bryter mot den internationella rättens mest grundläggande principer. I ljuset av de här aggressionerna är det förståeligt att den venezuelanska armén mobiliseras: Det handlar om att försvara vår självständighet och vårt självbestämmande mot imperialismen, om att förkasta den interventionspolitik vars syfte alltid har varit att folken i vårt Amerika ska underkasta sig.
Men vi kan inte enbart fokusera på Karibien, inte efter 28 juli, 2024. Det var då det blev tydligt att Nicolás Maduro har förlorat sin legitimitet. I dag försöker ledarskapet i PSUV (Partido Socialista Unido de Venezuela, sv. Venezuelas förenade socialistiska parti) att med hjälp av skrämseltaktiker återigen bli en hegemonisk kraft i samhället. Man utnyttjar den rådande situationen för att få politisk kontroll och använder sig av den militära värnplikten och olika polisinsatser som tvångsmedel för att nå det här målet.
Precis som Trump maskerar sina militära ambitioner med vilseledande retorik om ”kampen mot droghandeln” framställer Maduro sig själv som den som ”försvarar självbestämmandet” samtidigt som politiska, sociala och fackliga aktivister fängslas, människorättsförespråkare förföljs och politiska partier åtalas. Paradoxen är tydlig: Samtidigt som man pratar om nationell självständighet nekas vi som bor här våra grundläggande rättigheter.
För kommunister är försvaret för det nationella självbestämmandet oupplösligen förenat med återställandet av rättssäkerheten, respekten för konstitutionen och folkets möjlighet att fritt uttrycka sin vilja. Man kan inte tala om ”nationell enighet” när hundratals personer fängslas för sin politiska kamp, när sociala protester undertrycks och när arbetarrörelsen och facken attackeras. Enighet kan inte pådyvlas uppifrån: Den byggs med hjälp av rättvisa och respekt för de rättigheter som folket har vunnit.
Man kan inte kräva att vi ska ”sluta leden” när löner och pensioner reduceras till noll; när familjer tvingas använda olika kreditlösningar för att ens kunna köpa mat; när priset för att förflytta sig har ökat med mer än 50 procent och sjukhusen står utan medicinsk utrustning. Man kan inte heller tala om att försvara vårt fäderneland samtidigt som tusentals lärare, läkare och utbildade arbetare lämnar landet på grund av att inte ens de mest basala villkoren för värdigt liv går att uppfylla, och samtidigt som miljoner unga människor måste hoppa av skolan eller tvingas på flykt.
Ja, det venezuelanska folket har rätt att försvara sitt självbestämmande mot imperialismen, men de måste också ha rätten att leva i ett land med social rättvisa, demokratiska friheter och en verklig respekt för deras självständiga vilja. Försvaret för Venezuela kan inte vara en ursäkt för att trampa på konstitutionen och konsolidera en auktoritär regim.
Tribuna Popular
Organ för PCV (Partido Comunista de Venezuela, sv. Venezuelas kommunistparti)
Översättning: Erik Lindman Mata
Artikel publicerad 02 december, 2025.