Samma vecka som Camp Hurriya, ett politiskt läger arrangerat av solidaritetsrörelsen i Malmö, går av stapeln i Enskifteshagen i Annelund händer två andra, för vår enfaldigt reaktionära tid talande, saker.

Den ena händelsen: Judisk antisionistisk allians (JAA) genomför en tyst demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit för att protestera mot att den krigsbrottsanklagade IDF-soldaten Eldar Maider bjudits in att föreläsa. Bakom inbjudan står organisationen Med Israel för fred (Miff), ett propagandaorgan för den israeliska staten. Demonstrationen fördöms från alla håll och kanter. Eftersom Bajits lokaler också inhyser den anrika Hillelskolan menar till exempel Judiska ungdomsförbundet (Jus) att det hela är ”rakt av antisemitiskt”. Moderaten Mattias Karlsson skrivet att demonstranterna är ”odjur”.

Den andra händelsen: Journalisten Niklas Orrenius publicerar en längre, djuplodande artikel om det nazistiska våldet i Sverige. Tre män kopplade till de nazistiska nätverken White Boys Stockholm och Aktivklubb Sverige (AKS) står åtalade för tre oprovocerade, grova våldsdåd riktade mot invandrare. Orrenius påpekar det smärtsamt uppenbara: I dag uppmärksammas det rasistiska våldet knappt i offentligheten. Rasismen är, helt enkelt, vår vardag. Bara så kan man förstå att migrationsminister Johan Forsell, vars son alltså har varit aktiv i AKS, utan större problem kan sitta kvar på sin post.

Vad har de här händelserna med Camp Hurriya att göra? Svaret är: egentligen ingenting alls.

När över hundra personer sätter sig i ett tält en septemberlördag och lyssnar på forskaren Abdaljawad Omar resonera om fascismen och framtiden; när aktivister belyser kopplingarna mellan Israels ockupation och den globala, av fossilbränsle upprätthållna, kapitalismen; när ett gäng skolbarn hör ett demonstrationståg ropa ”Befria Palestina!” och tjuter av glädje; när vi samlas i gemensam bojkott – då gör vi nåt som varken Miff eller AKS kan förhindra. 
Vi organiserar oss, tillsammans, för rättvisa.

Artikel publicerad 05 oktober, 2025.