När läsningen minskar och kulturen skärs ner riskerar människors fantasi att utplånas. Om vi förlorar förmågan att föreställa oss något annat än det rådande går vi miste om en av våra viktigaste politiska tillgångar.
Regeringen älskar ingenjörer. Det råder en idé om att ingenjörslandet Sverige befinner sig i kris och att det ska tillskjutas mycket pengar åt deras håll, samtidigt som regeringen kapar i anslagen till kultur- och folkbildning.
Jag vet inte om det hänger samman, men på senare tid har mitt flöde fyllts av reklam för utbildningar inom samhällsbyggnadsfältet. De visar fotografier på vindkraftsparker och människor i bygghjälmar som strålar av självsäkerhet. Det byggs vägar och fastigheter. Broar och tunnlar och vidsträckta solcellsparker. Efter en tvåårig yrkesutbildning till byggprojektledare kan man dessutom få en svinbra lön.
Jag är fascinerad av stora byggen och drömmer mig in i en tillvaro där jag går runt på en grusig byggarbetsplats iklädd neongul varseljacka. Jag har hjälm med visir och hörselkåpor. Jag bär en läsplatta med ett tjockt gummiskydd som tål vatten och stötar. Jag tvekar inte, jag löser problem. Jag bygger samhället. Jag leder en process från armeringsjärn till färdiga bostäder. Jag föreställer mig hur människor sedan kommer att flytta in, hur de kommer att fira sina födelsedagar, balsamera sina hårsvall och tjafsa med sina syskon och pussas när lamporna har slocknat och duka fram chipsskålar och … nä. Nu rycktes jag med av min egen fantasi. I verkligheten saknar jag läsplatta med stöt- och vattentåligt gummiskydd. Jag har en vanlig laptop.
Fantasin är en mänsklig kraft vars utlopp är svårt att stoppa. Det är bland annat därför som vi omger oss med konstnärliga uttrycksformer. Inom rockmusikens domän kan man få smeta in sig i blod och skrika ut sitt hat. Hos litteraturen kan man leva sig in i dramat när någon ligger med sin granne … eller dödar den.
Jag undrar om vi befinner oss i en fantasins kris. Det finns tecken på det. Folkbildningens och läsningens kris är illavarslande och kan komma att ha konsekvenser vi inte kan överblicka. Grejen med fantasin är just den att den är så himla oberäknelig. Om fantasins vanliga artärer proppar igen verkar det som om den letar sig ut på andra ställen. Är det därför som företeelser som fake news, troll och dinosaurier börjar dyka upp som faktorer vid parlamentariska val?
Att leva i fantasins kristider innebär att utsättas för ständiga eldprov. Vissa delar av fantasins kris har akuta uttryck, som när unga människor som drömmer om ett bättre liv dras in i gängvåld. Andra kommer långsammare: som när årtionden av bostadssegregation plötsligt får konsekvenser. Till exempel att vi inte kan föreställa oss ett samhälle där människor med olika bakgrund eller ekonomisk standard skulle kunna bo grannar eller att deras barn skulle kunna gå i samma skolklass.
De långsamma och akuta kriserna brukar hänga samman i komplexa mönster. Utmaningen för oss är att hantera en kris utan att samtidigt bädda för en annan, och hur vi ska gå till väga i praktiken är inte helt enkelt.
Här har allas vår förmåga att fantisera en nyckelfunktion. Vi kan nämligen prova oss fram och konstruera fiktiva samhällen och teorier som inte finns i verkligheten. Vi kan erfara hur livet påverkades i äldre samhällssystem och vi kan se hur framtida kan komma att bli. Denna förmåga att förflytta oss i tid och rum är inget annat än en superkraft.
Många skrivande människor har försökt fantisera ihop olika typer av samhällen. Om vi föreställer oss ett samhällsbygge likt det som författaren och juristen Thomas More skriver fram i Utopia – där han också myntade begreppet utopi – från 1500-talet stöter vi omgående på en rad utmaningar. På denna fiktiva icke-plats är allt ägande avskaffat, vilket gör människorna fria och lyckliga. Genom att utveckla idén i en semi-litterär form kan More testa sin vision. Han ger Utopia vissa auktoritära drag och det väcker frågor om rättvisans gränser. Människorna verkar fråntagna sin mänskliga oberäknelighet och kreativitet, de bara inrättar sig.
Är Utopia en lycklig plats? Enligt boken är den det, men som läsare blir man misstänksam. För vad händer om dogmatiska tendenser i samhället dras till sin yttersta spets? Här kan exempelvis de dystopiska framtidsskildringarna 1984 av George Orwell (1949) och Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood (1985) hjälpa oss att förstå riskerna med en alltför koncentrerad maktapparat. Och i vår samtid känns plötsligt inte det orwellska mottot ”krig är fred” lika främmande som för några årtionden sedan, även om jag förmodar att de flesta fortfarande inser dess absurditet.
Men vare sig de utopiska eller dystopiska skildringarna erbjuder några konkreta recept på hur vi borde forma rättvisa samhällen. De är snarare testbanor där vi kan placera fiktiva människor i ett visst scenario, låta dem agera med varandra och se hur deras liv påverkas.
