Orättvisorna, våldet och kampen har alltid funnits där att spegla. Trots allt mörker vill regissören Frida Röhl inte ge upp tron på en teater som kan förändra världen.
Det är möte på teatern. Vi diskuterar hur vi ska följa upp aktionen vi gjorde i våras kring boken Här var vårt hus: Barns berättelser från Gaza. Aktionen där vi fick med oss nästan alla teatrar i hela Sverige som unisont gav röst åt barnens berättelser i boken. Nu är det snart bokmässa, och på teatern ska det anordnas ett samtal. Vad kan man göra, blir vår frågeställning. Leder aktioner till förändring?
På kvällen läser jag om Jan Eliasson som protesterar, att palestinska representanter portats från FN- samtalen i New York, de kommer att nekas visum. Han är åttiofem år gammal, men känns mer stridbar än sina politiska barnbarn. I Sverige nekas plötsligt skådespelerskan Ranin Odeh från The Freedom Theatre i Jenin visum. Hon har besökt Sverige tidigare och ska hit för att möta Unga Klara och prata på Bokmässan. Hon kan berätta om teaterns betydelse för barn som lever med våldet tätt inpå. Hon har en djup kunskap om det som media försöker rapportera om vad gäller situationen i Gaza. Vad är det som skrämmer så med palestinsk närvaro?
Vår statsminister mumlar som en konflikträdd liten pojke, han vill inte kalla situationen i Gaza för folkmord. ”Jag tror att vi skulle få väldigt stora problem om vi bortsåg från de juridiska bedömningar som har legat till grund historiskt för just folkmordsfrågan, och plötsligt göra politiska bedömningar. Det vore dåligt för alla”, säger han i Aftonbladet i slutet av augusti. Vad det är som vore dåligt för alla förklarar han inte.
På nyheterna fortsätter bildflödet av lidande palestinska barn. Nästan som ett frosseri. Visuellt är de otäckt lika serierna på Netflix. Det är nästan som om den visuella världen skapar mer distans. Gaza blir fiktion, människorna blir fiktionaliserade.
En liten pojke jag mötte för många år sen gör sig påmind. Han kom från Rafah och hade skickats av sin pappa in till Gaza City för att tigga pengar. Pappan hade skadats och pojken behövde hjälpa till att försörja familjen. Det här var hans första dag. Jag var i Gaza för att samarbeta med en teatergrupp. Han fick syn på oss och började desperat be om pengar. Till slut föll han ihop och grät. Vi satt i en trappuppgång och lyssnade på hans berättelse. Den gick rakt in i mig, jag lovade mig själv att alltid minnas honom. Han var elva år gammal och lärde mig vad verklig desperation är. Han gjorde Gaza verkligt för mig. Jag undrar om han lever i dag.
På mötet pratar jag om min tro på att världen är möjlig att förändra. På att beslut kan rivas upp, att beslutsfattare går att påverka, att världen tillhör alla människor som bor i den.
Jag vill att publiken, efter vårt samtal om boken, ska lämna teatern med en känsla av att deras röst har en mening, säger jag bestämt, men inom mig har något annat slagit rot. En gnagande uppgivenhet som jag försöker slå bort. En känsla av maktlöshet. När jag går från mötet sätter jag mig på scenen och tänker.
Min oro över framtiden skär som rakblad i mitt hjärta. Jag försöker stanna upp. Andas. Försöker att inte fly från mina frågor. Är det någon mening med att försöka åstadkomma förändring? Är mänskligheten ens värd att räddas? Varför ska mänskligheten räddas när den förstör jorden? Och varför göra teater? Varför driva en teater?
Skådespelarna börjar välla in. Vi ska repetera Romeo och Julia. De gör sig redo för första scenen, det är en prolog. Raderna från 1600-talet vibrerar obehagligt träffsäkert in i vår tid: ”Ett mörkt kvarter, ett skott, en pojkes lik, allt för att två familjer låg i strid”.
Det handlar inte om framtiden, tänker jag. Det handlar om nuet. Våldet har alltid funnits där. Och orättvisan. Kampen är konstant, den tar aldrig slut. Och teatern har alltid speglat den. Teatern är den plats som kanske kan hjälpa oss att hantera det ohanterbara, hjälpa oss finna vägar vi inte ännu känner.
Albert Einstein sa att fantasin är viktigare än kunskap. ”För kunskap är begränsad”, skrev han, ”medan fantasin omfattar hela världen, stimulerar framsteg och föder mänsklighetens utveckling.” Och alla civilisationer verkar ha behövt rum för fantasin, rum som kan öppna upp våra förmågor och få oss att se det vi inte visste fanns.
Tyvärr tar inte snillen som Einstein plats i Tidöregeringen. I dag får svenskt kulturliv – teatrar, konserthus, konsthallar, kulturskolor, kyrkor, museum, kulturföreningar och operahus – dela på 0,65 procent av statsbudgeten. Och många politiker tycker att det är för mycket. ”Kulturen måste stå på egna ben”, säger de. Men hur de än försöker måla upp bilden av konstutövare som elitistiska utsugare så upphör inte landets medborgare att gå på teater, besöka konsthallar, läsa böcker och lyssna på musik. Det är för att det ger dem något, en vidare blick på världen kanske. Eller nya perspektiv och frågeställningar. Kanske att få gråta eller skratta tillsammans med några andra åt en dum pjäs från 1600-talet. Kanske att sitta i en teaterfoajé och förstå att ens handlingar har en mening.
För en politik som vill värna demokratin, som på riktigt vill främja medborgarnas tro på sin egen röst, som efterlyser tankar som leder till utveckling, är kulturen oumbärlig. En politik som likt Einstein drar nytta av konsten i stället för att göra nytta av den. Som förstår att kulturen måste utgöra 1 procent av statsbudgeten.
Rani Odeh hade kunnat berätta hur en barnteater i Jenin, med hjälp av teaterkonstens förmåga att leva sig in i andra världar, har fått mängder av barn och ungdomar att själsligen överleva livet under en ockupation med våldet ständigt närvarande. Hon hade också kunnat göra de fasansfulla bilderna av ett pågående folkmord verkliga. Hon blir till en symbol, att välkomna henne blir ett erkännande av det lidande det palestinska folket utstår. Och det kanske är det som skrämmer vår statsminister och den svenska ambassadören i Israel som nekar henne visum.
Vår uppväxt är en parentes, säger en skådespelare jag möter upp på kvällen. Olof Palme, Rör inte min kompis, det är parenteser. Vi växte upp i ett samhälle som trodde på att det kunde bli bra för alla. Det är nästan science fiction i dag.
Och på något märkligt sätt ger det mig både kraft och mening. Det vi gör har betydelse. Mötet på teatern under bokmässan är viktigt. Vi måste prata om vad vi kan göra. Vi måste berätta om vår historia. Vi måste spela gamla dramer från 1600-talet. Vi måste förstå att vi är mycket små, men oumbärliga kuggar i ett mänskligt maskineri. Kanske borde människan gå under, kanske inte. Men i dag lever vi, så i dag måste vi förändra världen.
Artikel publicerad 04 oktober, 2025.