Litteraturen kan berätta för oss om hur människor gör skada, men den ger oss inga fasta plandokument för hur rättvisan borde tillämpas eller hur sociala skillnader ska hanteras. Dessa problem har samhällsteoretiker och filosofer tagit sig an.
Bland en av samtidens mer ambitiösa försök återfinns den politiske filosofen John Rawls. Han vill med boken A Theory of Justice (1971) ta ett helhetsgrepp på rättvisan och i Platons anda, konstruera några universella och generella principer som vi kan bygga samhället kring. Målet är att presentera en teori som går att implementera. Rawls månar om att individens suveräna behov måste tillgodoses. Hur ska vi distribuera välstånd och friheter utan att förtrycka människor i alltför auktoritära system?
Rawls menar att rättvisan ska värnas genom två grundläggande principer. Den första rör jämlikhet och grundläggande mänskliga rättigheter som rösträtt och yttrandefrihet. Den andra rör sociala ojämlikheter och reglering av resurser och välstånd. Teorin befinner sig nära den liberala demokratin. Här rör han sig på ett objektivt och rationellt plan av regleringar, lagar och andra organisatoriska verktyg.
Men det finns problem. Det mest uppenbara blir för mig att vi har med människor att göra. Människor är ju fuckups! Vi kommer inte hela vägen till ett rättvist samhälle enbart med rationella argument och logiskt tänkande från filosofer. Rawls skriver att han ”förutsätter att människor har diverse brister i fråga om kunskap, tänkande och omdömesförmåga” och att deras omdömesförmåga sannolikt är ”förvrängd av ångest, partiskhet och en upptagenhet av den egna angelägenheten”. Först när man släpper taget om det rationella och tillåter sig att vila i okunskap öppnar man upp för det enligt Rawls nödvändiga perspektivskifte som krävs för att uppnå rättvisa. Först då kan vi bygga ett samhälle som också kan hantera att människor gör fel.
Vid beslutsfattande som påverkar andra människor har Rawls konstruerat en tankemodell som han kallar ”okunnighetens slöja”. Den går ut på att man ska frigöra sig från sin egen position i samhället och i stället ta beslut utifrån en slumpmässighet om var man själv kommer befinna sig när beslutet är taget. Om beslutsfattaren plötsligt skulle befinna sig på den sämst belägna positionen i samhället, hur skulle hen då påverkas av beslutet? Kan beslutet vara gynnsamt för människor i denna position kommer det enligt Rawls vara gott och rättfärdigt.
Modellen föreslår inget fullständigt omstöpande av samhällsordningen, utan bara att beslutsfattare tar de sämst ställda i beaktande. Ändå ter det sig som ganska radikalt i vår tid.
Vi vet att det är omöjligt att placera sig i en annan människas kropp. Denna tankemanöver förutsätter en förmåga till rollskifte som sträcker sig bortom rationella teorier och instrumentella dokument. Mentalisering är ett namn på vad som krävs. Fantasi ett annat. Empati ett tredje. De handlar alla om att lämna sig själv och öva på att se saker ur den andres perspektiv. Dessa förmågor är viktiga för oss som sociala varelser.
I antologin Människan och läsandet: Aspekter på en livsavgörande aktivitet (2024) skriver författaren Kristoffer Leandoer om hur läsprocessen är en kognitivt krävande process som liknas vid att drömma i vaket tillstånd. Det vi läser aktiverar bilder ur vår hjärna, och på så vis ”gestaltar vi någon annans erfarenheter med hjälp av våra egna”, vilket innebär en övning i såväl fantasi som empati. Vi tillägnar oss erfarenheter om saker som andra har varit med om. Det Leandoer framhåller är det livsviktiga sambandet mellan fantasi, empati och människors överlevnad.
Om vi i vårt handlande ska föreställa oss hur det är att vara i en annan kropp erbjuder litteraturen en praktisk övning i att expandera fantasin. Vi kan öva oss i förmågan att kunna se hur stenar gråter eller erfara hur det är att födas i miserabel fattigdom. Principen om ”okunnighetens slöja” för att bygga ett rättvist samhälle fordrar alltså både politisk vilja och en utvecklad fantasi hos beslutsfattarna för att fungera i praktiken.
Fantasin är bryggan mellan saker som är och saker som skulle kunna vara; mellan de politiska ledarfigurerna och hur deras budskap tillämpas; mellan en översiktsplan och en människas vardagsliv; mellan en betongmur och en gråtande sten. Fantasin är i den bemärkelsen ett elementärt demokratiskt verktyg. Fantasin, detta elementära verktyg för mänsklig samlevnad, borde ges status som samhälleligt skyddsobjekt.
Då skulle jag kunna köpa ett sådant där stöt- och vattentåligt gummiskydd till min laptop, ta med den ut i ett regnigt grustag och hitta stenar som gråter. Alla som skulle se mig skulle förstå att där går någon som jobbar med fantasi: en riktig samhällsbyggare.
Artikel publicerad 04 oktober, 2025.